Annons

Livets sista timmar...

Produkter
(logga in för att koppla)

Softasnubben

Aktiv medlem
En människa som står mig mycket nära ligger inför döden, miljoner tankar snurrar i huvudet. Kunde jag göra något för att förhindra denna tragedi, varför låter Gud (om han finns) detta hända?

Detta kan låta hjärtlöst, men jag vill starta en diskussion som nuddar det allra heligaste och viktigaste en människa någonsin kommer att möta, döden.

Är det rätt att fotografera en människa som ligger inför döden? Begravningen, är den en förbjuden zon att fotografera eller är det upp till familjen? Fotografierna kanske bara rör upp en massa gamla minnen och förstör mer än vad dom ger?

Vad säger Ni, vad är eran åsikt?
 

lotelo

Aktiv medlem
Vilken fruktansvärt svår frågeställning. Så känsligt så man nästan är rädd för att svara men jag ska försöka ge min syn på det i alla fall och hoppas att ingen tar illa upp.

Det finns en förhållningsregel som säger att man inte får fotografera begravningar men den är förmodligen till för att skydda anhöriga som inte vill vara med om det.

Jag tycker inte att det är hjärtlöst att starta en diskussion runt ämnet. Befinner mig själv i en situation med en närstående som ligger inför döden. Jag har fattat ett beslut att inte fotografera honom eftersom bilderna inte skulle skildra den friska och livfulla människa som jag vill minnas. Det är mitt beslut men jag tycker för den saken inte att det är fel att fotografera i ett sånt sammanhang.

1990 hände det värsta som hänt i mitt liv. Jag förlorade tre av mitt livs viktigaste personer. En av dem fanns det aldrig fotografier på, en annan fanns det fotografier på men det gjorde för ont att titta på dem. Kalla mig hjärtlös istället för sanningen är att jag slängt de fotografierna i ett ögonblick där jag inte ville minnas. För mig var det enda sättet. Jag skulle än idag inte klarat av att se dem. Den tredje var min pappa och skillnaden där är att honom finns det fotografier på som visar den friska härliga människa han var innan han förolyckades. De fotografierna/videobanden tog det lång tid innan jag orkade se på. Idag är jag ändå oerhört glad att de finns och att jag kan ta fram dem då jag vill.

Allt tar tid att bearbeta och ingen kan nog förutse hur vi känner oss efter någon nära anhörigs bortgång. Vi reagerar nog mycket olika och jag tror säkert att många kan ha hjälp av fotografier mm för att bearbeta sorg. Detta borde få vara högst personligt och jag tror inte att det finns rätt eller fel i att vilja/inte vilja ha de fotografierna.

Det sista jag vill skriva är att de fotografierna jag slängde har jag aldrig mått dåligt av att de fanns. Det enda jag inte orkade var att se på dem. En annan person kanske hade bearbetat sorgen lättare med hjälp av dem medan jag gjorde det utan. Just därför kan nog ingen tala om för dig hur just du bör göra.
 
Senast ändrad:

gbjerne

Aktiv medlem
När nära och kära går bort känns det alltid tungt.

Min far gick bort i Maj i år.

Jag har följt honom de senaste två åren med kameran.
Även på begravningen och under arbetet med att röja hans lägenhet mm.

Någon månad efter begravningen soppade jag ett 15tal rullar. Tittade lite kvickt på neggen och la sedan in dem längst in i en skrubb.

När hösten kom och sorgen börjat smälta in plockade jag fram neggen och började kopiera.

Personligen har bilderna hjälpt mig mycket med att bearbeta sorgen.

Gör vad som känns rätt för dig själv, tvinga inte dig själv att lyfta kameran men känns det naturligt så tycker jag att du skall prova.

