Bildvila

I v�ntan p�

Wed, 01 May 2013 13:37:11 +0200

�

Jaha, s� var det f�rsta maj d�. En f�rsta kamerasv�ng �ver vitsipporna idag gav inte mycket ska jag s�ga. Antingen �r det min sinnesst�mning eller s� �r det kylan som gjorde att de inte direkt bredde ut sig som de brukar inf�r blicken.

�

Men en helgdag mitt i veckan �r ju f�rst�s bra. Bristen p� ljus och v�rme �r �verh�ngande och kraftl�sheten vet snart inga gr�nser. Och s� mycket semester l�r det inte bli heller. Eller, ja, om man inte r�knar in en veckas utbildning p� Azorerna i slutet av juni, vilket naturligtvis inte �r fel men riktigt semester �r det ju inte. Jag gjorde en motsvarande resa i b�rjan p� f�rra �ret med Wise Mind som arrangerar utbildningar i klinisk psykologi runt om i v�rlden. Ett bra uppl�gg tyckte jag, �ven om den resan var v�ldigt l�ng. Sri Lanka.�Azorerna �r lite n�rmare och jag ser fram emot n�gra dagars fotande p� dessa sago�ar mellan f�rel�sningarna. Men �n s� l�nge �r man allts� h�nvisad till glesa vitsippsbackar och n�gra timmars sol p� balkongen. Det f�r g� det ocks�. Man �r d�r man �r.

Och det blir nog en sv�ng till fram�t kv�llen med kameran n�r kv�llsljuset kanske �ppnar upp f�r ett annat seende.

�

I s�kandet efter oss sj�lva

Sat, 13 Apr 2013 17:10:28 +0200

�

Jag l�ser Ludvig Igras P� liv och d�d� - om destruktivitet och livsvilja. Ludvig Igra (1945 - 2003) var psykoanalytiker och f�rfattare och en av Melanie Kleins f�retr�dare i Sverige. Han blev under sin verksamma tid ocks� mer och mer efterfr�gad utanf�r den psykoanalytiska arenan i kulturella och mediala sammanhang p� grund av sina insikter i s�v�l politik, historia som musik och religion. Kanske �r det k�nslan av att det han skriver ang�r oss alla som g�r att jag l�tt �gnar en l�rdag �t att lapa i mig hans tankeg�ngar.

Han inleder genom att st�lla sig en fr�ga och g�r det med referens till Lennart Nilssons fotografering av fostret inne i livmoderns trygga dunkel. Det lilla fostret suger p� tummen d� och d�. Igra fr�gar sig - Vad saknar denna varelse d�r inne i en slags paradisisk tillvaro. Hur kommer det sig att livet d�r inne trots allt f�refaller vara otillr�ckligt p� det vis att det lilla barnet p� detta s�tt s�ker tr�st?

Jag t�nker att det �r den saknad som �r oss djupast m�nsklig och som aldrig l�mnar oss ifred, dvs behovet av delandet med den andre, av samspelet, �gonkontakt, och i det ocks� m�jligheten att vara en egen s�rskild unik individ.

Den h�r boken handlar om v�r livsl�nga kamp mellan str�van efter avskildhet och str�van efter sammansm�ltning, av att differentiera och integrera och Igra konstaterar lugnt att vi aldrig kommer att vare sig l�sa eller l�mna denna paradox bakom oss. Att den utg�r sj�lva spr�ngbr�dan f�r livsl�ng utveckling. Jag blir p� n�got s�tt lugnad av bara det lugna konstaterandet av v�ra livsvillkor. Det hj�lper mig att lite avdramatisera dynamiken kring det och vad som dras upp till ytan. Och s� t�nker jag p� v�r kreativitet, sj�lva fundamentet f�r att �stadkomma det Winnicot kallar f�r lekomr�de d�r vi kan sl�ppa l�s v�ra inre processer i tryggt h�llande. Det kanske �r d�rf�r skapande s� ofta reducerar �ngest eftersom det �r d�r vi kan m�ta vad som skr�mmer oss mest och jag skulle tro att det ofta g�r att h�nf�ra till det som den h�r boken handlar om dvs inre konflikter som beh�ver vaggas och tr�stas ocks� i tillvaron utanf�r livmodern...

�

Trogna marker

Tue, 26 Mar 2013 10:22:04 +0100

Jag fick en kommentar p�min bild Trogna marker, d�r Mirka fr�gar sig - Visar vi dem tillr�cklig uppskattning? det drog ig�ng mina tankar.

