Johan Lind njuter natur

Skorpionfiskar, kamouflage och lite alger

Tue, 27 Nov 2012 10:21:12 +0100

Den d�r variation som existerar g�r det aldrig att riktigt komma ifr�n. Sitter och g�r igenom skorpionfiskbilder fr�n Bali och Sulawesi och kan inte annat �n sl�s av hur olika fiskindividerna �r inom arterna.�

J�mf�r tv� bilder av arten "Tasseled scorpionfish" (Scorpaenopsis oxycephala). Ofta �r de hyfsat diskreta som den h�r i mitt galleri:�http://jlind.se/photo/111105/7997/�eller den h�r individen som satt p� en gr�brun korallbit p� en gr�brun stenbotten.

Skorpionfisk fr�n "muckstranden" vid Jemeluk, Bali, Indonesien.

Den h�r rackarn satt ist�llet mitt p� en f�rgglad korallv�gg och ser helt annorlunda ut. Just den h�r arten �r v�ldigt variabel men l�tt igenk�nnlig p� de stora flikarna som sitter runt munnen och p� ryggen.�

Samma art, men sittandes p� en f�rgglad bakgrund blir den f�rgglad! Den h�r

�r fotograferad p� korallv�ggen vid Bunaken, Indonesien.�

Men n�r ni kikar p� bilderna ovan s� kan ni ocks� l�gga m�rke till att de h�r fiskarna ser v�ldigt rena ut. Deras kamouflage bygger p� att deras egen f�rgteckning och m�nster har likheter med bakgrunden. En annan skorpionsfiskart, "Devil scorpionfish" (Scorpaenopsis diabolus) f�r sitt kamouflerade utseende inte bara genom att dess egna fj�ll liknar bakgrunden.

En "Devil scorpionfish" lurar under en sten en meter nedanf�r Jemeluks strand.

Dessa skorpionfiskar f�r n�mligen hj�lp av alger. F�rutom att de sj�lva �r v�lkamouflerade s� kan ett stort antal algarter, r�dalger, kiselalger och gr�nalger f� f�ste p� fiskens sm� utv�xter. N�r algerna v�xer till blir fiskarna s� v�l kamouflerade att de till och med kan ligga mitt ute i det �ppna bland stenar och inv�nta sina byten.

Den ligger mitt ute i det �ppna, men �r trots det hyfsat sv�ruppt�ckt n�r man snorklar f�rbi.

Det �r just det. Dessa fiskar �r helt beroende av sitt kamouflage f�r att f� mat. Det �r en slags aggressiv mimicry, de liknar en sten, och n�r en liten fisk simmar f�rbi fuskstenen s� �ppnas bara ett stort gap och den lilla fisken �verraskas och slukas. Aggressiv mimikry sm�g sig in p� f�rsta plats n�r Institutet i P3 ville ha en topplista �ver naturens b�sta kamouflage. Lyssna p�topplistan om kamouflage h�r.

En synnerligen l�msk dj�vulsskorpionsfisk med massor av alger p� kroppen.

Men, och ett stort men, tycker du skorpionfiskar �r l�skiga �r det absolut ingenting j�mf�rt med "tigerfish". Kolla in�den h�r...

Blogg dubblerad h�r:�http://www.jlind.se/journal

Och slutligen, en�del "backscatter" har tagits bort i efterhand fr�n bilderna.

V�rtecken, tidiga f�gelv�rtecken.

Tue, 20 Mar 2012 19:55:34 +0100

F� kan l�ta bli att s�ka v�rtecken. F�glarna g�r v�ren m�rkbar. I takt med att dagsl�ngden �kar kickar hormonerna in och de, i de flesta fall hannarna, kan bara inte l�ta bli att sjunga. Med lite tur kan man redan i slutet av februari m�rka f�r�ndringen n�r vissa arter som �vervintrar h�r uppe i norr b�rjar sm�fila p� sin s�ng. N�tskrikor och andra kr�kf�glar �r tidiga, inte s� h�gljudda, men alltid roliga att lyssna p�.�

En n�tskrika sjunger in v�ren fr�n ett t�tt buskage. En n�tskrika sjunger in v�ren. Det l�ter inte s� mycket, men�det�l�ter fint om man bara uppt�cker det!

Ett fantastiskt projekt som samlar globala f�gelljudsinspelningar �r�xeno-canto.org.�Lyssna p�sjungande n�tskrika h�r. Inte lika sp�nnande s�ng, men trots det ohyggligt v�rigt, �r gulsparvens s�ng (som kan�"avnjutas" h�r).�

Gulsparvar har en enkel s�ng men kompenserar detta v�l med sin urtjusiga gula dr�kt.