Beklagar sorgen
 

Sonnaren

Aktiv medlem
Fotografera inte under väntan på att döden skall inträffa. Du vill ändå inte se de bilderna senare. Ta bilder när den avlidne/avlidna är iordninggjord av personalen på sjukhuset/ sjukhemmet eller var det än är.
Ta några bilder vid begravningen om du vill. det räcker med ett par stycken, det finns ingen anledning att ta flera rullar, du går bara miste om begravningen.
Us
 

lotelo

Aktiv medlem
Sonnaren skrev:
Fotografera inte under väntan på att döden skall inträffa. Du vill ändå inte se de bilderna senare. Ta bilder när den avlidne/avlidna är iordninggjord av personalen på sjukhuset/ sjukhemmet eller var det än är.
Ta några bilder vid begravningen om du vill. det räcker med ett par stycken, det finns ingen anledning att ta flera rullar, du går bara miste om begravningen.
Us
Detta tror jag som sagt är högst personligt. Jag vet andra som behövt den typen av fotografier för att bearbeta sorgen även om det för mig fungerat rent motsatt. gbjerne har förmodligen gett ett mycket bra råd tidigare. Nämligen, gör vad som känns rätt för dig själv. Tar du fotografier och tycker det känns rätt just då så är det bra. Känns det inte rätt så avstå. Senare så kan du göra vad du vill med dem om du fotograferat. Lägga undan, titta på eller som mig kasta dem men fortsätt gå på vad som känns bra för dig. Vill du fotografera och avstår kanske du ångrar dig jättemycket.
 

maggan

Aktiv medlem
Som Ulf säger, vänta med att fotografera tills allt är iorningställt.
Min mor gick bort för inte allt för länge sedan, jag klarade inte av att fotografera vid hennes begravning och ingen annan heller.
Men när jag var barn och min mormor begravdes.
Det var uppe i Norrland och där var det sed att fotografera vid begravningar, jag minns att jag tyckte det var ganska så absurdt då...men nu är jag väldigt glad över att de bilderna finns.
Har sett på nätet i Gellivare bildarkiv och där finns det många bilder från just begravningar, tydligen vanligt förr.

Så för mina barn och barnbarns skull, skulle jag kanske ha bett någon att ta bilder även nu när min mor gick bort.
 

jimh

Kodsnickare
Forumpersonal
Det var nytt för mig att man inte brukar fotografera på begravningar. Är det som Maggan säger kanske, att det är något regionalt?

Jag har bara varit på en begravning här i södra Sverige och det kan nog stämma att det inte fotograferades där, det minns jag inte så tydligt. Däremot har det fotograferats på alla de begravningar jag har varit på i norra Sverige och i Finland. Senast på min farfars begravning i Finland anlitade vi en professionell fotograf. I övrigt har folk haft egna kameror med sig.

Jag tycker de bilderna är värdefulla minnen.

Men som anhörig vet jag inte om jag skulle vilja ha kameran med. Den blir ju en känslomässig barriär, ett skydd. Och det vill man ju egentligen inte ha, även om det kanske kan upplevas som en lättnad. Jag har vid två tillfällen blivit ombedd att fotografera. Då tillhörde jag inte de närmast anhöriga så kamerans barriär kändes faktiskt ganska bra.
 

lotelo

Aktiv medlem
Jim. Den som jag fått den informationen av är Börje Olsson på kyrkogårdsförvaltningen i Sthlms stad. Han framhåller att det är en förhållningsregel men ingen lag. Det bör inte vara omöjligt att fotografera en begravning där anhöriga önskar det för undantag i förhållningsreglerna görs i bland. Alla kyrkans förhållningregler upplever jag lite "luddiga". Syftet med dem är i alla fall att skydda det som finns på helig plats.
 

abbe-l

Aktiv medlem
Det är alltid svårt dilemma det här.

Det är alltid lätt att vara efterklok att man inte fotograferat.

Det viktigaste är nog att komma ihåg när man fotograferar är nog veta vad gränsen går vad personen ifråga inte känner sig kränkt i någon "utsatt/pinsam" situation.

Jag såg en dokumentär för ett tag sen på kanalen Discovery-channel, om ett homosexuellt par, där båda killarna hade HIV, då den ene killen utvecklade aids, den "friskare" killen filmade med en enklare videokamera hela skeendet på den "sjukares" begäran hur utvecklingen var. Dokumentationen var på drygt ett år man såg hur personen blev sämre och sämre från en frilufs-sportande kille till ett sängliggande kolli med blöjbyte och dödsbädden hemma.
Det var en riktigt gripande historia
 

cwe

Aktiv medlem
Jimmy, jag misstänker att du är fullt upptagen med den jobbiga och smärtsamma processen just nu. Jag känner med dig, och hoppas att det finns tid för er att säga det viktiga som måste bli sagt. Jag hoppas att det finns tid för er att bara vara tillsammans, i varandras närhet en stund.

