Människor i Tibet

Reportage

Hösten 1994 förverkligade jag en dröm och reste till Tibet. Under fyra veckor reste jag genom nästan hela landet, med kameran alltid i närheten. Jag hade redan innan avresan bestämt mig för att satsa på att fotografera tibetanerna, i stället för att bara föreviga de vackra vyerna. Den här texten handlar om de bilder jag tog och det jag lärde mig.

Jag är alls ingen fullfjädrad fotograf utan har mycket att lära – och hade ännu mer 1994! Men jag hoppas ändå att du ska tycka att det är roligt att titta på mina bilder och läsa det jag skrivit. I bästa fall får du dig också en tankeställare!

Att fotografera främlingar

Det är jobbigt att fotografera främlingar! Du måste ge av dig själv och skapa en relation med den du fotograferar. Även om det bara är en vänlig, frågande blick från dig som säger ”Hej, jag vill fota dig” och en öppen blick tillbaka som säger ”Okej”.

Gå några steg närmare och zooma in lite mer. Försök inte smyga utan ta kontakt med den du fotograferar. En hälsning, ett leende, det räcker. På så sätt slipper du känslan av att du tränger sig på och det blir mycket roligare. Visar personen att den inte vill bli fotograferad, respektera detta.

En fördel när man reser i länder som Tibet är att man själv är väldigt intressant. Människor kommer fram och är nyfikna, undrar vem man är, känner på kläderna och visar att de tycker att Lundhagskängorna verkar väldigt bra. Vips har man skapat en relation till den man vill fotografera, trots att man inte förstår ett dugg av vad den andra säger. Samtidigt är tibetanerna ett stolt folk och många är tveksamma till att bli fotograferade, något man måste respektera.





De här bilderna från en mattfabrik blev intressantare genom kontakten med fotografen

Utrustning

Min utrustning var en Canon EOS 5 (med inbyggd blixt) samt tre objektiv: 28-105/3.5-4.5, 100-300/4-5.6 samt 50/1.8. Idag har jag tillgång till ljusstarkare och bättre objektiv än de zoomar jag hade med mig på resan. Objektiv med bländare 2.8 gör det mycket lättare att få ett skarpt motiv med oskarp bakgrund. Bättre objektiv ger också bättre skärpa och mindre problem med vinjettering (mörka hörn) och distorsion (raka linjer i kanten av bilden blir böjda). I gengäld måste jag släpa omkring på dyra och tunga gluggar, fast efter att ha sett skillnaden i bildkvalitet så tycker jag att det är värt det. Genomgående använde jag Fujis diafilmer på resan och det gör jag fortfarande.

Långa dagar i bil på dammiga kostigar i stekande sol och många nätter i tält med minusgrader på natten ställer krav på utrustningen och hur man sköter den. Det är viktigt att skydda kameran från damm och att tänka på hur man förvarar film och utrustning. Jag hade en midjeväska från LowePro för att förvara utrustningen i. Väskan har ett regnskydd som snabbt kan dras över väskan och även en liten ryggsäck som kan bäras fristående eller kopplas ihop med midjeväskan. Fungerar bra och man har kameran lätt tillgänglig. Idag har jag dock övergått till en riktig fotoryggsäck från LowePro, som rymmer mer och är skönare att bära, samt vid behov en mindre kameraväska som bärs på bröstet.

I stort sett fungerade utrustningen bra på resan. Jag hade problem med vinjettering med 28-105 zoomen och polfiltret gav överraskande effekter. Jag slarvade med att använda motljusskydd. Numera har jag insett hur viktigt det är att alltid använda motljusskydd för att undvika ströljus som ger reflexer och sämre kontrast (disiga bilder).

Däremot dog min kompaktkamera en sorglig död på China Southwest Airlines fantastiskt kaotiska morgonflyg från Chengdu till Lhasa. Enda gången jag har behövt slåss för att överhuvudtaget komma med på flyget! Jag hade glömt att flytta den från incheckat bagage till handbagaget. Det skulle jag inte gjort, för den fungerade aldrig mer. Till min oförställda lycka delade flygvärdinnorna ut illrosa T-shirts i storlek small på flyget. Alltid en liten tröst. Vad är väl en kompaktkamera mot en skär T-shirt som räcker till naveln?




