Silent world, Elinleticia Högabo

Rusalkis och lekfull kamp mot mörker

Mytologin kring Rusalkin har fascinerat mig allt sedan jag som 17-åring gjorde en akvarellmålning som kom med i Liljevalchs vårsalonger för ungdomar. Detta ryska, kvinnliga väsen är på många sätt en feminin motsvarighet till vår näcken och för tankarna till Greklands Sirener och den nordiska skogsfrun. En fager och mystisk vattenvarelse som lockar ner sjömän i djupet. Det är mörker och smärta blandat med ljuv skönhet.
Mina kvinnobilder ska vara starka och naturliga och av alla nationaliteter och etniciteter. När bilderna skapas råder en stämning av trygghet och lek, vilket jag känner visar sig i bilderna. 

Många av mina modeller bär på ett mörker inom sig. Det kan vara social fobi, återkommande ångest, anorexi och självskadebeteende. Men när vi fotar leker vi och på bilderna ser man starka och majestätiska kvinnor som bemästrar en smärta som fortfarande vilar nära dem. 

Silent World

Titeln på utställningen berättar om flera saker. Dels om livet under vattenytan, som är tyst på ett sätt som vi annars aldrig får uppleva, om man inte - som jag - levt många år av sitt liv som döv.
Alessia Glaviano - fotoredaktören på Italienska Vogue - berättade för mig att det var så hon tolkade mina bilder: att jag som döv visade oss andra hur den tysta världen såg ut.
Jag hade inte själv sett det helt så tidigare. Vatten har mest varit något jag varit skräckslagen för och med mitt fotande utmanat. Innan jag började fotografera under vatten vågade jag knappt simma på djupt vatten - än mindre vara under vatten. Nu känns det som om jag är mer under vattenytan än ovanför under fotograferingarna. För det är under vattenytan jag hittar den största magin.

Jag hoppas ni blir nyfikna på mina foton och min konst och besöker Galleri Närbild på vernissagen den 18 oktober.