�

Detta med f�rtrogenhet, n�rhet, delande. S�nt vi i b�sta fall har runt omkring oss. I s�msta fall... ter det sig som n�got ouppn�ligt. Det vardagliga, som l�tt faller oss ur h�nderna eller inte ens anl�nder. det vi saknar mest om vi till exempel blir strandsatta p� ett resm�l utan att kunna ta oss hem som planerat, eller blir sjuka, skiljer oss, eller n�r katastrofen ligger p� lur. D� �r det k�er p� ICA, tv�tth�gen i f�t�ljen, bruna b�nor med fl�sk, veckosamtalet till moster, kyssen p� pannan och "ses sen" fr�n den vi �lskar, som ringer i �ronen. Resan till vanligheten. Det �r nog den resan som �r av st�rst betydelse in the long run. Och den hittar vi inte i charterkatalogerna. Oftast har vi sv�rt att hitta den ocks� runt h�rnet. Det �r bedr�vligt. Jag undrar - som en utveckling av Mirkas kommentar - Vad �r det som g�r f�rlorat p� v�gen? Kommer vi n�gonsin att komma ikapp varandra och oss sj�lva?

�

L�ste en text ig�r kv�ll om en existentiell kamp. Den slutade med f�rfattarens fr�gest�llning till sig sj�lv om det �r v�rt det. Det gjorde mig betryckt. F�r om vi inte tar kampen f�r ett b�ttre liv l�r vi sitta kvar med fr�gorna obesvarade hur som helst. Och huvudet fullt av h�gringar. Det �r, tror jag, motsatsen till att ta vara p� Trogna marker.

//Me

�

Te, filt och Andreas Falck

Wed, 20 Mar 2013 19:24:56 +0100

Jag var i bokhandeln ig�r och best�llde en bok vi ska l�sa i bokcirkeln. Jag �r d�lig p� att v�lja b�cker. De flesta tr�kar ut mig efter tre kapitel och d�rmed sjunker ocks� motivationen i takt med sinande f�rv�ntningar. Det blir mer och mer s�llan n�gra k�p. Men blir det s� blir det p� impuls. Som ig�r. �gonen fastnade p� Jobs bok av Ulf Lindstr�m. Jag har inte h�rt talas om vare sig boken eller f�rfattaren men det var n�got med den d�r som gjorde att jag blint k�pte den, utan n�gra andra tankar �n att det skulle bli �nnu en jag st�ngde igen efter sis�d�r 50 sidor och sucka.

�

S� jag �ppnade den f�rstr�tt och b�rjade l�sa. Men... Vad var nu detta? Efter n�gra sidor blev jag helt l�svild. En helt of�rst�rd f�rfattare, med en s� s�rskild ton att jag t�nkte att jag ger mig den p� att det �r s� h�r det ser ut i n�gons skalle... I det h�r fallet gestaltat genom karakt�ren Andreas Falck. En ganska sj�lvf�raktande framg�ngsrik advokat som inte tagit till sig vare sig sj�lv eller n�gon annan p� s�rskillt stort allvar. Storyn kunde nog vara klippt och klistrad ur ett antal ber�ttelser, det �r f�r tidigt att avg�ra, men det �r inte det som f�ngar min uppm�rksamhet. Och det �r inte spr�ket, som recensenterna �vert�ffar sig sj�lva med att framh�lla hos Lindstr�m. Nej, det �r inte spr�ket. Det �r tankeg�ngarna och r�sten. Man sitter p� Andreas axel och f�r vara med b�de inom honom och i de h�ndelser som utspelas s� att man k�nner hur han har det, vem han �r och det �r helt oemotst�ndligt. S� h�r b�rjar den. Andreas p� v�g till sin terapeut KGH. Det har uppst�tt en hotbild som �r riktad mot honom, eller det kanske �r f�r att bearbeta vad som sedan intr�ffar, man vet inte riktigt tidssv�ngningarna i boken. S� h�r b�rjar den:

/"�terfallsr�vare brukar prata om den f�rsta resan som om den �r helig, ett minne lika lysande som barndomens sommarlov. �terfallsr�vare har dock tv� gemensamma drag: deras intelligensbeh�llare l�cker och ingen �r n�gonsin skyldig. Men jag �r Mensasmart och skyldig s� p� min f�rsta resa �r v�dret programenligt mulet. Jag �r p� v�g till Karl-Gustav Hammargren; jag strippar f�r honom mot betalning. I k�llargaraget l�mnar jag mitt yttersta skal, en Peugeot 307 som jag kallar Bruce. Sefdan kn�pper jag upp rocken, jag tar av handskarna. Det finns en optiker p� f�rsta v�ningen, min rekorderlige tandl�kare finns p� andra och p� trean kan jag tr�ffa en fysioterapeut f�r min fysik, en psykoterapeut f�r mitt psyke och en aromaterapeut f�r min arom. P� v�ning fyra finns Karl-Gustav Hammargren; utanf�r hans mottagning ligger tidsskifter som inte �r mer �n en m�nad gamla. D�r h�nger jag av mig rocken och s�tter mig i en soffa, jag �ppnar dagens DN men n�gon j�vel har redan l�st sudokun och efter en stund kommer den j�vlen ut fr�n rummet innanf�r. Inga blickar m�ts, det �r som ett bes�k p� k�nspol men hos Karl-Gustav Hammargren f�r man inte penicillin, man f�r en timme som kostar 700 kronor. Det betyder att jag �r exakt 114 procent viktigare �n han; n�r n�gon j�vel har v�rmt upp rummet med sin unkna oro s� min kavaj �lar snart av kroppen, fler knappar kn�pps upp och till sist kl�r jag av mig kroppen och sitter d�r i bara sj�len."/