Ett annat sk�nt v�rtecken �r att vissa arter redan nu i mitten av mars har bytt ut sin vinterdr�kt till sommardr�kt. P� vintern har skrattm�sar ett vitt huvud med karakteristiska h�rlursaktiga svarta teckningar p� huvudet.

En skrattm�s i vinterdr�kt. De bruna t�ckarna visar ocks� att den h�r �r blotta halv�ret

gammal d� det �r fj�drar som �r kvar fr�n dess f�rsta dr�kt.�

Skrattm�sens sommardr�kt �r kanske mer v�lk�nd, med den chokladbruna h�ttan, och de flotta djupt r�da detaljerna. R�da ben, snyggt. R�d n�bb, snyggt. Och sedan den diskreta snygga r�da insidan av den vita �gonringen. Njutbart!�

Ett stycke sommartecknad vuxen skrattm�s i mitten av mars. Den h�r posen anv�nds

till lite av allt. Ibland hot, ibland uppvaktning. Men skrattm�sarna �r nog bra p� att veta

vad som g�ller i olika sammanhang. �

Snart vaknar �ven insekter och spindlar p� allvar. D� blir det till att �terigen ge sig ut till�Aelurillus v-insignitus-spelmarkerna!

En riktig favorit, en�Aelurillus v-insignitus-hane som spelar f�r en hona med flaggande

framben och viftande pedipalper. De kommer ig�ng ordentligt redan tidigt i april och�

�r v�ldigt roliga att f�lja. Mer om dessa en annan g�ng.

Dvala, vintervila, eller bara massa nonsens

Sun, 22 Jan 2012 23:52:30 +0100

Klyschor, dessa klyschor. Men vad vore v�l klyschorna om de inte inneh�ll ett uns sanning. (Hur man skiljer p� klyschor och rena rama f�rdomar vet jag inte, och det t�nkte jag nog inte heller utveckla i det h�r inl�gget.)

Hur som helst, klyschan vinterm�rker och reflektion. Men jag tycker att vinterns m�rka kv�llar l�mpar sig v�l f�r lightroomletande och �nskan om kanske ett litet bortgl�mt guldkorn fr�n forna somrar. Jag har suttit och uppdaterat min icke-FS-hemsida (jlind.se) och dr�mt mig bort till fj�rran l�nder.�

En glossy swiftlet jagar genom mangroven p� �n Nusa Lembongan. De �r ruskigt stressade dessa pyttesm� tornseglarsl�ktingar. Den h�r vill bara bli skarp med hj�lp av en blixt, 580 EXII.

Blixt och f�gelfoto �r ett s�n't �mne man kan reflektera �ver. Kikar man v�sterut mot, s� att s�ga mot Arthur Morris-skolan i USA, s� verkar man inte kunna l�mna ytterd�rren utan en stark originalblixt sittandes i en svindyr Wimberley blixtarm med den obligatoriska Better Beamern. �ven om jag s�llan blixtrar n�r jag fotar f�gel har jag absolut inget emot det. F�r f�gelfoto tycker jag det �r alldeles utm�rkt ibland, framf�r allt i besv�rliga motljussituationer som jag skrivit om i det h�r gamla inl�gget.

En annan situation �r s� klart n�r det g�ller riktiga snabbflygare i m�rker. Ja relativt m�rkt i alla fall som i fallet med min glossy swiftlet�ovan. Nu vet jag inte hur snabbt dessa sl�ktingar till v�ra tornseglare flyger, men jag vet inga f�glar som f�r in fler sv�ngar i h�gre hastighet p� kortare str�cka �n dessa pyttesm� akrobater. Utan en blixt hade jag aldrig lyckats frysa dessa swiftlets.

Tillbaka till blixtrandet s� �r det ofta lite l�ttare att best�mma sig n�r man v�l dyker ner under ytan med kamera. Ljuset r�cker s�llan till d�r nere p� djupet s� d� blir blixten mer obligatorisk, om f�rger eller deteljer �r n�got man vill f� fram.�

En dj�vulsrocka som skulle varit mycket m�rkare p� magen utan blixtar. Fler undervattens bilder ligger h�r.�

Det �r sk�nt att dr�mma sig bort lite grann n�r vintern �r m�rk och bl�t och man dessutom kommer hem tomh�nt (l�s: med tomt minneskort) efter en heldag ute i skogen, dessutom tv� g�nger i rad!�

Blev det n�gra guldkorn kan man d� fr�ga sig till slut. Nja, det �r v�l s�llan man blir riktigt positivt �verraskad och f�rv�nad. Men vissa bilder s�tter sig �nd� fast p� hornhinnan (eller kanske snarare i synkortex...) och det g�r liksom inte att l�ta bli att bli f�rtjust. En s�n bild kommer fr�n norra sidan av Nusa Penida, Indonesien, d�r reven �r fantastiskt fina. Fotof�rh�llandena �r hemska d� man alltid dyker i mycket starka str�mmar s� man hinner/kan inte alltid stanna upp f�r att ta en bild. Men d� reven �r s� fina f�r man passa p� att fota fiskarna i farten.

