Bildkomposition Det doftar höst och hav i luften när jag kliver ur bilen på Folkuniversitetets parkering i Visby. Workshopen Lust+Rädsla=Fotografi ska strax börja och sträcker sig över de kommande fyra dagarna med fotograferna Peter Assar Monsen och Helena Påls som handledare. Upplägget är enkelt, fyllt med egen tid och eget arbete. Först en introduktion, så två dagars eget arbete med handledningssessioner och sen en dags slutredovisningar inför gruppen. Det känns lite lyxigt att få ägna fyra dagar uteslutande åt att försöka utvecklas som fotograf, åt fotografi.

Vi börjar med presentationer, först lite kort om oss kursdeltagare och sen delar både Peter och Helena med sig av sina egna fotografiska projekt, avslutade som pågående. Vi ges en inblick i hur långsiktiga projekt blir till och utvecklas, hur de kan komma att svaja än hit än dit innan de till slut hittar hem dit de ska vara. Det känns lite skönt att se att inga fotografiska projekt föds färdigformade och perfekta, att alla projekt har födslovåndor och ofta snubblar ett par gånger på vägen mot målet. Jag säger det och både Peter och Helena skrattar, det är förförande lätt att tro att allt var klart från början när allt man bara ser den färdiga boken eller utställningen.




Helena, som använder sig själv mycket som modell, berättar för oss hur det är skillnad på bilder som är självporträtt där man försöker berätta nåt om sig själv och bilder där man egentligen bara använder sig själv som modell. Hon beskriver hur det finns en punkt där man slutar att se sig själv i bilden och istället bara ser modellen och den berättelse hon gestaltar. Jag tänker tyst att den punkten nog inte riktigt finns på min horisont ännu, men kanske någon dag om jag jobbar på det, kanske.

Både Peter och Helena är uttryckligt personliga i sin fotografi. Gränserna för det som skulle kunna betraktas som för intimt eller för privat är för länge sedan överklivna. Det är viktigt att testa sina gränser understryker de gång på gång. Bättre att ta en bild och sen aldrig visa den för någon, än att hämma sig själv från utvecklingen och inte våga. Diskussionen glider över i en etisk diskussion om vad man kan visa, om vad man är villiga att stå för när mormor eller farmor eller barnen också kan se bilderna eller vad man egentligen får göra med bilderna fotograferade i ett förhållande om förhållandet tar slut.

För mig klingar orden om att testa gränser negativt igenkännande från andra kreativa miljöer där gränslösa människor rättfärdigat de vildaste och mest hänsynslösa beteenden med att det är i konstens namn. Men här finns den etiska diskussion och de självkritiska frågeställningarna som jag så ofta saknat annars.

Det går inte att underskatta vikten av att utmana sig, att våga, att vilja mer för att kunna växa. Om man inte vet var gränserna går, hur ska man då någonsin kunna utnyttja hela sin kreativa vidd, hela sin kapacitet. Det är i balansgången som kruxet ligger.

När dagen nästan är slut får vi äntligen projektuppgiften för våra dagar av eget arbete: personlig fotografi på tema rädsla eller temat lust. Enkelt men svårt, hopplöst svårt. Det tycks alltid vara svårast att börja med det som är friast, svårast men också mest givande.





Inför första handledningstillfället greppar jag projektet och temat med båda händerna och tar tag. Jag valde ’rädsla’ över ’lust’ utan att ens fundera två gånger, jag sätter mig ner och spånar samtidigt som jag försöker begränsa mig. Jag har två dagar på mig, så vad jag än hittar på så måste det vara fokuserat och distinkt. Och givetvis bra. För om vi ska vara ärliga så kräver jag att det jag gör ska vara väldigt bra.

Att ständigt kräva enbart det bästa av sig själv kan bli en rejäl hämsko för kreativiteten. Det är svårt att våga prova nytt, våga flyga fritt, om man samtidigt kräver att allt man producerar ska vara tillräckligt bra på någon diffust outtalad skala. Jag anstränger mig att släppa taget och ha som ansats att det blir som det blir och att vad det än blir så blir det bra. Försöka duger, viskar prestationsångesten när den kryper ner under någon mental sten och väntar på chansen att få dyka upp.