Ur Jobs bok av Ulf Lindstr�m

�

Eller n�r Andreas famlar efter en slags nivellerad kommunikation med sin dotter och man f�rst�r exakt hur deras relation ser ut:

/" Sk�rmsl�ckaren studsade runt p� sk�rmen, dammr�ttan under stolen hette G�ran;att inte st�da bort honom var en solidaritetshandling mot v�ra bortrationaliserade lokalv�rdare. JAg flexade ut s� n�r mobilen kv�kte Sannas signal var jag p� v�g hem. Under en glanslind mellan min arbetsplats och min parkeringsplats l�ste jag min dotters svar p� ?. Hon skrev som vanligt: SSDD. Same Shit Different Day."/

Ur Jobs bok av Andreas Lindstr�m.

�

Jag kan kanppt v�nta f�r att f� reda p� hur det g�r f�r Andreas och hans dotter med den hotbild som sv�var �ver dem. Men det �r som sagt inte storyn som �r prim�r, det �r r�sten. Jag vill l�ra k�nna den h�r Andreas Falck. Det �r bara s� bra!!

�

S� sn�lla ni, g�r er sj�lva och litteraturen en tj�nst. K�p den. Lindstr�m har f�rmodligen skrivit st�rre delen av sitt liv, men inte f�rren efter 50+ beslutat sig f�r att publicera och �ntligen dela med sig av sina texter. L�r och l�t honom f�rst� att det var v�rt det. Varje ord, varje v�nda, varje j�rvt stilgrepp, varje kliv �ver g�rdesg�rden fr�n den f�rbannade mittf�ran d�r de flesta l�gger sig.

�

Nu ska jag l�sa vidare...

�

Fotorehab

Sun, 17 Mar 2013 20:07:48 +0100

�

H�rom dagen gick jag igenom gamla blogginl�gg h�r. Det v�ckte minnen. Jag hittade n�gra som jag skrev i samband med att jag fick lunginflammation. Jag blev ber�rd av v�rmen hos er h�r p� fotosidan, omtanke och v�nliga rader. Det var v�l den tid jag nog var som mest fotoaktiv f�r jag kom ih�g hur mycket pl�tandet betydde n�r jag v�l v�r p� b�ttringsv�gen. Jag minns att jag sl�pade mig ut med kameran efter sjukhusvistelsen, bara f�r att k�nna att jag levde. Att jag t�nkte att om jag orkar vara ute och fota kommer jag inte att d� i allafall. Jag hade gruvlig �ngest och det blev s� dramatiskt med den d�r inflammationen. Det skrev jag dock inte d�.

