Emotionalpictures

Under ytan

Mon, 20 May 2013 19:28:38 +0200

I de ensamma sj�larnas sp�r dansar dj�vulen salsa med ditt hj�rta.

Min kamera och jag tr�ffade en Padd/Groda, det ni!

Sun, 19 May 2013 23:38:18 +0200

Detta �r anledningen till att min tr�dg�rd som ska bli en tr�dg�rd aldrig blir en tr�dg�rd!

Det kryllar av allehanda foto-objekt som jag f�rlorar mig i och gl�mmer av allt annat.

Vad g�r man n�r det dyker upp en Padd/Groda (garderar mig, har ingen aning detta �r en padda eller groda) bara s�d�r n�r man rensar rabatten och tar bort "valp-staket" som inte beh�vs? Jo, man hamnar p� mage i den tidiga kv�llens bl�ta gr�s och b�rjar att fotografer s� klart!

Jag vet inte hur l�nge jag fastnade framf�r denna varelse. Den utstr�lade ett lugn jag blev totalt fascinerad av och det k�ndes som om den inte sl�ppte mig med blicken.

Till slut tr�ttnade den p� mig och gick sin v�g.

D� s�g jag en blomma, en p�sklilja tror jag det �r och f�rlorade mig i den f�r en stund. Denna bild �r produkten av att jag gl�mde �ndra f�rgprofilen i lightroom n�r jag ville skriva ut den. En del av mig tycker den blev r�tt s� fin �ven med det konstiga bleka eller vad man s�ger.

S� h�r trodde jag den skulle bli n�r jag sparade!

N�r jag tr�ttnat p� blommorna v�nde jag blicken upp�t och f�rsvann in i himmelen f�r en stund.

Helt pl�tsligt som p� en given signal b�rjade diverse f�glar att sjunga sin vackra s�ng och tomten fullst�ndigt exploderade i en s�llsamt vacker symfoni av olika s�nger. Vem kan rensa rabatter d�?

Men ok, det finns fler dagar att spela p�. Vad �r en st�kig rabatt i sammanhanget n�r jag kan vara ett med min kamera och f�rsvinna in i min trolska v�rld f�r en stund?

Nu ska jag kurera min tr�tta, lite sm�febriga kropp. Men inte med en alvedon utan jag ska krypa ned i min mysiga soffa och vr�ka i mig en p�se Bridge, den p�sen �r jag i sanning v�rd ;)

//Annelie

Konsten att �verlista en Puli, jag beh�ver nog ett h�gre IQ..

Tue, 14 May 2013 22:32:31 +0200

I �ver 30 minuter har jag idag med mental kraft successivt� minskat omr�det utomhus omkring en totalt spattig och oerh�rt retsam 1-�rig Pulikille som helt sonika best�mt sig f�r att INTE lyssna.

Med den tjockaste av fettvadd h�ngandes i hans lurviga �ron och med leksak i sin sm�skrattande mun lekte vi katt och r�tta medan irritationen steg gradvis inom mig.

Av tidigare erfarenhet vet jag att OM vi b�rjar locka med r�sten triggar vi honom �nnu mer. Om vi g�r emot honom �ker framtassarna fram, arslet upp och ungtuppen tolkar allt som lek fast�n han m�rker att jag �r oerh�rt irriterad.

F�rsta steget nu idag var att st�nga grinden och vinka av hussarna. Om man skiter i att hoppa in i bilen p� det andra v�nliga �kom hit� samtidigt som man springer iv�g s� blir konsekvensen att man inte f�r �ka med helt enkelt.�

N�sta steg �f�r mig var total ignorans. Med best�mda steg tog jag sikte mot v�r altan medan han sk�llandes struttade runtomkring mig fortfarande med en oerh�rt �busig� och lekfull energi.�

Jag best�mde mig f�r att helt enkelt g� in och st�nga d�rren om mig och det fungerade (trodde jag). Killen sprang f�rv�nat upp p� altanen och jag v�ntade �cirka 30 sekunder (s�� korkat) innan jag �ter �ppnade d�rren i tron om att han skulle knalla in p� studs!

