[gorred]

Frågan som öppnade den här tråden: När blir bilden mer värd/när ska den betraktas som finare – kopplat till hur bilden framställs (i det här fallet avseende beskärning)?

Jag hävdar alltså att slutresultatet räknas. Det är det som hänger på väggen, som man tittar på, som pryder sin plats som är intressant. Hur bilden kom till, om det var speciella strapatser som krävdes innan den kunde tas eller om det var ett särskilt knepigt efterarbete som behövdes, gör inte att bilden som sådan blir sämre eller bättre, eller ”finare”, eller mer värd.

Men just det här med ”finare”, eller mer ”värd”, är dubbelbottnat. I detta kan ligga ett snobbistiskt tänkande, mer dogmatiskt; givet två lika fina (vackra?) bilder har den bilden ett större värde som är framställd enligt speciella regler – grad av efterbehandling, grad av beskärning (komponerad vid tagningen vs komponerad i datorn efteråt), direkt ur kameran, om det är svårare etc. Och då skönjer jag ett snobbistiskt tänkande; enligt godtyckliga regler – godkänt, annars inte.

Men det kan finnas ett värde utöver bilden, där historia bakom, tillvägagångssätt, idé och ideologiskt tänkande etc kan spela roll, om det appellerar till mig, till min situation. Till exempel; vi köpte en tavla på Liljevalchs Vårsalong (första gången, lite spännande!). Vi tyckte direkt om bilden, och hade köpt den oavsett, men när vi kontaktade konstnären och fick bakgrundshistorien till bilden klar för oss, har den fått ett ytterligare ”värde”. Det finns många andra exempel på när en story för mig kan höja bildens värde i ett större sammanhang, men inte förändrar vad jag tycker om bilden i övrigt.

Eller så är det olika saker. En story bakom bilden förhöjer bildens värde. Om det däremot är ”svårare” att göra bilden, eller att den är gjord enligt särskilda regler, har för mig ingen inverkan på om jag tycker bilden är bra/fin eller inte.

[Henry Fredrikson]

Rikard_L skrev:

Hej ErlandH,

Jag har inga speciella intressen rörande framställningen av literatur, och har därför kanske svårt att relatera till exemplet med den lidande författaren. Men i alla fall;
Säg att jag står i bokaffären och försöker välja mellan två böcker. Det känns omöjligt, båda verkar lika bra och är ungefär lika tjocka med samma högkvalitativa glansiga pärm. Läspaniken växer, pengarna bränner i plånboken och jag bara måste ha en bok i min hand när jag lämnar affären. Jag frågar en expedit med vänligt men fåraktigt utseende; "Kan fröken möjligtvis berätta något om dessa två böcker?". "Javisst" svarar kvinnan glatt, och inte utan att kasta en uppskattande blick mot min tillsynes platta och vältränade mage.
Efter att lyssnat till hennes ljuva stämma har jag bland annat fått reda på att författaren till den ena boken var en av kommunismens fångar i Gulag. Han författade boken delvis på toapapper och skrev oftast med sitt eget blod direkt då han släpats tillbaka i till sin cell efter att ha fått utstå den grymmaste tortyr man kan tänka sig. Den andra författaren använde sig till största delen av en spökskrivare eftersom han var för upptagen med springa runt med hawaiiskjorta på sin segelbåt på väg till Aruba för att hinna skriva något själv. Boken jag lämnar affären med är den vars innehåll en gång skissats på dasspappret. De verkade lika bra, men samtidigt kändes den första författarens prestation något mer imponerande varför jag värderade dennes verk högre.

Om jag ska generalisera, vilket verkar vara kotym här, så tycker jag att ett verk är mer än den färdiga produkten. Detta betyder bland annat att mina åsikter rörande hur produkten skapats kommer att påverka hur värd eller "fin" den ter sig för mig personligen. Men, jag har samtidigt tillräckligt stor självinsikt eller intelligens för att förstå att mina åsikter inte kan anses som allmänngiltiga för hur andra uppfattar verket, eller ens att andra ska använda samma premisser i sitt eget värderande av detsamma.

Jag tycker om att fotografera. Jag tycker inte det är lika roligt att efterbehandla. En vacker bild som i huvudsak gjordes klar vid fotograferingen är mer värd för mig än en som i huvudsak gjordes klar i efterbehandlingen. Jag säger inte att den är mer värd för alla, eller ens för någon annan, utan endast för mig personligen. (skulle gärna vilja kunna stryka under den sista meningen)
Jag menar inte heller att jag tycker att man alltid ska sträva efter att färdigställa bilden i kameran. Ibland kanske man vill köra en HDR eller en gaffling, och då måste man ju spendera lite tid framför datorn vare sig man vill eller inte.

Jag tycker vidare att det är ointressant att försöka kvantifiera hur mycket som generellt är ok att göra i kamera vs hur mycket som är ok att göra i efterbehandling. Regelverk för konst är omöjliga, tråkiga och otäckt utvecklingshämmande.
Jag tycker dock att man ska stegla de som vågar beskära en bild i efterbehandlingen, och att deras illgärning skall basuneras ut och påtalas för alla och envar som någonsin trafikerar internet, nu och i all evinnerlighet. (Den sista meningen var helt och hållet ett försök till komik från min sida)

Avslutningsvis vill jag säga att jag tycker det är roligt att alla verkar ha så vitt skillda åsikter även om de mest grundläggande frågorna. Det måste väl ändå betyda att vi befinner oss i och utövar en icke ännu fördigutvecklad "konstform". Det tycker jag känns fint.

Glad påsk

Hör och häpna, till dels håller jag med Dig. Men det handlar bara om att jag kan beundra en människa som trots svåra förhållanden presterarat något av hög kvalitet och naturligtvis kan en sådan berättelse bli bättre utifrån upplevelser som vi andra inte haft.
Men det hjälper inte, jag kan inte beundra någon skapar svårigheter för att sedan övervinna dem. Den personen sätter ju bara upp gränser som han/hon klarar att övervinna och sedan anser sig tillhöra något finare sällskap utifrån en egen godtycklig gräns. Så fungerar ju hela den självutnämnda "kultureliten" och jag finner inget beundransvärt i det förrän de kan försörja sig själva istället för över skatten.