Din fråga söker ett svar, och jag tror inte att det finns något enkelt sådant. Det är personligt, som andra redan sagt. Men här får du lite personliga reflektioner i vilket fall.

Jag blir ibland lite rädd för att vi upplever livet "bakom/framför" en TV-skärm. När vi är på semester har vi kameran framför oss, när vi har helger lyfter vi kameran, osv. Och vi tittar på allt genom en TV-skärm.

Jag tror ibland att det är ett sätt att avväpna "livet", av skaffa sig distans, på gott och på ont.

Det enda jag skulle vilja säga till dig är egentligen, det finns en risk att du använder kameran som ett "skydd" mot den svåra stund din vän och du har framför er. Var där och finns som stöd, prata, osv. Tiden kommer då du vill tänka tillbaka, och du finns de där minnena inom dig, oavsett om du tog bilder eller inte.

Men jag vet inte, hur förbereder man sig på det allra svåraste? Hur förhåller man sig? Jag vet inte.

Vänliga och deltagande hälsningar,
Christian
 

mackan

Aktiv medlem
Livet och döden hänger ihop och är en stor del av och för oss alla. När det kommer till döden tidigare än väntat så är det naturligt och svårt att handla rationellt med omdömme om moral och etik.
Lev ut det du känner och följ ditt hjärta! Prata, ventilera och fotografera precis så mycket som du behöver och vill så länge du respekterar ev. önskemål från anhöriga i deras närvaro.

Detta sker på gott och ont när det händer men antagligen jobbigast i ditt förhållande till andras åsikter och på sikt bara till det bättre, törs jag nästan lova!

vänligen / Marcus
 

lotelo

Aktiv medlem
Mackan skrev:

Detta sker på gott och ont när det händer men antagligen jobbigast i ditt förhållande till andras åsikter och på sikt bara till det bättre, törs jag nästan lova!

vänligen / Marcus
Just detta med andras åsikter.
Kuratorer och läkare råder ju ibland anhöriga att fotografera den sista tiden. I mitt fall 1990 var det sjukhuspersonal som fotograferade just för att de trodde det skulle vara viktigt för mig. Trots att jag kastat dem är jag ändå tacksam att de fotografierna funnits.
 

EricSthlm

Avslutat medlemskap
Detta är ett känsligt ämne. Jag såg just One Hour Photo som nu går på bio. Huvudpersonen spelas av Robin Williams som har en replik som satte sig i mitt huvud, gick något som "Folk fotar stunder av gläjde dom vill minnas, aldrig sorgliga stunder dom vill glömma".
Personligen tycker jag det är ok att fota på begravningar om resten av dom anhöriga är med på det. Men detta är en väldigt personliga fråga som bara en själv kan hitta svaret till.
 

Sonnaren

Aktiv medlem
lotelo skrev:
Detta tror jag som sagt är högst personligt. Jag vet andra som behövt den typen av fotografier för att bearbeta sorgen även om det för mig fungerat rent motsatt. gbjerne har förmodligen gett ett mycket bra råd tidigare. Nämligen, gör vad som känns rätt för dig själv. Tar du fotografier och tycker det känns rätt just då så är det bra. Känns det inte rätt så avstå. Senare så kan du göra vad du vill med dem om du fotograferat. Lägga undan, titta på eller som mig kasta dem men fortsätt gå på vad som känns bra för dig. Vill du fotografera och avstår kanske du ångrar dig jättemycket.
Ja, Lotta det är personligt. Det är personligt för a l l a som deltar vid en begravning/jordfästning. Och även om någon senare kan finna tröst i ett stort antal bilder kanske andra får sin minnesstund förstörd av rasslande ridåslutare. Och kanske, kanske är det så att man kan gömma sig bakom kameran och ha den som en skjöld mellan sig själv och sorgen. Och sedan se på bilderna hur det var, kanske kan man göra så. Men man kan ju också prova att delta i verkligheten medan den pågår.
Obs! Detta är ett allmänt resonemang och skall inte kopplas till Jimmy och hans situation just nu, jag tror att han har det tungt nog som det är.
Us
 