Tji fick jag, nu b�rjade katt och r�tta leken p� allvar! Ungtuppen fullkomligt fl�g iv�g med n�rmaste leksak i k�ften och f�rsvann som en avl�ning ut p� den �stora tomten�.

Jag tog till ett litet knep...

...Killen �r alldeles f�r nyfiken f�r att inte komma efter n�r �mamma� s�tter sig ned och b�rjar b�ka runt i gr�set. Han vet ju att jag ofta �hittar� sm� goda bitar godis eller n�tt som han sedan f�r ta del av. S� jag strosade lugnt iv�g med planen att locka honom n�ra mig f�r att st�nga den f�rsta grinden och minska hans lek/bus/j�vlas med mamma yta.

Nyfiket n�rmade han sig mig men s� fort jag r�rde mig plockade han upp pinnen och drog iv�g. Men, han drog �t fel h�ll s� grind nummer 1, den som v�tter ut mot stora tomten st�ngde jag kvickt som en vessla!

Jag gick lugnt in i gen och st�ngde d�rren och Blue kom direkt efter mig.

Ist�llet f�r att l�gga sig ned och v�nta p� att f� komma in s� b�rjade han full av sj�lvf�rtroende str�cka sig upp mot bordet, som han vet att han inte f�r! Hans f�rbannade tuggben samt lite annat sm�tt och gott s�nde ut en s�dan lockande doft att han inte kunde l�ta bli att resa sig upp p� bakbenen f�r att f�r f�rsta g�ngen plocka n�got fr�n v�rt bord.

Det skulle han inte ha gjort f�r varje g�ng han st�llde sig upp bankade jag till l�tt i d�rren vilket hj�lpte.

N�r jag f�r tredje g�ngen bankade till vid hans tredje f�rs�k till att g�ra det f�rbjudna s� gav han upp och lade sig ned p� altanen. Jag v�ntade cirka 30 sekunder innan jag �ter med ett v�nligare kroppsspr�k gled ut genom d�rren.

D� FAR DET �LSKADE FANSKAPET IV�G IGEN �OCH L�GGER SIG I DEN KLASSISKA LEKST�LLNINGEN OCH B�RJAR SK�LLA!

(Dessutom hittade han MINA sm� plankbitar som jag plockat fram till ett projekt och b�rjade tugga s�nder!)

Jag knallade best�mt fram, tog min lilla planka utan att f�rs�ka ta tag i honom (jag ville �helt enkelt inte ta tag i honom utan m�let var att han skulle ge upp sj�lvmant) och gick in.

Lika fort som jag gick in kom han upp p� altanen. �terigen v�ntade jag och �terigen sprang han iv�g n�r jag �ppnade d�rren.�

Jag satte mig d� mellan den st�ngda grinden ut mot stora tomten och den �ppna grinden mot den lilla delen av tomten. S� b�rjade jag rensa lite nedanf�r trappan samtidigt som jag fullst�ndigt ignorerande Blue.�

D� sm�g han upp bakom mig, tryckte sig lite l�tt emot mig och n�r jag sl�ngde iv�g lite skr�p blev han alldeles f�r nyfiken p� det vilket gav mig ett utrymme p� cirka 20 cm att kvickt men lugnt f�r att inte skr�mma honom st�nga den sista grinden.

Utan att grabba tag i honom v�nde jag om och gick �terigen in i hallen. Nu b�rjade hans retsamma energi s�nka sig och han blev lite orolig. En vallhund som kliver ur sitt tokfnatt, som gl�mmer retsamheten och buset samtidigt som han inser att han �r ju ute sj�lv och familjen inne �r ingen tuff ungtupp...�Min plan var allts� att f� honom att f�rst� att om man busar och v�grar komma p� inkallning s� jagas man inte utan d� g�r jag helt enkelt in eller ignorerar.