Spånandet resulterar i en plan; att gestalta kontrasten mellan det som syns och det som inte syns, mellan det som är fasad och det som är djup. En kombination av text och bild, där bilden ger ytan och texten låter otäcka tankar från okända djup sippra igenom. Det känns som en bra idé och kombinationen av text och bild är något som ligger nära mig. Bruksorten Slite som är nästa stora stad från där jag övernattar ska få stå modell. Dess idylliska och vackra 50-tals fasader ska avbildas enkelt och rakt framifrån på ett så okonstlat sätt som möjligt, för sen kopieras kontrastrikt och vinjetteras.





När jag kommer till första handledningstillfället med kursledarna har jag hunnit påbörja arbetet och har ett femtiotal bildembryon med mig. Det känns som att jag är nåt på spåren, det känns bra och jag är fylld av engagemang när jag berättar för dem om vad jag har tänkt och vad jag har gjort hittills.

Det tar mig någon minut innan jag inser att något är fel. Kroppsspråket sluter sig på handledarna, ögonen blir professionellt blanka sådär så att man vet att de tänker nåt men att de inte vill visa vad. När jag är klar så blir det en liten tystnad som är tillräckligt djup för att jag riktigt ska kunna höra dem tänka ’va sjutton gör vi med den här’.

Men jag får det man får av riktigt bra handledare: tuggmotstånd, ifrågasättande men också utrymmen för eget tänkande. Idén att kombinera text och bild tilltalar dem inte alls.
Jag är inte litteraturvetare säger Peter bestämt, jag kan inte ge professionell återkoppling på text. Jobba med att uttrycka saker med bilden istället.
Helena å andra sidan tycker problemet ligger i fasaderna, i att jag vill skapa egna berättelser kring fasaderna istället för att faktiskt knacka på och upptäcka vad som finns där innanför. Varför inte ta reda på vad som finns där inne på riktigt istället för att hitta på, undrar hon.

Jag försöker förklara: hur jag ser ord och bild som två sidor av samma mynt, hur jag ser fasaderna som ansikten och hur det som finns bakom gäckas oss och hur när vi ser dem så projicerar vi våra egna rädslor eller drömmar på dem. Hur jag faktiskt inte vill knacka på. Jag är inte intresserad av vad som finns där, utan vad som finns inom mig. De ser skeptiska ut.

Att växa och utvecklas handlar både om att tänka och tycka själv, men också minst lika mycket om att faktiskt vara tyst och lyssna. Om att vara tyst och lyssna även när man ännu inte själv är övertygad. I tilliten till att handledaren faktiskt vet mer än en själv så brukar det vara väl värt att göra först och sen bli övertygad. Så jag accepterar att jag behöver välja en annan väg, en något mer berättande, något mer personligt. Och tillsammans med handledarna hittar jag en möjlighet i mina mer abstrakta bilder.






Det är skymning när jag plockar upp kameran igen. Jag har väntat in det skumma ljuset precis innan skymning för att kunna få den känsla i bilderna jag är ute efter. Det finns en liten lucka när ljuset kommer vara alldeles rätt, skumt men inte för skumt, ljust men inte för ljust. Det gäller att hinna med, för när ljuset väl är borta får jag vänta till imorgon kväll på nästa chans.

Det är svårt att skynda sig när man försöker utforska okänd fotografisk mark och de första bilderna blir skräp, skräp och mera skräp. Jag har begett mig ner till en havsvik vid Åminne camping och står på stranden mellan skogkant och havsrand och letar efter känslan och bilderna.

Under första dagen diskuterade vi hur man får känslan att synas i bilden och Helena sa framför allt gäller det att ta i, för kameran sväljer hälften av känslan. Ta i, så mycket att känslan syns i bilden.

Jag går där på stranden försöker jag avgöra hur mycket av känslan jag måste känna för att det ska synas i bilden. Jag vet ur vilken bottenlös brunn de här bilderna skapas och jag vet också hur giftigt vattnet är för mig. Det här är min ångest och rädsla outspädd och frågan är hur djupt i den måste jag, borde jag, sjunka för att göra de bilder som behövs här?

Jag hittar inga svar och bilderna från stranden blir som de blir. Jag experimenterar, leker och i försöker berätta om mörkret inom mig medan ljuset blir svagare och svagare omkring mig.