�

Antibiotikan jag f�tt bet inte. Efter tre dagar b�rjade febern stiga igen. Till �ver 40 grader. Jag hade ett j�rnband �ver br�stkorgen och kunde knappt st� n�r jag �kte tillbaka till v�rdcentralen. V�l d�r, s�ger doktorn att han skulle byta medicin. Hela systemet slog bakut. Jag tillh�r oftast den kategorin m�nniskor som inte vill vara till besv�r, som inte kr�nglar, hellre backar undan, som inte alltid s�tter mig sj�lv i fr�msta rummet. Men i vissa stunder h�nder n�got som g�r att jag bara g�r p� magk�nslan och inte ger mig f�r n�got alls. Och om det �r n�got jag �r bra p� s� �r det att k�nna skillnad p� andras tv�rs�kerhet som �r djupt f�rankrad och andras os�kerhet eller ogenomt�nkthet eller vad man ska s�ga. Jag t�nkte inte g� hem med ett nytt recept som jag m�dde. S� jag fr�gade om han kunde utesluta lungemboli utifr�n symptomen. Det kunde han f�rst�s inte och jag fick en remiss till lungr�ntgen. Det blev stort p�drag. Jag blev inlagd. Dropp och rynkade pannor. Det �r inte l�tt att ha mig p� sjukhus. Eller n�gon annanstans n�r jag inte vet vad som p�g�r. Dels har jag sjukhusskr�ck och dels h�js �ngestniv�n generellt av att vara sjuk. Somatiskt. N�r det drabbar andningen ligger paniken p� lut konstant. S� jag ser till att f� svar ocks� p� fr�gor det inte finns n�gra svar p�. V�grar �verl�ta p� n�gon annan att ta �ver besluten, litar n�stan bara p� mig sj�lv. Ingen dr�mpatient, kanske, men ingen kan s�ga att jag inte tar del i min egen tillfriskningsprocess i allafall. F�r jag bara svar ist�llet f�r svepande f�rs�k att "lugna", vilket inte har n�gon annan effekt �n att g�ra mig vansinnig, s� samarbetar jag bra. G�r som jag blir tillsagd. Men bara om jag �r �vertygad. De var bekymrade eftersom de inte kunde avg�ra om den slags bakterier jag hade �dragit mig g�tt �ver p� hj�rtklaffarna, vilket enbart kunde fastst�llas med ultraljud och huruvida jag svarade p� de tre olika antibiotikakurer man satte in. Paniken v�xte och jag kunde till slut inte avg�ra om det skulle g�ra mig sjukare eller friskare att stanna p� sjukhuset p� grund av �ngestniv�n. Inte de heller. Efter tre dagar skrev jag ut mig, trots visst motst�nd fr�n doktorn, med �verenskommelse att vid minsta feberstigning �terv�nda.

�

Det tog tid, men det gick bra �ven om det tog l�ng tid att bli av med alla bakterier och f� tillbaka krafterna.

Jag t�nker inte p� det d�r s�rskillt ofta, men som sagt n�r jag gick igenom mina gamla inl�gg spelades scenariot upp. Jag t�nkte p� hur s�rbart det �r, livet. Hur fort allting kan v�nda utan f�rvarning. Vad som �r viktigt egentligen och vad som inte �r det.

�

Kroppen minns dock p� ett mer klarsynt s�tt eller vad man ska s�ga. I veckan som gick var jag p� en l�ttare unders�kning p� samma sjukhus. Vad jag vet var jag inte nerv�s inf�r det. Jag k�nde mig inte orolig, men jag var skakig i kroppen. T�nkte att det nog var brist p� mat, stress, druckit f�r lite etc. Efter unders�kningen n�r jag kom ut i v�ntrummet blev jag kallsvettig och k�nde att jag var p� v�g att svimma. Jag satte mig och drack en raml�sa, lyssnade p� hj�rtslagen och och l�t tiden g� lite. Det slog mig att jag inte varit d�r sedan den d�r dramatiska lunginflammationsepisoden. Lite eftersl�pande krisreaktioner m a o. Jag b�rjade t�nka p� hur jag eftersatt mig sj�lv ganska l�nge, hur jag t ex inte unnat mig s� mycket fotande, inte tagit vara p� vare sig mina v�nner eller tagit n�gon plats alls n�stan. Jag t�nkte att det �r dags att g�ra det. Att se livet i vit�gat, att lita p� mig sj�lv och s�ga ifr�n n�r det beh�vs, att gl�djas �t det vackra som kommer i min v�g n�r det g�r s�.

Inte minst genom kameran. Den h�r helgen har jag pl�tat frusna orkid�er och h�jt serotoninniv�n n�gra sn�pp under tiden. M�rkligt s� lite som beh�vs f�r att m� lite lite b�ttre, f� lite mer ork, se lite ljusare p� tillvaron. Och det beh�vs f�r att orka ta itu med sv�righeter, oavsett sort.

Som sagt, jag blev r�rd av att l�sa era gamla kommentarer fr�n ett antal �r tillbaka,�bildsurfa bland alla duktiga fotografer h�r�och jag �r glad att jag dammat av kameran igen. Fotorehab:))

�

The Working Class Hero

Thu, 14 Mar 2013 18:20:45 +0100

Sista dagen p� att l�ngt uppdrag idag. Mycket intryck och reflektioner, l�rdomar och k�nslor som stannar kvar. Tungt p� m�nga s�tt. Men ocks� tilltro till m�nniskors f�rm�ga att klara ut diverse sv�righeter som livet f�r p� deras v�g. Ett stort tack f�r f�rtroendet att vara med p� denna resa och varma lyck�nskningar.

En liten hyllning till The Working Class Hero.

