Jag använder ett flertal Sunpak och Nissinblixtar från 80.-talet till mina digitalkameror, och har gjort så i över tio år.
Det första man måste kolla är spänningen över centrumstiftet och sidokontakten på skon. Den ska inte överstiga 12 V. Det tål i alla fall mina Olympus och Pentaxkameror. Andra digitalkameror kanske tål mindre, kolla manualen. Mätinstrumentet ska vara högohmigt för att inte belasta blixten, då kan märvärdet bli för lågt. Det jag använder har ett inre motstånd på 20 000 Ohm/V
En del av de här gamla blixtarna har varit dedicerade till andra kameror av äldre modell från 70-. och 80-talet. Det innebär vanligen att när blixten är uppladdad så ställer den om kamerans tid och bländare på t.ex en Canon A1 eller visar en indikering i sökaren i kameror av andra fabrikat.
Jag har helt enkelt kopplat bort eller tagit bort de små stiften som sitter runt centrumstiftet så att de inte ska orska problem med digitalkamerorna.
Med "customläget" på kamerorna ställer jag in 1/100 och bl 56 eller 8 snabbt och låter blixtarna sköta exponeringen, de har ju en inbyggd automatik för det. Sedan är det bara att juster exponerinen med bländaren.
Nissinblixtarna har väldigt bra automatik och Sunpakblixtarna som jag har kan i manuellt läge justeras från 1/1 till 1/16 -dels effekt ungefär som enkla studioblixtar och jag använder dem också ibland på det viset tillsammans med paraplyer. En blixt med ledtal 36 på full effekt motsvarar ungefär en studioblixt på ca 80 Ws. Det är en grov jämförelse.