Jag v�ntade nu cirka en minut n�r han l�g p� altanen innan jag �ppnade d�rren v�nligt. N�r jag gick emot honom sprang han ned mot grindarna som nu var st�ngda varp� han blev lite os�ker och b�rjade sk�lla.�

Nu g�llde det att vara lugn, sansad och smart. Jag f�rstod att han faktiskt k�nde sig tr�ngd s� satte mig ned p� sidan, str�ckte fram hans mjuka tuggis samtidigt som jag f�rsiktigt lade in fingret i ringen p� hans halsband. Jag smekte honom lugnt �ver huvudet, reste mig upp och med den vanliga gesten (ett litet kn�pp med fingret samt att jag pekar med armen �t det h�llet han ska g�)

�Tillsammans, med Blue nu framf�r mig gick vi in i �hallen och jag st�ngde �d�rren. Jag satte mig ned med honom, lutade min panna emot hans och viskade fram att nu �r vi lugna, nu �r "leken" �ver, reste mig upp, st�ngde grinden ut till hallen och satte mig ned helt slut!

Nu har vi snackat med varandra, han har visat mig sin tillgivenhet genom att krypa n�ra och l�gga sig helt p� rygg med blottad undersida (jag tror inte l�ngre att det enbart �r undergivenhet utan �ven tillgivenhet, en mix liksom) Vi har �tv�ttat� varandra och bondat ihop oss igen och han fj�skar s�d�r gulligt f�r mig som bara han kan.. ;)

I morgon �r en ny dag, p�t igen typ....

//Annelie

- "Some people don�t believe in heroes, but they haven't met my dad", en vacker hyllning till en vacker pappa

Mon, 13 May 2013 19:28:28 +0200

V�r dotter, v�r h�rliga och totalt skruvade 18-�ring har efter �r av l�ngtan efter en tatuering nu �ntligen �gjort sin f�rsta. Hon valde en text som ligger henne varmt om hj�rtat:

-�Some people don�t�believe�in heroes, but they�haven't�met my dad"

Min vackraste lilla tjej... Hur i hela fridens namn kan jag beskriva den stolthet jag s� innerligt k�nner? Jag vet att det �r vanligt att framf�r allt unga tjejer tatuerar in texter men denna text hon valt betyder verkligen n�got f�r henne.

�P� bilden ovan �r maken min (utan det fladdrande sk�gget) 24 �r och nybliven tv�barnsfar. L�gg m�rke till hur han s� sj�lvklart h�ller sin dotters hand som s� tryggt lutar sin kropp mot sin pappas.

En liten bakgrund till hennes val av text, som en hyllning till hennes pappa, l�ng text men viktiga ord (f�r mig i alla fall):

Evelina kom till v�rlden med ett katastrofsnitt. Allt gick fel och n�r det uppt�cktes att hon faktiskt h�ll p� att d� d�r inne i min mage gick det fort som satan och det tog inte m�nga minuter att f� ut henne.

Jag minns hur de sprang i v�g med mig, hur jag fick en syrgasmask tryckt �ver ansiktet med orden "andas, andas nu f�r barnet, du m�ste andas f�r ditt barn".

Jag ser �n idag framf�r mig hur jag vred p� huvudet n�r min mans hand gled ur min och hur han f�rsvann l�ngre och l�ngre bort n�r de sprang med min s�ng mot hissen. Jag minns paniken, hur mitt hj�rta slog och jag minns hur mycket folk det pl�tsligt var runtomkring mig.�

Min man tog allt med ro �som den lugna och trygga m�nniska han �r och var den f�rsta av oss att tr�ffa v�r dotter. Efter ett litet tag, n�r hon hade blivit omtejpad (det gick s� fort att de skar henne i huvudet riktigt illa, p� gr�nsen till att beh�va sys) och n�r hon legat i kuv�s en stund s� fick han henne i sin famn.

Han satt d�r, med sin lilla nyf�dda dotter som efter omst�ndigheterna m�dde bra men med halva huvudet tejpat, innanf�r sin tr�ja. N�ra, hud mot hud, mage mot mage under flera timmar innan jag vaknade till sans.

