Jag har lite svårt att förstå varför somliga nödvändigtvis ska fota manuellt i alla lägen. Jag började visserligen för 50 år sedan fotografera i svv helt manuellt, skaffade sedan en exponeringsmätare vilket var nödvändigt när jag började använda diafilm -64. Det blev bekvämare men inte nödvändigtvis bättre exponerat när jag köpte en Pentax Spotmatic -67. Omkring -91 fick jag svärfars Canon A1 och den hade (och har fortfarande) en rätt pålitlig exponeringsautomatik. Tillsammans med exponeringskompensationen blir det oftast bra och ibland, men bara ibland, blev det M-läget.
Digitalkamerorna är ett snäpp bättre och precis som med dia så gäller det att undvika att få högdagrarna urblåsta, eller i alla fall få dem urblåsta med stil. Och det hjälper exponeringsautomatiken till med, i kombination med exponeringskompensationen. Tids- och bländarautomatik underlättar också. Men, och det har jag sagt förut, kameran klarar inte allt även om tillverkaren gärna påstår det. Och då kan det vara läge att gå över i helt manuellt läge. Givetvis med ISO låst, annars tappar man den kontroll man så gärna vill ha
Fotar men i jpg kan jag i viss mån förstå manuellt inställd exponering, då skapas bilden direkt i kameran, precis som när man fotade dia (fast med möjlighet att justera), men fotar man i raw så förstår jag det inte riktigt.
Kör i något av autolägena P, A eller T. Konsten är kanske att förstå när det är dags att växla över till M, om man tror sej kunna bedöma exponeringen bättre än kameran eller vill nå någon speciell effekt. Använd då gärna kamerans förslag till exponering som stöd och se till att ha kortare tider än 1/100 sek (såvida oskärpa inte är en del av skapandet), när du tar bilder på fri hand, så blir det i allmänhet bra.
Kolla sedan i exif varför bilderna blir som de blir, det kan ge en aha-upplevelse, liksom histogrammet, som är ett fantastiskt hjälpmedel.