En m�ngfald utan dess like, Chromis och Anthias p� revet.

Men kanske �r det just vinterm�rkret och l�ngtan efter varmvatten och sol som k�nns mot huden som g�r att det �r myllerbilderna med massor av djur som lockar mest.

Nej, nu f�r det vara slut p� nattsuddandet - gonatt :-)

/Johan

I brist p� vithajar, alternativt; dinosaurier i tr�dg�r'n

Sat, 05 Nov 2011 18:05:41 +0100

Tr�dg�rden �r r�tt kul ibland! Jag minns fascinationen f�rsta g�ngerna jag ringm�rkte och f�ngade vilda f�glar. Det k�ndes s� exklusivt, att f� h�lla i och titta p� vilda djur. Precis som p� h�ns, och annat f�gelaktigt man kan ha hemma i kastrullen, har ocks� sm�f�glar vansinnigt dinosaurielika f�tter men finfina �dliga fj�ll. F�glar �r ju ett slags dino-�verliggare (dinosar p� wikipedia).�

En n�tv�cka precis innan den landar p� f�gelmatningen. En blixt snett framf�r till v�nster och en snett bakom till h�ger. Den ljusa fl�cken v�nster om stj�rten �r faktiskt ett vacker bj�rkh�stl�v i bakgrunden! Den distinkt r�dbruna flanken ber�ttar att detta �r en hanne.

S�, i detta m�rker vi just nu g�r igenom och d� jag befinner mig p� en plats utan "exotiska" djur t�nkte jag lysa upp tillvaron med n�gra blixtar. Med hj�lp av en f�gelmatning, en Canon 580 EXII och en Sigma DG 500 Super skred jag till verket.�

�nnu lite n�rmare s� framkommer vingarnas fantastiska struktur. H�r en talgoxehona vilket syns tydligt p� hur den svarta slipsen �r tunn och f�rsvinner ner mellan benen. En hanne �r helsvart mellan benen.�

Det �r n�stan olovligt knepigt n�r man inte har tillg�ng till ett automatiskt system d�r f�geln sj�lv triggar slutaren n�r den flyger f�rbi. Se t ex Felix Heintzenbergs fina vattenfladdermusbild med en s�dan setup.

Nu med Eos 7D's hyfsat kompetenta fj�rrblixtutl�sning beh�vdes inte ens ST-E2 fj�rrutl�saren dammas av!

Jag f�rs�kte att undvika en alltf�r extrem studio-look. Det gick v�l ok ibland, som med n�tv�ckan. Men med h�g granskog och total brist p� solljus fick blixtarna st� f�r n�stan allt ljus. N�sta g�ng kanske det blir lite mer subtilt!

Hur som helst var det riktigt kul, och personligen tycker jag f�glarna g�r sig b�st i flykten!

Snatter, tjuvar och banditer

Mon, 31 Oct 2011 23:56:38 +0100

F�r att ligga mitt i Solna, intryckt mellan E4 i �st, E18 i norr, Fr�sundaleden i syd och hela sj�lvaste Sundbyberg i v�st, �r R�stasj�n en f�gellokal av rang. Kanske en av Sveriges roligaste vattenrallokaler dessutom! Kolla gammalt inl�gg h�r. Hur som helst t�nkte jag att snatter�nderna som h�ngt d�r ett tag var v�rda att f�revigas.

F�r trots vattenrallar, �verflygande duvh�kar och stora m�ngder h�grar �r det lite av en park. En f�geldamm l�ngt borta fr�n vildmarkens romantik med promenadglada Solnabor ett par meter bakom f�tterna n�r man ligger i h�gar av vitkindad g�sbajs f�r att f� en l�g och fin kameravinkel. Inte helt olikt de mindre angen�ma delarna av en sommarhet kohage. Men med lite tur finns det alltid en m�jlighet att se n�got som �verraskar en. Det h�nde mig den h�r morgonen, f�r mitt bland dreglande br�dtiggande gr�s�nder p�gick ett spel med ombytta roller som jag aldrig tidigare sett.