Det skiljer 17 �r�mellan�bilderna p� mina fina. 17 �r av gl�dje, sorg, huvudbry men framf�r allt k�rlek och tillit. Jag sl�s av v�rmen jag ser�framf�r�mig. Hur de s� sj�lvklart fortfarande lutar sig mot varandra. Jag bl�ndas av sk�nheten av de osynliga banden dem emellan, ett band som jag som mamma aldrig kommer att kunna f�rst� fullt ut.

I min v�rld �r det skitsnack att mamman �r den viktigaste f�r att hon och ska knyta an till barnet och f�r att hon ammar.�Mannen p� bilderna ovan, min k�rlek, mina barns pappa och mitt blivande barnbarns Farfar �r ett levande bevis p� att mina ord har en inneb�rd.

N�r Evelina var en vecka gammal fixade pappi (som hon kallar honom n�r hon vill ha ngt, hemskt, jag vet) hem till�gg under f�rev�ndningen att n�got kan h�nda mig och d� beh�ver han veta att han kan livn�ra sin nyf�dda bebba.�

Varje kv�ll gav han henne sista m�let inf�r natten, lade upp henne �ver axeln och vispade ihop till�gget, satte sig med sin dotter, mage mot mage, hud mot hud och gav henne flaskan.

Jag minns hur hon h�ll sin pyttelilla hand om sin pappas finger, hur hon s�kte hans blick och hur de drunknade i varandras n�rvaro.

Foto: jag eller Tommy, hoppas det �r jag.

N�r v�r dotter inte hade fyllt �ret �nnu utan var en s�dand�r virvelvind som kr�p fram med rasande fart, mestadels hasandes p� rumpan s� fick min mor ett puls�derbr�ck som sipprade i huvet. Vi var tvungna att l�mna barnen till barnvakt och snabbt ta oss ned till Link�ping.

N�r jag sl�ckte i hallen innan vi for iv�g minns jag att jag s�g cigarettplast ligga vid skorna i hallen. Jag var s� fullst�ndigt s�nderstressad av att inte veta om min mor levde eller ej s� jag f�rstod inte att jag skulle plocka upp plasten.

Efter n�gra dagar for Tommy hem f�r att ta hand om v�ra barn. V�r knasfia �lskade att sitta i hallen och plocka runt med skorna och n�r Tommy helt pl�tsligt uppt�cker att Evelinas tjatter tystnat gick han snabbt ut i hallen f�r att kolla l�get.

Hon l�g d�, n�stintill livl�s i hallen och hade b�rjat bli bl� i ansiktet. P� n�got vis lyckades han ha sinnesn�rvaro nog att lugnt och metodiskt titta henne i halsen. Han s�g n�got bl�nka till och lyckades att med naglarna fiska upp plasten.

Han r�ddade sin dotters liv.

F�r Evelina �r han hennes hj�lte. Inte bara f�r att han r�ddade henne fr�n mitt fatala misstag att inte plocka upp plasten utan f�r att han �r den han �r och f�r att han �r en fantastisk pappa som verkligen f�rtj�nar texten som i f�r alltid kommer att finnas p� hans dotters arm.

//Annelie

Jordgubbslandet som Gud gl�mde...

Thu, 09 May 2013 23:21:23 +0200

... Men som jag med gott mod best�mt mig f�r att r�dda!

Utrustad med handskar och sekat�r som s�kerligen med min otur inte �r n�gon sekat�r utan n�got annat verktyg, k�nde jag mig som en hj�ltinna n�r jag styrde stegen mot det fasansfulla och �vergivna jordgubbslandet.

Jag gick dock vilse i jordgubbslandet. Det h�nde n�got magiskt n�r jag r�rde vid jorden, n�r jag i stillhet b�rjade dra bort gammalt gr�s och annan skit. Tiden liksom stannade n�r jag uppt�ckte sk�nheten i ett �vervuxet och bortgl�mt jordgubbsland.

