Vanligtvis väljer pressen i Sverige att inte visa alltför laddade bilder av människor som är allvarligt skadade eller döda. Men ibland gör redaktionerna ett undantag, och just ett sådant har gjorts för fotojournalisten Niklas Meltios reportageserie från Syrien.

– Det var andra gången jag var i Syrien i år. Första gången var jag där i februari och mars och jobbade i tre veckor, berättar Niklas.

Han fokuserar på rebeller, på de civila som slåss mot regimen, och har tagit det som ett slags tema i sitt fotograferande. Infallsvinkeln är intressant och visar tydligt civilbefolkningens vardag vid frontlinjen som vi i västvärlden till största delen av tiden är lyckligt ovetande om. Till bildreportaget i Dagens nyheter skriver Åsa Tillberg i sin text att svenska medier inte är på plats där det är som värst eftersom situationen medför en akut livsfara.
– Det är när media inte längre är välkomna som man vet att det finns något att berätta. Om ingen annan åker dit är det just dit jag tänker åka.

Ett underordnat problem är en följd av att regimerna föredrar att omvärlden inte ser och rapporterar om vad som händer. Så hur kommer Niklas egentligen ut till frontlinjen?

– Regeringen i Syrien vill ha bort media, så för tillfället kan jag inte kommentera det. Men jag kan ju säga att jag inte skulle bli insläppt på visum.

Vi lämnar det. I stället pratar vi om känslor som väl är naturliga att känna när man befinner sig en hårsmån från döden. Rädsla och ångest.

– Hm … Jag trivs med att jobba i krisområden. Kanske är det genetiskt, att man antingen blir rädd eller inte? Jag har en aktivistbakgrund och jag ville ta det vidare, att visa och vara med att påverka, och det var därför jag sökte mig till journalistiken och sedan konfliktområdena. Och så länge man överlever i början så går det ju bra. Det var egentligen aldrig något val för mig utan något som skedde naturligt.

Niklas beskriver hur han i början tänkte att det var kört när han hörde skottlossning de första gångerna. Men hur han successivt vande sig och lärde sig att höra på vilket avstånd skotten avfyrades och från vilket håll. Det är själva nyckeln till överlevnad enligt Niklas, att hålla huvudet kallt, att hela tiden tänka och att vara alert. Att inte tappa huvudet och blint rusa iväg. Att hantera situationen.

– Men visst har jag tänkt i efterhand att ”det där var fan inte bra”. Som när rebellgruppen jag var ute med blev attackerade av två helikoptrar. De cirkulerade över oss och lät kulorna regna ner medan vi kröp ihop under ett träd. Fast det var inte förrän rebelledaren slöt ögonen och började be som jag insåg att det var kört. Ofta kan man påverka situationen så att man inte kommer till skada, men mot helikoptrar har man inte en chans. I efterhand tycker jag att erfarenheten var lärorik. Det är trots att en situation som många civila råkar ut för i krig.

Självklart är det inte bara att knalla ut i ett krig med en kamera i handen och komma hem med bilder som visar en verklighet och som känns äkta. Bakom Niklas arbete ligger åtskilliga timmar investerade i att bara hänga med och lära känna nyckelpersoner. Förtjänar han inte sitt sällskaps förtroende kan han inte komma tillräckligt nära för att visa ärliga bilder från insidan.

– Jag är inte religiös, jag är journalist. Men för att förstå och kunna snacka med människorna har jag läst Koranen och satt mig in i islam. För mig är det en självklarhet att göra noggrann research.

Att Niklas själv inte delar den rådande religiösa övertygelsen leder ofta till att han får hitta på egna reservplaner.
– Rebellerna är ofta inte militärer och har kanske ingen som helst militär träning. Ibland kan situationen se så mörk ut att de säger ”vi far ut nu, och vi planerar inte att komma tillbaka”. De dör hellre vid fronten och blir martyrer, speciellt då de inte har något att gå tillbaka till. Då måste jag antingen avstå från att följa med, eller på egen hand planera för hur jag ska ta mig levande därifrån om det värsta skulle hända.

Sista gången Niklas var i Syrien levde han uppe i bergen med en rebellgrupp i nästan två veckor. Familjen – frun och den 4-åriga sonen – hade han ingen kontakt med alls under den tiden. Rebelgruppen bodde i små gårdar och i lerhyddor, och sov på mattor direkt på marken. I början var Niklas försiktig med kameran fram till tidpunkten då han var så självklar i gruppen att ingen längre brydde sig om honom. När han byter grupp, eller måste röra sig i riskfyllda områden, har han också god hjälp av att han på förhand lärt känna rätt människor som kan gå i god för att Niklas är den han utger sig för att vara.

– Innan man åker till en frontlinje vet man att man måste avstå från bekvämligheten hemma, så det är sällan några problem att ställa om sig. Men det är värre när jag kommer hem igen. Det är så stora kontraster, och jag vill åka tillbaka så snart som möjligt för att fortsätta att jobba för en förändring.

Får mer ut av Fotosidan. Plusmedlemskapen börjar från 119 kr