Dreglande gr�sand i en h�stf�rgad R�stasj� ig�r.

Det g�ller snatter�nder. De �r v�l de mest harml�sa bland �nder. Runt gulligt huvud. Attackerar aldrig matande entusiaster. �r s�llan "f�r m�nga" s� folk blir irriterade. �Men denna morgon n�r jag kom fram m�rkte jag att snatter�nderna, s� att s�ga, tagit rygg p� varsin soth�na. Soth�nsen fick sitt d�liga rykte n�r det uppt�cktes att dessa banditer ibland kan d�da ungar vilket filmats och visats i naturdokument�rer - det ser onekligen grymt ut p� film (l�nk till youtube-klipp).

Inte alltid popul�r, men denna dag ett av flera soth�neoffer.�

S� s�g det ut. �verallt. En till tv� snatter�nder per stackars soth�na.�

Hur som helst. Varf�r blir det s� h�r? Jo hela alltet g�r ut p� l�ttja och sparsamhet med energi samt en gnutta g�r det s� g�r det. Snatter�nder dyker inte, och om maten �r f�r l�ngt ner kommer de inte �t den. Soth�ns dyker. Om d� snatter�nderna kan stj�la det soth�nsen plockar fr�n botten s� �r v�l deras liv helt enkelt toppen!�

En stj�laglad [sic] snatterand, hona, som inv�ntar det soth�nan dyker upp med.

S� snatter�nderna l�g lugnt stilla och v�ntade p� att soth�nsen skulle komma upp med n�got kransalgsliknande. �Det var n�got komiskt �ver det hela. Det var en dramatisk scen utan s� mycket drama. Soth�nsen br�kade inte s� mycket. Snatter�nderna var inte speciellt aggressiva utan allt gick r�tt lugnt tillv�ga.

Hannen ligger bokstavligen p� ytan och tittar ner f�r att se var soth�nan dyker upp.

D� fr�gar man sig om det h�r �r n�got vanligt? Eller hur! Har jag legat d�r i vitkindade g�sbajset och bevittnat n�got unikt? Litteraturkoll vid hemkomsten visar att s� h�r g�r just de gulliga och harml�sa (?) snatter�nderna. N�r k�ket tar slut p� grunt vatten l�mnar de antingen rastplatsen eller �vervintringsplatsen eller s� stannar de kvar, om det finns soth�ns, som s� att s�ga l�ser problemet med alltf�r djupa vatten. Och snatter�nderna i Nordamerika �r inte s�mre. D�r stj�ler de ifr�n de amerikanska soth�nsen. Snatter�nder som tjuvar - en lite annorlunda s�ndagspredikan ute i det vilda Solna!

Inte alltid l�tt att vara ensam soth�na mot tjuvaktiga snatter�nder. Andaction i Solna.

Radiohusekens vara eller icke vara? En l�sning!

Sat, 29 Oct 2011 08:07:07 +0200

Gamla tr�d bed�ms av m�nga som mycket v�rdefulla. Vissa tr�d blir s� ber�mda att de f�r egna namn, trots att de st�r l�ngt ifr�n �ra och redlighet och bara ses av ett f�tal m�nniskor d� och d�. Drottning Kristina-eken vid f.d. Lumpebo�ng �r en s�dan sk�nhet ber�md i det dolda.

Drottning Kristina-ek och en korp (bild ur min ekbok�

Quercus. Ekens m�ngfald)

Ett annat ber�mt tr�d st�r nu mitt i en politisk debatt d�r stockholmarna verkar vilja n�got helt annat �n beslutsfattarna. Det g�ller s� klart Radiohuseken / Radioeken / TV-eken (k�rt barn har m�nga namn!). Antalet "bes�kare" till detta tr�d �r s� klart m�ngfalt st�rre �n till den vackra Drottning Kristina-eken.�

Radiohuseken. En onekligen ovanlig syn mellan tv� filer i en storstad. Bilden �r fr�n�

den 24/10 2011.