Men i morgon �r en ny dag...

//Annelie

Snigeln, som inte var n�gon snigel stal mitt hj�rta

Fri, 03 May 2013 00:42:58 +0200

S� har det h�nt igen, jag kallade ett djur f�r ett namn som djuret inte kan leva upp till.. (som med �rnen som inte var n�gon �rn)

D�remot har jag best�mt mig f�r att denna sn�cka f�r agera snigel i mitt lilla scenario jag under dagen t�nkt ut. En sk�despelande vinb�rs-sn�cka, det ni!

Den lilla snigeln var v�ldigt ledsen, vilse i pannkakan typ och inst�ngd i en fr�mmande farkost.

D�remot var snigeln oerh�rt stilig vilket m�nniskan med den stora kameran uppt�ckte och f�rlorade sig i.

Och nu uppt�ckte jag att klockan �r mycket och jag supertr�tt s� jag sl�nger helt sonika bara upp bilderna utan "saga" (phew)

Godnatt//

Annelie H

1 maj -Dagen d� d�den knackade p�

Wed, 01 May 2013 23:28:07 +0200

1 maj �r en dag d� minnen v�cks till liv. Dagen d� d�den helt ov�ntat penetrerade v�rt liv.

Det vi inte visste d�, helt tagna av kaoset och chocken var att denna d�d var b�rjan p� en l�ng rad av sorg, �nnu mer d�d och brustna blodk�rl.

Dagen innan hade min man och jag varit p� fest. Min far l�g p� intensiven p� S�S efter en lyckad men sv�r operation d�r de �ntligen hittat felet p� varf�r han var s� d�lig. L�karna talade om f�r oss att pappa m�dde bra men beh�vde vila.

Min mor, min fantastiska mor hade passat v�r snart 1-�riga son och vi tog t�get tillsammans varp� hon fortsatte mot S�S och vi hem.

Efter cirka en timme ringde hon och svamlade n�got om att vi borde komma in nu f�r l�karna sa det. Jag minns att jag fr�s till is f�r n�gonstans inom mig f�rstod jag att nu har det h�nt n�got riktigt j�vligt.

Vi fixade snabbt barnvakt och tog oss till S�S.

Min far hade helt pl�tsligt drabbads av en massiv hj�rnbl�dning. En bl�dning som inte hade med operationen eller n�got annat att g�ra.

N�gra �r tidigare brast stora kroppspuls�dern i ljumsken p� min far. N�r den b�rjade sippra befann sig mina f�r�ldrar ute p� sj�n. F�r f�rsta g�ngen k�rde min mor b�ten �nda fr�n Fj�rdl�ng ned till Nyn�s. Mirakul�st nog �verlevde han �ven om han senare p� kv�llen n�r puls�dern verkligen brast dog en kort stund.

Under �ren som f�ljde m�dde han bra till och fr�n men n�got hade h�nt och han drabbades av blodf�rgiftning i benen (om jag minns r�tt). N�r han opererades f�r sista g�ngen hittade l�karna ett mikrosk�piskt h�l i tarmen som orsakade det hela.

Men, det small av i skallen p� honom och ingenting fanns att g�ra. Precis som hans egen far l�ste min tidningen, lade undan den och bara f�rsvann.

Min Far dog, den 1 maj 1994 blott 52 �r gammal.

I januari, 8 m�nader senare dog min mans Far, 47 �r gammal. Efter ett par m�nader drabbades �ven min Mor av sipprande anerysmer, i hj�rnan. Jag var 23 �r gammal, f�tt tv� barn, gift mig, f�rlorat min Far, f�rlorat min Sv�rfar och n�stan tappat min mamma till �nglarnas v�rld.

Man �verlever. Det finns en drift inombords som p� n�got vis f�r en att g� vidare, sakta och kanske med v�ldigt sm� steg men �nd�, man kommer vidare.