När jag tog den här bilden såg jag inte pojken i bakgrunden. Fast jag tycker inte att det gör något att han står där och tittar.

Ljuset

Tibet är en högplatå som ligger på omkring 4000 meters höjd och på dagarna var det oftast klarblå himmel med stekande sol. Detta innebar en del utmaningar, som jag inte hade insett fullt ut när jag reste dit. Det starka ljuset ger lätt hårda skuggor, så en upplättningsblixt är en bra idé. Jag använde min för lite, upptäckte jag när jag kom hem och framkallade bilderna. Samtidigt är det lurigt med upplättningsblixt, det blir lätt ett onaturligt ljus.

Det starka solljuset gör också att många kisar på bilderna. Men än sen? Det är tibetaner, i Tibet, och där är ljuset starkt! Jag vill avbilda människorna jag möter som de är, i den miljö de vistas. Då går det inte att göra så mycket åt ljuset utan man får leva med det som finns. Det går dock alltid att flytta sig själv, så att ljuset blir finare. Motljus kan göra underverk och ge en fin lyster i bilden.

När jag kom hem upptäckte jag också att polfilter är mycket effektivare på hög höjd än i de svenska fjällen. Många bilder fick sorteras ut eftersom himlen var nästan svart.

Det skarpa ljuset i Tibet med stora skillnader mellan ljus och skugga krävde noggrann exponering. Det slarvade jag med. Jag litade för mycket på kamerans automatik, som alltför ofta inte klarade av det kontrastrika ljuset. Ibland funderar jag på att övergå helt till manuell exponering, jag har blivit alldeles för bekväm av mig med moderna kamerors exponeringsautomatik. Men inte ens den modernaste kamera i världen kan gissa vad jag tänkt med bilden och ofta blir det fel trots all automatik. Som en kompromiss för den slöe som ändå vill ha rätt exponerade bilder använder jag bracketing mer idag. Då tar kameran automatiskt tre bilder, en normalt exponerad, en med +2/3 steg och en med –2/3 steg exponering. På detta sätt hittar man alltid en korrekt exponerad diabild, men det går förstås åt mer film.



Den här bilden är tagen i skarpt sidoljus på eftermiddagen och skulle ha behövt lite upplättning.



Den här bilden är tagen i det skarpa ljuset då solen står som högst på dagen. Det gör inget att han kisar.

Uttrycket

Min erfarenhet är att på resa i länder som Tibet så agerar människor väldigt naturligt framför kameran. Inte alls som min flickvän, som stelnar till så fort kameran kommer fram! Men det är jag, som håller fingret på avtryckaren, som bestämmer vad som kommer med på bilden. Jag brukar titta och vänta, tills jag ser att människan framför kameran slappnar av och visar sin personlighet.

Själv är jag inte mycket för att regissera den som står framför kameran. Jag är inte ute efter att tillverka en bild utan väntar hellre tills bilden kommer av sig själv.

Ibland brukar jag luras lite genom att rikta objektivet åt ett annat håll fast jag håller ögonen på den jag egentligen vill fotografera. När personen slappnar av vrider jag snabbt kameran och tar bilden.


De här behövde inte regisseras.

Till sist

Våga fotografera människor när du är ute och reser! Ja, det är jobbigt. Ja, ibland känner man sig som om man tränger sig på. Men med lite vänlighet och respekt så går det förvånansvärt bra och bilderna blir mycket mer intressanta.

Hur många intressanta människor fotograferade du under din senaste resa? Och hur många statyer, hus, utsikter, gator? Brukar dina bildvisningar låta så här: ”Det här är en staty i Frankfurt, tror jag. Eller var det Hamburg? Den föreställer... öh... nån kung.” Pröva att göra något annat nästa resa!