Vackert om en tidig fotodröm

Recensioner Maria Larsson föddes i slutet av 1800-talet. I sin ungdom vann hon en Contessa-kamera. Men den blev bara liggande i en låda – att en kvinna, dessutom från en fattig familj, skulle fotografera var knappast tänkbart i början av förra seklet.
Foto: Nille Leander

Men när tiderna är knappa och pengar behövs i hushållet försöker hon sälja sin bälgkamera till en fotohandlare i Malmö. Handlaren ber Maria Larsson att komma tillbaka ett par dagar senare för att få ett pris på kameran. Men han låter inte henne sälja kameran; under de dagar som gått för att han skulle tänka på priset har han hittat en oframkallad filmplåt i kameran, en plåt och en bild som får Maria Larsson att fascineras av fotokonsten. Istället pantsätter hon sin svarta Contessa, behåller kameran och får i gengäld kemikalier och papper för att kunna göra bilder på egen hand i köket när hennes man inte är hemma. Fotografiet som teknik och bilderna hon kan ta – de eviga ögonblicken – blir ett oemotståndligt uttryckssätt för Maria Larsson.

Regissören och fotografen Jan Troells nya film, ”Maria Larssons eviga ögonblick”, är en vacker, stundtals poetisk skildring av fascinationen över att fästa ett ögonblick på en glasplåt. Det långsamma berättartempot, det vackra fotot, goda skådespeleriet och den tagande berättelsen har med rätta tagits emot av kritikerna med öppna armar.
Maria Larsson spelas mycket bra av finländska Maria Heiskanen och hennes man av Mikael Persbrandt, tyvärr med ett lite snävt känslospektrum: full och glad, full och arg eller bara nykter. I övrigt märks skådespelare som Hasse Aldredson, Maria Lundqvist, Ghita Nørby, Claire Wikholm och Amanda Ooms.

Filmen känns ovanlig i just det att den berättas långsamt och att den får ta tid att berätta; de två timmar och tio minuter den tar på sig känns aldrig långa. Tvärtom kryper den på en underbart sätt under huden och sitter kvar länge i medvetandet efteråt.