Min mamma, min otroliga mamma �r ett bevis f�r mina ord ovan. Idag har hon gr�ddat v�fflor, skrattat, varit pinsam mormor, tjatig mamma, fnissande sv�rmor och pratat med hunden. Hon har levt ensam sedan min pappa dog men n�gonstans har hon �verlevt sm�ll p� sm�ll och hon slutar aldrig att f�rundra mig.

Ist�llet f�r att s�rja idag s� hyllar jag kvinnan som gav mig livet. Jag ska t�nda ett ljus och krypa n�ra mannen med det fladdrande sk�gget och bara andas in k�rlek och andas ut tacksamhet.

Vi har bara ett liv, i detta liv och mitt ska jag ta tillvara p�.

I sanning

Annelie H

Jag m�tte en raggare!

Tue, 23 Apr 2013 12:42:50 +0200

I l�rdags, efter skattjakten och p� en parkering s�g jag en raggar bil!�

Bild 1

Som m�nga andra blir jag oerh�rt fascinerad av lite annorlunda h�ndelser jag ser omkring mig.

Bild 2

Innan jag b�rjade fotografera gick jag fram till killen, f�rklarade vem jag var och fr�gade om det var ok om jag tog n�gra bilder. Jag ber�ttade att jag beh�vde bilder p� just raggar-temat och killen sa ja utan att tveka!

Jag vet att jag inte beh�ver fr�ga men som ni s�kerligen vet vid detta laget m�ste jag f�r min egen skull just fr�ga. Det �r inte s� l�tt f�r mig men n�r jag v�l b�rjade fotografera sl�ppte mina h�mningar och jag tog m�nga bilder!

Bild 3

Jag v�gade mig p� att f�rs�ka t�nka till och fotografera fr�n olika vinklar samt att ta mig tid och inte stressa �ven om jag sj�lvklart stressade, men �nd� ;)

Bild 4

Hunden var oerh�rt fin... N�r jag stod n�ra och pratade med killen nosade den och var urmysig!

Bild 5

Bild 6

Eftersom jag beh�ver bilder med just raggartema inf�r�sommarens��ventyr f�rs�kte jag febrilt p� de f� minuter jag hade p� mig att t�nka till hur raggarbilar ska gestaltas. Jag f�r v�l hoppas att jag hinner st�ta p� fler bilar och m�nniskor av detta slaget..

Bild 7

Jag han t�nka tanken "detaljer" och �ven om dessa �r lite hafsigt tagna �r de i alla fall just detaljer!

Sonen, den blivande 11-�ringen for iv�g som ett sk�llat troll n�r hans oerh�rt pinsamma mamma knallade fram till raggaren med kameran i h�gsta beredskap. Jag visste att han n�gonstans i n�rheten h�ll p� att g� under s� jag f�rs�kte snabba mig p�, haha

Bild 8

Bild 9

S� for de iv�g och kvar stod jag med ett f�rn�jt leende och en oerh�rt stolt k�nsla inombords av att jag faktiskt v�gade mig fram!

Nu ska jag inte gl�mma bort och maila bilderna till den oerh�rt coola snubben. Det �r inte alla 40-taggare som f�r mailadresser av "sm�killar" men ok, jag f�rst�r det var ju faktiskt min kameras f�rtj�nst och inte min ;)

I sanning

Annelie H

Naturkompaniet Skattjakt 365 - V�ren 2013

Sun, 21 Apr 2013 13:36:20 +0200

Ig�r var det dags, skattjakt i Naturkompaniets regi och som �vi har l�ngtat, jag och min make.

Kv�llen innan var vikt till planering, check av utrustning (gps, koordinat-appar mm). Planen var att vakna tidigt, f�rbereda kaffe, mats�ck och �vrigt f�r att 09.00 sitta mitt i Haninge och v�nta p� att kartan med de olika skatterna skulle sl�ppas!

I verkligheten fick gubben ett migr�nanfall och var helt utslagen ,jag var helt slut samt att vi gl�mde av att st�lla klockan med f�rsovning som resultat.

