danne
Medlem
Okej, det här inlägget blev inte riktigt som jag trodde att det skulle bli när jag började skriva. Det var inte alls menat att bli värsta uppsatsen om min uppfattning av det gyllene snittet. Men jag postar det ändå, någon kanske tycker att det är trevlig läsning i alla fall.
Inte att det spelar någon roll, var och en fotar som h*n vill.
Egentligen är väl gyllene snittet och tredjedelsregeln ett annat sätt att uttrycka; "Tips: prova att placera objektet lite vid sidan av centrumlinjen (horisonten något under mittlinjen osv) så blir bilden ofta behaglig att se på. Hur långt? Ptja, en tredjedels väg från kanten eller så kanske.".
Det gyllene snittet är elegant rent matematiskt, vilket man fascinerades av redan under antiken. Det är förhållandet mellan två mängder a och b så att (a+b)/a = a/b = φ (φ är då gyllene snittet). Det finns många matematiska finesser med detta tal, bland annat dess förhållande till fibonaccital som också har intressanta kopplingar till sådant man ser i naturen, som t.ex kottar, ananasar och solrosornas frön. Man såg en harmoni med naturen, vilket lätt uppfattades av antikgubbarna (Pythagoras och hans polare) och man började säga att det var ett gyllene tal (hade de levt nu hade de nog kallat det "fett coolt" eller liknande istället för gyllene). Detta snappade man upp under renässansen (ni vet - Michelangelo och Leonardo da Vinci m.fl.) och man tog det ett steg längre. Man var fascinerade av den matematiska elegansen i förhållandet, att man såg mönster som kunde knytas till det gyllene snittet i naturen och att det fanns en estetisk grundton i förhållandet. Så man började experimentera hemma och kom fram till att det kanske låg något i det man såg. Sedan överdrev man det nog en smula och såg gyllene snittet överallt, i t.ex. krumelurerna i örat och i längden på snoppen (titta bara på Michaelangelos skulpturer, han hade definitivt fått något om bakfoten där). Men någonting verkar ändå finnas där, även i konst och i arkitektur som gjorts innan man börjat bli fanatisk över gyllene snittet. Men sanningen är nog snarare den att man har använt sig av ett förhållande som man tycker ser snyggt ut och att det i medel faller sig så att det råkar vara just de proportioner som ligger i trakten av det som gyllene snittet beskriver.
Alltså; om man t.ex. samlar många olika konstverk och mäter saker som placering av objekt på en bild i förhållande till kanterna, förhållandet mellan ett fönsters höjd och hur högt upp det sitter från golvet/marken mm, så är det inte helt osannolikt att man får ett medelvärde som hamnar i trakterna av det gyllene snittet. Det är alltså egentligen ingen tunn linje som är det verkliga gyllene snittet som fungerar för allt. Snarare är det ett bredare band inom vilket det är mest troligt att man finner den eftertraktade harmonin. Exakt var är olika från fall till fall. Vissa motiv kan nog vara känsligare än andra på exakta positionen i detta band. Men det är upp till skaparen och betraktaren att avgöra om man finner harmoni i bilden, inte en matematisk formel.
...och jag som trodde att jag skulle skriva om gyllene snittet vs tredjedelsregeln och rutnät i mattskivor. Tji fick jag.
Inte att det spelar någon roll, var och en fotar som h*n vill.
Egentligen är väl gyllene snittet och tredjedelsregeln ett annat sätt att uttrycka; "Tips: prova att placera objektet lite vid sidan av centrumlinjen (horisonten något under mittlinjen osv) så blir bilden ofta behaglig att se på. Hur långt? Ptja, en tredjedels väg från kanten eller så kanske.".
Det gyllene snittet är elegant rent matematiskt, vilket man fascinerades av redan under antiken. Det är förhållandet mellan två mängder a och b så att (a+b)/a = a/b = φ (φ är då gyllene snittet). Det finns många matematiska finesser med detta tal, bland annat dess förhållande till fibonaccital som också har intressanta kopplingar till sådant man ser i naturen, som t.ex kottar, ananasar och solrosornas frön. Man såg en harmoni med naturen, vilket lätt uppfattades av antikgubbarna (Pythagoras och hans polare) och man började säga att det var ett gyllene tal (hade de levt nu hade de nog kallat det "fett coolt" eller liknande istället för gyllene). Detta snappade man upp under renässansen (ni vet - Michelangelo och Leonardo da Vinci m.fl.) och man tog det ett steg längre. Man var fascinerade av den matematiska elegansen i förhållandet, att man såg mönster som kunde knytas till det gyllene snittet i naturen och att det fanns en estetisk grundton i förhållandet. Så man började experimentera hemma och kom fram till att det kanske låg något i det man såg. Sedan överdrev man det nog en smula och såg gyllene snittet överallt, i t.ex. krumelurerna i örat och i längden på snoppen (titta bara på Michaelangelos skulpturer, han hade definitivt fått något om bakfoten där). Men någonting verkar ändå finnas där, även i konst och i arkitektur som gjorts innan man börjat bli fanatisk över gyllene snittet. Men sanningen är nog snarare den att man har använt sig av ett förhållande som man tycker ser snyggt ut och att det i medel faller sig så att det råkar vara just de proportioner som ligger i trakten av det som gyllene snittet beskriver.
Alltså; om man t.ex. samlar många olika konstverk och mäter saker som placering av objekt på en bild i förhållande till kanterna, förhållandet mellan ett fönsters höjd och hur högt upp det sitter från golvet/marken mm, så är det inte helt osannolikt att man får ett medelvärde som hamnar i trakterna av det gyllene snittet. Det är alltså egentligen ingen tunn linje som är det verkliga gyllene snittet som fungerar för allt. Snarare är det ett bredare band inom vilket det är mest troligt att man finner den eftertraktade harmonin. Exakt var är olika från fall till fall. Vissa motiv kan nog vara känsligare än andra på exakta positionen i detta band. Men det är upp till skaparen och betraktaren att avgöra om man finner harmoni i bilden, inte en matematisk formel.
...och jag som trodde att jag skulle skriva om gyllene snittet vs tredjedelsregeln och rutnät i mattskivor. Tji fick jag.