�

I sp�r av glas

�

Dagsexpos�

Fotoexcursion i

Glasfabrik

Kallnad ugn

G�mmer skridskobana

Is eller glas

Sn� eller sand

�

Ners�nkta plattor

f�r att klara tyngden

N�tta golv och trucksp�r

i sista vattnet som l�ckt

�

Kartongmadrasser

�verblivna

�

Avskedskallelse p�

vita tavlor

Varselv�st

Gula jackor l�mnade

p� man�verbryggor

�

S�nkta hakor och speglingar

i megarutor

Nycklar som stannar

i sina l�s

�

Allting sv�vgungar

Trappr�cken rusar fram

i s�karobjektiv

�

Slutspray �ver monitorer

R�ken saknas

skorstenens tysta skrik

mot rymden

�

Ugns�ga gr�ter

F�ller olja

�

Och alla sj�lar kvar

vars r�relser stannar

�

I sp�r av glas

�

Ett minne fr�n ton�rsstallet

Mon, 11 Mar 2013 18:39:26 +0100

Jag tror att jag var sexton. Skulle ge mig ut p� ridtur ensam i skogen p� stallets gamla travarhingst. Han var sn�ll som en lammunge men skapade alltid stor dramatik runt sig. Det b�rjade med ett spr�ng ut p� g�rdsplanen n�r man suttit upp, en �terh�llen stegring och n�gra korta krumbuktanden accompanjerade med sina H�R KOMMER JAG ljud l�ngt ner i strupen. Sen dnasade han iv�g. Ja, f�r han kunde knappt skritta och d� blev det det d�r dansandet ist�llet. Vi var p� landet och red utmed landsv�gar, och genom g�rdar, korasade j�rnv�gar och annat. Det var samma slags repriser p� varje st�lle. F�rbi en hage med andra h�star var uppvisningen total och han gick sm�travande i sidled och visade upp sig, kastade med huvudet och piruettade. En plastp�se kunde orsaka tv�rstopp och �gonrullningar. P� eng�rd l�g en vattenslang �ver grusv�gen och det var s�kert en orm f�r den hoppade han �ver som ett hinder n�r han v�l gick med p� att g� fram�t. S� d�r h�ll det p�, men jag var van och det var ganska f�ruts�gbart, s� jag tog det med ro. V�l i skogen var det lugnare, han tycktes slappna av och trivas med att galoppera upp f�r kullar, trava runt p� stigarna och gjorde inget st�rre v�sen av sig. Vi var v�l kanske en halvmil fr�n stallet och jag sneddade �ver ett kalhygge. N�r vi kommit �ver, fick jag f�r mig att hoppa av och kolla benen, s� han inte stuckit sig p� n�gon kvist. Han b�rjade beta lite i v�grenen. Ett pl�tsligt ljud fick honom att rycka upp huvudet och - tyglarna gick av vid bettet! B�da tv�! Jaha, d�r stod jag mitt i skogen med en tittig hingst och inga tyglar och ca en halvmil hem. Inga mobiltelefoner p� den tiden...

Men jag var sexton och trodde att jag kunde prata med djuren s� jag gjorde det. Jag sa, kanske inte h�gt, men iallafall, att nu f�r du g� hem med mig lugnt och stilla. Sen satt jag upp igen, satte mig p� tygelresterna och h�ll l�tt i manen. Jag �r helt s�ker p� att han f�rstod. Han skrittade hela v�gen tillbaka. P� v�gen m�tte vi en sk�rdetr�ska, t�get kom och vi fick v�nta vid f�llda bommar, h�starna i hagen brydde han sig inte om, inte slangen p� g�rden heller. Klippte med sina kloka �ron och verkade lyssna, antagligen p� mitt hj�rta i halsgropen. Inte ett enda snedsteg p� hela v�gen och jag gjorde ingenting.

Jag t�nker ofta p� det d�r, hur m�rkligt det �r n�r det blir allvar, att vi, kanske alla varelser p� n�got s�tt, k�nner in och l�ser av situationen helt intuitivt och handlar d�refter. Eller att det h�nder ibland, inte alltid f�r is�fall hade nog m�nga krig inte uppst�tt. Jag �nskar bara att vi hade tillg�ng till det djupet av samspel i fler sammanhang. Att vi kunde l�gga bort mane'r och krumbukter i det dagliga livet lite oftare och hantera varandra varsammare. T�nk vilken v�rld vi skulle f� d�...

Ett f�r bland andra

Sun, 10 Mar 2013 09:59:51 +0100

�

Ibland f�r man information man helst skulle ha sluppit. V�l d�r �r den dock sv�r att liksom backa ur �rong�ngarna och minnet, om man nu inte tillh�r dem som har en naturlig fallenhet f�r censur och f�rnekelse. Det har inte jag. Jag har relativt tunna f�rsvar �verhuvud taget, f�r att �ndock vara en hyfsat psykiskt integrerad och v�lfungerande person. I af p� vissa omr�den.

