Att fixa ackreditering ägnade jag mig mycket åt runt tjugoårsåldern. Man ringer och ljuger! Man säger att man plåtar för en tidning och får gratis inträde och bra fotoposition. Jag har plåtat massor med konserter. Fast oftast var det på mindre ställen då det inte handlar om att fixa ackreditering utan om att vara ute i god tid och få en plast precis framför scenen.
Jobbigaste akrediteringsförsöket var när jag var i London -86 och ville in på en Prince-konsert. Åkte ut till Wembley och fick prata med en av Prince:s manager som hänvisade mig till skivbolaget EMI. Åkte dit och satt och pratade kanske en halvtimme med en kvinna och hade väldigt svårt att förstå vad hon sa eftersom hon i grunden var fransyska och min engelska inte var den bästa. Hon var väldigt trevlig men det blev ingen Prince-konsert.
Däremot var jag på Reddingfestivalen i tre dar. Där fick man stå uppe på scenen under de första tre låtarna. Det var extra kul eftersom publiken kastade upp lerkockor och tomma plastflaskor bl a.
Men nu har jag slutat ljug, vilket enligt Kristina Lugn är tecken på uppgivenhet och låg ambitionsnivå.
Men medan jag var ambitiös hade jag två bilder (och fick givetvis betalt) i legendariska musiktidningen Schlager, bland mina dåtida fotografidoler som Joakim Strömholm och Mats Bäcker. Sedan har det bara gått utför... Inget kan toppa Schlager (eftersom jag älskade deras bilder).