lotelo

Aktiv medlem
Ulf. jag menade inte att man mot andra anhörigas vilja ska fotografera en begravning. Det jag syftade på var de orden du skrev i första meningen, citerar dig: Fotografera inte under väntan på att döden skall inträffa. Du vill ändå inte se de bilderna senare. Som sagt borde det vara personligt och jag tycker att var och en ska kunna fatta egna beslut och känna efter vad som känns rätt i det fallet. Personligen har jag tagit ganska illa vid mig då andra försökt tala om för mig vad som är rätt/fel sätt att bearbeta sorg på och det tror jag inte är så ovanligt. Låt detta vara ett personligt val.
Med all respekt/ Lotta
 
Senast ändrad:

pej

Aktiv medlem
Din fråga väcker en del minnesbilder hos mig som jag aldrig hade kunnat göra rättvisa genom en kamera. Då lägger jag hellre ifrån mig kameran så att jag är närvarande.

Jag var där och jag gjorde det lilla jag kunde göra för att hjälpa till.
 

honkan

Aktiv medlem
Re: Re: Livets sista timmar...

Pej skrev:
Din fråga väcker en del minnesbilder hos mig som jag aldrig hade kunnat göra rättvisa genom en kamera. Då lägger jag hellre ifrån mig kameran så att jag är närvarande.

Jag var där och jag gjorde det lilla jag kunde göra för att hjälpa till.
14 Dec 1997 gick min mor bort i cancer efter att ha utstått cellgifter och strålning i nästan ett år, de sista två månaderna låg hon i koma pga följdkomplikationer. När hon till slut gick bort så var vi alla där, jag mina bröder och vår far de hade varit gifta i 46 år så det var ingen lätt stund, men vi höll om henne allihop när hon släppte andan för sista gången, och för mig skulle det vara svårt att ha detta på bild då jag även om den stunden alltid kommer att sitta på näthinnan som fastbränd hellst vill titta på bilder som finns där hon var frisk. Du skall veta att jag lider med dig nu, för ingen jul går utan att jag tänker på detta, gör som du själv tror att du mår bäst av! det kan ingen annan avgöra, men tänk på att respektera ev andra närvarande, döden kan vara vacker men oftast inte.
 

berga

Aktiv medlem
Min känsla är att jag skulle nog försöka foografera OM det var en anhörig som varigt dödligt sjuk en längre tid, t.ex. cancer eller AIDS under ett eller flera år. Jag tror dock inte att jag skulle gjort det om det var en olycka och det var akut.

Orsaken är att i det första fallet så gäller det att följa ett långsiktigt förlopp som kan ge en fin bildberättelse. I aukutskedet så kommer det nog mer kännas som pressfotografering.

Det är nog samma med begravningar, ett eller två väl avvägda foton känner jag är OK, men att fota flera rullar alá pressfotograf känns fel. (Inget ont om pressfotografer men ni förstår förhoppningsvis vad jag menar). Poängen för mig är att dessa bilder blir en del i en berättelse om personens sista tid och inte en bild som visar vilka som var där.

Min sista tanke är att fotograferandet ofta hjälper fotografen att distansera sig från motivet. Historierna är många om krigsfotografer som blivit chockade i mörkrummet när de sätt sina bilder.
 

froderberg

Teknikredaktör
Teknikredaktör
Alla begravningar jag varit på har folk fotograferat, men först efter själva begravningsakten. Det är vanligt att man fotograferar kistan och alla kransarna.

Själv har jag inte fotograferat eftersom jag inte haft någon liten kamera som jag känts bekväm med under begravningen. Men ny när jag köpt en liten kompaktkamera så skulle jag plåtat.

Att fotografera en människa i dess sista stunden kan vara väldigt angeläger och bra om man gör det rätt-
 

raderad medlem

Aktiv medlem
Jag önskar att jag fått chansen att fota min farfar innan han valde att lämna oss. Nu är det försent. Men det är ju min historia.

Gör som du känner. Fråga dina nära vad de tycker. Sörja kan man bara göra på sitt eget sätt.
 
ANNONS