�

Jag menar s�dan slags information som ger svarta r�rliga psykedeliska m�nster i kanten p� synf�ltet, �ker ner i mags�cken och lika fort p� v�g upp igen, som f�rvandlar tankarna till �verljudsmotorv�gar. Nej, det hade jag avsagt mig om jag kunnat. Eller �r det kanske s� att jag beh�vde h�ra f�r att vakna upp ur mitt rosengirlangsm�leri i mitt tornrum? Jag skulle vilja st�lla mot v�ggar, f� en dementi, en f�rklaring, en bek�nnelse, vad fan som helst, n�t slags ansvarstagande men jag h�ller det f�r otroligt...

Sen undrar man ocks� �ver dessa "v�lvilliga" informat�rer en smula. Samtalet jag fick. Vad var egentligen syftet? Det var knappast en n�ra v�n som jag har regelbunden kontakt med. Och det droppades ner som vilket skvaller som helst. N�stan som att det inte angick mig, s� d�r s� att man inte kan st�lla f�ljdfr�gor, om man ens hittade n�gra i myrornas krig uppe i skallen. Min konspiratoriska hj�rna sl�ss med f�rskallen. � ena sidan - var det i syfte att konspirera a la Morgana Le Fay. En giftlist f�r att bryta ner, h�mnas, f� mig att tappa ansiktet och andra ocks�. Eller var det helt enkelt universums stora v�ckarklocka som s�ger till mig att vakna upp och se vilken slags verklighet jag har att f�rh�lla mig till?

�

Ibland undrar jag om jag inte �verv�gt att k�pa n�got slags kosttillskott som resulterade i - I DON�T CARE! Jag �r inte s�ker p� att jag stavat r�tt f�r det �r ett n�st intill opr�vat tillst�nd ocks� i spr�ket. Jag bryr mig. F�r mycket. Det k�nns som en f�rbannelse snarare �n en v�lsignelse. Jag �r s� rysligt tr�tt p� att str� rosenblad och stj�rnstoft omkring mig och gjuta hopp i f�rtvivlade sj�lar att jag spyr trasor. I synnerhet efter det "givande" samtalet. Jag skulle vilja f�rvandlas till ett r�d�gt monster och s�tta fyr p� strategiska st�llen. Men nej, det �r ingen id�. Parasiter har en tendens att �verleva vilka naturkatastrofer som helst.... Tillbaka d� till I DON�T CARE piller.

Jag �r utled p� mina "vita sidor" Min idiotiska f�rst�else. Jag vill smeta ner allt vitt med vr�kig f�rg och kol, rulla mig i sot och aska och bli lika el�ndig som jag k�nner mig. Utan att f� d�ligt samvete. Utan att �ngra mig.

�

Men just nu �r det f�rskallen som dominerar. Hur dum i huvudet �r jag p� en skala? Jag skulle ge bra mycket f�r en enkel biljett till Nya Zeeland d�r jag blir en i m�ngden bland alla f�r p� en farm och slipper k�nna mig f�raktig, ensam...

�

En f�rvirrad virvelvind med hj�rnkoll

Sat, 09 Mar 2013 09:57:08 +0100

"var inte s� �ngslig f�r att det ska bli fel! Det ordnar sig. S�nt vet vi andra som lever h�r ute i den vanliga v�rlden men det fattar inte du. M�ten, kalendrar, mobiltelefoner och nycklar, s�nt har du ingen som helst koll p� eller st�r och ser pinken�dig ut utanf�r tr�sklar:))"

Ute p� uppdrag. Ett l�ngre s�dant. Jag har varit d�r tv� dagar i veckan i snart fem m�nader. Kris. Ett sjunkande skepp, bildligt talat, men p� m�nga s�tt �r det sista sm�rjelsen. Ingen�terv�ndo. N�r kommentaren f�lls har jag just haft en urs�ktande utl�ggning �ver att ha dubbelbokat, tagit fel p� dag, f�tt andra att stuva om i kalendrarna och rent allm�nt varit besv�rlig, vilket �r det v�rsta jag vet. Det �r B, en arbetsmilj�tekniker som p� sitt barska, brunbj�rnsbullriga vis f�rs�ker lugna mig med sin spegling och det roar honom s� kungligt att han forts�tter.

" Man f�r rulla in dig med vagn dit du. ska, annars klarar du det inte. V�l d�r �r du dock knivskarp i analysen och tar �ver hela ruljansen utan pardon, men sen f�r man rulla ut dig med vagnen igen f�r du har ongen aning om hur du sk ta dig d�rifr�n" Han skrattar. Jag med. Pricks�kert portr�tt.

Jag tror han t�nker s�rskilt p� en incident under de g�gna veckorna.