Sk�rmdump

Vi kom dock iv�g och n�r vi ins�g att skatt nummer 38 l�g i just Haninge trampade vi gasen i botten mot m�let!

Under tiden som maken tryggt och s�kert under �vervakning av sonen (killen �r oerh�rt noga med att pappa k�r lagligt) tog oss n�rmare skatten fibblade jag med de of�rberedda�apparna och f�rlorade mig i koordinater, kartor, google maps och f*n vet allt!

N�r vi v�l steg ur bilen med en halvsur, ointresserad blivande 11-�ring (som dessutom var brutalt mutad f�r att �verhuvudtaget kliva in i bilen), en unghund smittad av det pumpande adrenalinet, en make utan koordinater och jag sj�lv hur irriterad som helst �ver att vara helt lost i longitud/lattitud-tr�sket sn�rtade pannkakan till oss och fiaskot var ett faktum!

Men skam den som ger sig! Till slut hittade jag r�tt bland koordinaterna och jakten b�rjade p� allvar.�

Ju n�rmare jag kom skatten enligt gps:en desto mer folk s�g jag! Det var familjer, barn, hundar och andra entusiaster runtomkring mig, riktigt sp�nnande!

Mitt hj�rta dunkade f�r jag var s� n�ra! Adrenalinet sprutade och n�r jag stod still med absolut R�TT koordinater p� gps:en (appen i min iphone) f�rstod jag ingenting!

Febrilt b�rjade jag svepa �ver platsen med �gonen samtidigt som jag f�rs�kte d�lja att jag stod r�tt till men jag s�g ingen burk, jag skymtade den inte ens och jag morrade tyst f�r mig sj�lv, gick �t ett annat h�ll f�r att f�rs�ka �terst�lla och b�rja om.

D� ser jag m�nniskorna i skogen, jag ser hur de dras mot platsen jag n�gra minuter tidigare st�tt som fastfrusen p�...

...SKATTEN VAR JU D�R! Jag hade hittat mitt i prick men ist�llet f�r att smart l�sa av omr�det och lyfta blicken l�ste jag mig och dessa lyckliga herrar hann f�re!

Hade jag bara tittat upp hade jag sett den, h�nga i tr�det OVANF�R mig!

N�v�l, jag �r s�klart glad f�r herrarnas skull som fann "min" skatt. Som god f�rlorare v�xlade jag om till fotograf och tog lite bilder. Det �r alltid bra att tr�na p� att fotografera f�r mig ok�nda m�nniskor.�

Och m�nniskorna var oerh�rt trevliga och �ppna. Riktiga skogsmullar och hade inte Naturkompaniet ordnat detta hade vi aldrig st�tt p� dem! Nedan f�ljer lite fler bilder fr�n v�r korta men ack s� intensiva jakt. Vi fick reda p� att de flesta skatter inom avst�nd f�r oss redan var tagna s� efter detta gav vi upp. Men, n�sta �r d� attans ska vi vara f�rberedda!�

N�sta �r, d� sm�ller det!

I sanning

Annelie H

Fotograf Annelie Hallberg, Emotional Pictures p� facebook

Pl�tsligt h�nder det

Tue, 16 Apr 2013 23:28:09 +0200

Jag har ett st�lle d�r stress, press, negativitet och all annan skit inte existerar. Det �r en �ng d�r tiden st�r still och d�r sk�nheten regerar.

Eftersom den �ngen bara finns i min fantasi �r det sv�rt att �terskapa den visuellt f�r andra men det h�r egentligen inte hit.

Hur som haver k�nns det b�ttre att mentalt g�mma mig p� en fantasi�ng �n att krypa in i h�let d�r �ngestens svarta k�ftar klapprar mig i arslet.

Nu har det h�nt. En av livets knutar har trasslat upp sig och �ven om tr�darna �r lite slitna �r de nu vackert uppradade p� livets v�g och pekar oss i r�tt riktning.

Vi b�r upp varandra, det borde vi alla g�ra...

I sanning

Annelie H