Jag är frustrerad och lite avig när jag kliver in på nästa handledningstillfälle. Känslan jag plockade fram för att göra bilderna under gårdagskvällen ligger kvar som en kvävande kvalmighet och jag är missnöjd med allt jag gjort. Bilderna känns dåliga. De känns oäkta. Jag vill inte mer nu.

Till skillnad från mig så tycker handledarna mycket bättre om de nya bilderna, men jag är inte riktigt på ett humör där jag kan höra dem. De är bra, men kanske skulle kunna blandas upp med något mer konkret emellanåt menar Helena.

Jag muttrar och tycker att jag inte är så mycket för det konkreta, min förmåga att lyssna och lära är klart nedsatt. Jag pekar på bilderna på bildskärmen och säger att jag tycker bilderna är oäkta. Fusk liksom försöker jag förklara för jag lät mig inte känna den känslan fullt ut. Fusk upprepar jag, men jag vill inte sjunka djupare i känslan än såhär. Det sista riktar till jag nog mer till mig själv än till handledarna. De nickar och säger att den gränsdragningen är det bara jag som kan göra.

Jag har lovat att inte sålla bland bilderna innan handledningssessionerna, det för att ge handledarna så mycket att titta på som möjligt, under förhoppningen att de kanske kan hitta saker i bilderna som jag inte kan se. Men jag blir ändå förvånad när Peter plockar fram en av bilderna jag tänkt slänga och lovprisar den. Det är ett självporträtt, som jag själv tycker är rätt gräsligt men Peter hmm:ar och tycker det är spännande.

Jag berättar för honom att min första tanke varit att slänga den, men han och Helena får mig att lova att jag ska spara bilden. Titta på den om några månader ska du se, säger Peter. Kanske ser du det vi ser då.

Och jag tror honom. Det är innerligt svårt att ha tillräcklig distans att verkligen se egna bilder, men extra svårt med egna bilder där man själv är med i bild. Jag tänker på Helenas bilder där hon inte längre ser sig själv i bilden och fylls på nytt med beundran. Det är svårt att skilja på motivet och bilden. Kanske är det också svårt att skilja på vem man är och vem man skulle vilja vara.



Jag kommer från handledningen med nya tankar och när jag åter ger mig ut i skymningen har jag en konkret berättelse jag jobbar med. Bra eller dålig känns inte viktigt längre, jag vill bara att den blir. En målsättning har jag dock, det ska finnas konkreta bilder bland alla abstrakta, min tjurighet ska inte tillåtas komma i vägen när jag får bra råd. Skymning faller och bilder föds.





Den avslutande dagen är det återsamling av kursen och redovisning inför gruppen. Dagarnas arbete har resulterat i väldigt olika arbeten och funderingar. Var och en av oss har grävt där vi står, utifrån egna frågor och problemställningar. Vi har alla tagit oss an olika personliga utmaningar och det märks i redovisningarna. Det är en styrka när så olika saker ryms inom ramen för en och samma workshop tänker jag tyst när en serie självporträtt följs av ett personligt utforskande av relationen mellan mor och dotter. När bilderna visas är det högt i tak med ett öppet och ärligt samtalsklimat. Olika smaker och åsikter får alla plats när vi i tur och ordning får återkoppling från gruppen och från handledarna. Det är oerhört givande att få visa sina bilder så här.



När dagen är slut och jag går ut till bilen på Folkuniversitets parkering i Visby så duggar småregnet kallt och det blåser från havet. Med mig från fyra intensiva kursdagar har jag massor med nya tankar, funderingar och intryck som kommer ta en bra bit av hösten att sortera igenom och lära sig så mycket som möjligt av. Några känns redan nu starkt; hur otroligt givande det är att få feedback på sitt bildskapande, både på själva bilderna men också på processen när bilden blir till. Hur nyttigt det är att få bryta sina idéer och tankar mot andras, att utmanas att formulera allt det där man annars mest diffust tänker och känner eller bara antar om sin fotografi. Men framförallt hur roligt det är att få lära sig mer och nytt, att ges chansen att utvecklas och tänka nya tankar, nya bilder.




Undrar vad mer det finns för roliga kurser man kan gå, tänker jag medan jag vrider nyckeln i tändningslåset, och den tanken om någon är ett gott betyg på en kurs.