Eftersom det �r en stor, ganska farlig arbetsplats i allm�nhet som under flera m�nader varit under stor press p� grund av avveckling, har mitt uppdrag varit dels av st�ttande karakt�r, men ocks� att g�ra riskbed�mningar.

Det ringde fr�n produktionen till B en eftermiddag. Han har en jargong som skulle g�ra en sj�buse gungig och jag kan inte �terge den h�r.

"Fan d�, vad ska nu det vara bra f�r?" sa han och la p�. Han f�rklarade att ett antal gubbar blivit beordrade att p� begr�nsad tid g�ra om en del av produktionsanl�ggningen som strax d�rp� skulle st�ngas ner. Den var inte l�ngre i bruk. Direktivet hade kommit fr�n annan del av v�rlden f�r att n�gon f�tt id'en att man ville se om det gick att g�ra den slags f�r�ndringar, f�r eventuellt framtida behov n�gon annanstans. " Gubbarna vill inte. Det �r helt meningsl�st och motivationen �r noll och nu ringer de mig och s�ger att det �r f�r os�kert att genomf�ra."

Vi pratade fram och tillbaka om det d�r och ju mer jag f�rstod k�nde jag att det h�r var ingen bra id'e. Alls. B ringde runt till arbetsledare och andra insatta och det tycktes r�da A/ En os�kerhet f�r att g� emot utlandsdirektivet och en mycket teknisk tekniker p� plats. B/ En lite f�r snabb konsensus kring att det var st�mningen, missn�jet och motivationsniv�n det handlade om, inte s�kerheten.

"Nej", sa jag och h�ll blicken orubblig. "Bl�s av".�

"Men jag har inte mandat �ver (tekniske teknikern och some place else in the world)"

F�rbannade klotorganisationer, t�nkte jag. Ingen har mandat men alla har ansvar, inte konstigt folk blir sjuka....

" Arbetsmilj�lagen. Om de vill driva en process f�r de v�l g�ra det, det �r ju inte stor ide' h�r v�l?"

"Du ser det s� allvarligt menar du?"

Jag sa ingenting, bara h�ll blicken. Det m�ste ha varit n�t i min beslutsamhet f�r B tittade p� mig imsidled och ringde sin chef, D.

"Du, jag st�r h�r med Anneli och vi snackar om...." Han f�rklarade situationen. " Du kan v�l ta dig ner dit och titta p� det sen f�r du avg�ra."

Sagt och gjort. D gick dit. Och bl�ste av p� grund av s�kerhetsrisken. Jag pustade ut.

Det gick n�gra timmar sen dyker B upp igen.�

"Det �r d� sj�lve fan, nu ringer de igen fr�n produktionen. Tror du inte T (tekniske teknikern) g�tt ut och givit en kontraorder och sagt till gubbarna att b�rja p� igen och D har stuckit p� tj�nate�rende, f�r inte tag i honom. Vi f�r g� ner."

Ok, s� fick det bli.

N�r vi kommer dit �r det ca �tta man som b�rjat p� med riskprojektet igen. De �r helt fokuserade p�,uppgiften och tydligt koncentrerade, och fokuserade. Svetten lackar. Temperaturv�xlingen mellan d�r �uppe d�r de kl�ttrar omkring med sl�ggor och borrmaskiner och annat tungt, �r extrem i f�rh�llande till markniv�. Fr�n hetta till vinterns kallaste dygn. Bara den omst�ndigheten f�rs�tter fort kroppen i chock och p�verkar reaktionsf�rm�gan. Jag ser p� samspelet dem emellan att ingen vet riktigt hur de ska ta sig an problemet helt fast de g�r det �nd�, p� geh�r. Garvade, lojala men f�rbannade. Gestikulerande, fr�gande blickar, huvudskakningar, t�nkande, nickningar, osv. Ingen bristande motivation s� l�ngt �gat n�r. Jag st�r d�r och trampar. Ingen tar notis om att jag �r d�r, jag l�gger mig inte i diskussionen B har med dem, st�r fyra meter d�rifr�n och t�nker att jag inte har n�got mandat att fatta n�got beslut, jag �r konsult inte chef och ska inte agera, bara r�dge men d� m�ste ju jag f� fr�gan s� jag v�ntar p� den. Ser p� B, hur han kliar sig i huvudet, pratar, t�nker, inte vet... Jag ser vart det barkar h�n och s� t�nker jag att vad� mandat, vad g�r jag h�r om jag inte har mandat? och vad spelar det f�r roll vad jag har f�r mandat om det h�nder en olycka? Jag vinkar till mig B genom larmet. Han kommer. Jag skakar p� huvudet.

"Bryt!"

" Nej men Anneli, de vet vad de g�r, det �r inga duvungar de satt h�r , de �r bara f�rbannade och det kan jag f�rst� men och nu har de riggat med r�cken och vad som beh�vs och..."

"Varf�r sl�pade du hit mig d�? Jag ser vad jag ser och det �r just ett g�ng killar som vet precis vad de ska g�ra och inte. Under normala omst�ndigheter. Det h�r �r inte normala omst�ndigheter och ja, de �r f�rbannade och de �r pressade n�stan till bristningsgr�nsen och bara tempv�xlingen �r en riskfaktor i sig, och jag skiter i motivationsniv� eller meningen med uppdraget, jag vill inte t�nka tanken p� om n�gon d�r uppe trampar snett och rasar ner i det d�r helvetesgapet. Vill du? Nej, jag t�nkte v�l det och om du inte litar p� min bed�mning s� lita p� deras, som sagt de �r inga duvungar och det var de sj�lva som larmade. Det ser du v�l att det inte handlar om bristande vilja? De har inte koll p� l�get helt enklt men jobbar �nd�!"

B t�nker.

"H�r blir v�l ett satans liv, men men..." Han v�nder sig till sina gubbar. "H�rni, vi f�r v�nta p� D. Han tog beslutet om avbl�sning och han kan bed�ma om det �r tillr�ckligt s�kert, jag �verl�ter det �t honom. G� och drick kaffe s� l�nge eller n�t..."

" N�r kommer han d�? Var �r han?"

B rycker p� axlarna och ler lite snett. "Han kommer, fast inte s�kert idag... G� nu!"

De skrattar lite lakoniskt och b�rjar kl�ttra ner. Dagen efter hade man�vern bl�sts av f�r gott.�

"En f�rvirrad virvelvind med hj�rnkoll. Det �r v�l ungef�r s� jag uppfattar dig. Inte greppbar helt enkelt." s�ger B d�r vi sitter vid kaffebordet efter min dubbelbokning. Jag log. Den beskrivningen kan jag leva med.

Min telefon b�rjar ge upp

Fri, 08 Mar 2013 13:53:40 +0100

�

23.24. Signalerna har nog f�rs�kt tr�nga igenom en stund i min sovande hj�rna n�r jag vaknade, ganska sl�pigt i bl�sten i natt. Eller sen kv�ll iaf. Det ringer p� hemtelefonen. F�rst har jag sv�rt att f�rst� f�r det �r inte ofta och inte vid den tidpunkten. Dessutom tror jag snart att jag �r ganska ensam om att ens ha fast felefon kvar i v�rt mobila samh�lle. Men det ringde. Ligger kvar f�r att vakna till, lyssna p� tankarna som far genom hj�rnan. Kan det ha h�nt n�got? Men nej, inte ens dottern ringer p� hemtelefonen l�ngre, hon kommer v�l knappt ih�g numret och inte m�nga andra heller tror jag. Som sagt, mobiler och digitaliserad verklighet har p� m�nga s�tt tagit �ver vanliga telefonsamtal. N�sta tanke - den f�rbannade stalkingen... Jag pendlar i k�nslolivet mellan irritation och stressp�slag, sl�par mig upp, fryser, hittar inte morgonrocken, springer ner f�r trapporna och hinner lagom fram till att signalerna upph�r. Det �r ju fan ocks�!!! G�r upp och l�gger mig igen, kan inte somna. Ska kolla numret imorrn, t�nker jag.

Upp och iv�g, nej det f�r vara tills jag �r hemma igen. Men d� ska jag ringa tillbaka! Ringer man n�rmare midnatt hem till� m�ste det ju betyda att man A/ Har n�got angel�get att ber�tta. B/ Man har ringt fel. C/ Man vill st�ra, eller kolla kanske... Om jag �r hemma. A kan jag iaf avskriva f�r is�fall skulle man ju ringt upp igen, eller s�kt mig p� mobilen. B eller C kvar d�.

Kollar senast ringda nummer. Ett Stockholmsnummer. Kollar Eniro. Telefonf�rs�ljning! Nu �r min telefon inte helt p�litlig. Den har n�gra �r p� nacken och registrerar b�de fel dag, tid och inte alltid de nummer som ringt. Jag kan allts� inte avg�ra n�r det var registrerat. Telefonf�rs�ljning? Halv tolv en torsdag? Nu f�r de v�l ge sig! Det kan inte vara de skarpaste hj�rnor som s�tter telefonf�rs�ljare p� jakt s� dags p� dygnet om de inte r�knar med att kunna kr�nga p� folk n�got i s�mnen, som de sedan kanppt kommer ih�g. Alternativ D allts�? Telefonf�rs�ljning. Jag tror inte riktigt p� det av n�gon anledning. Nej, jag tror att min telefon h�ller p� att tappa greppet. Eller det kanske �r jag. Eller v�rlden...