Jag tycker radiohuseken �r ett fenomenalt tr�d. D�rf�r presenterade jag och Geir Hansteen J�rgensen i tisdagens abc-nytt�ett alternativ�d�r eken kan st� kvar, men utan att utg�ra en risk f�r folk och bilar. Idag presenterar vi �ven alternativet p�DN debatt.�

Vi tycker att Radiohuseken kan ses som en resurs, en tillg�ng. Om vi lyckas s�kra, och bevara den, �r Radiohuseken s� gammal och stor att den har en enorm potential som b�de som landm�rke och vykortsmotiv. Ja, varf�r inte en attraktion och utflyktsm�l? Den mycket ber�mda Robin Hood-eken i Sherwoodskogen (eller�Major Oak�som den ocks� kallas) lockar enligt�den h�r hemsidan�600 000 bes�kare per �r! Med tanke p� stockholmarnas intresse f�r v�r Radiohusek �r det inte speciellt l�ngs�kt att se det just som n�got v�rdefullt.�

Som avslutning vill jag citera L�nsstyrelsen. Vad s�ger de om v�ra mest skyddade tr�d - de naturminnes m�rkta tr�den? I Rapport 2005:01,�Naturminnen i Stockholms l�n, Rapport (sidan 26) st�r det:�

"Kan man lika g�rna hugga ned tr�det? Nej, skyddet har sitt ber�ttigande. �ven om det idag st�r ensamt vet man inte hur milj�n runt ett isolerat tr�d kommer att se ut om l�t s�ga ett par hundra �r, n�r tr�det kanske fortfarande finns kvar.�[...]�Tr�dets betydelse f�r den biologiska m�ngfalden kan allts� b�de �ka och minska under �rens lopp, p� s�tt som vi kanske inte kan f�rutse idag.

Man f�r inte heller gl�mma bort estetiska och andra k�nslom�ssiga v�rden som m�nga m�nniskor upplever inf�r v�ldiga tr�d."

Dilemma och en fr�ga om ansvar

Mon, 23 May 2011 21:10:17 +0200

Det �r lurigt med v�r milj�. P� m�nga h�ll m�r den skit. Men f�r att inte g�ra fr�gan alldeles f�r stor s� skippar vi perspektivet jordgloben och h�ller oss ist�llet till �stersj�n. Det �r ingen hemlighet att �stersj�n m�r f�rf�rligt. Ingen blir �verraskad om man n�mner att torsken man fiskade som barn, i drivor, nu �r helt borta. Jag minns en g�ng, n�r jag, min bror och min far drog upp 45 torskar, varav en p� fem kg, under ett par tidiga morgontimmar utanf�r Gr�s�. F�r en reality check rekommenderar jag�Ulrika Bj�rkst�ns och Folke Ryd�ns film�V�rt grisiga hav.�

Trots att jag vet (tillsammans med en majoritet av alla svenskar och v�ra politiker) hur nersmutsad, �verg�dd, f�rgiftad och allm�nt sabbad �stersj�n �r vill jag n�r jag stoppar ner n�san under vattnet f�nga det d�r vackra.�En av anledningarna till att jag fotograferar natur �r att n�stan allt �r s� f�rbannat vackert. Det spelar ingen roll om det �r en s�llsynt markbl�kr�ka p� Madagaskar eller en vanlig stackmyra i en s�rml�ndsk skog. Det finns s� mycket sk�nhet d�r ute. Och jag tycker om att lyfta fram den.�

En i mina �gon mycket vacker fisk. Den mindre havsn�len. En vanlig fisk p� grunda vatten l�ngs v�ra kuster. Fotograferad ig�r p� G�l�, Stockholms sk�rg�rd p� c:a en halvmeters djup. De starka f�rgerna och kontrasterna kommer av att solens ljus bryts av vattenytan, likt ett prisma, s� sm� regnb�gar far omkring och m�lar djur och v�xter.

Men vad har jag f�r ansvar som naturfotograf? Den bild av verkligheten jag f�rmedlar �r visserligen inte falsk, men den �r knappast representativ.�F�rutom den fina strandn�ra str�ckan d�r jag hittade p� den mindre havsn�len p� bilden ovan, t�ngsn�llor och stora m�ngder stor- och sm�spigg, �r en stor del av G�l�s skyddade str�nder, s� att s�ga, hav av tr�d- och gr�nslick. Monokulturer av slem... Det �r som ett akvarium, stoppa ner n�ring (l�s: fiskmat i akvariet, kv�ve och fosfor fr�n jord- och skogs och bland annat gris- och h�nsfarmer) och ta sedan bort v�xter n�r det blir s� tjockt att man inte ser n�'t. Det h�r �r l�tt i akvariet men sv�rt i �stersj�n.�

En sjuk stackars storspigg som dessutom fastnat och snurrat in sig i tr�dslicksgeggan. Sjukdom kommer av mikrosporiden Glugea (du ser kanske den runda bollen - den �r full av sporer...). Man kanske inte ska gl�mma bort det mindre vackra?

N�r det mesta som portr�tterar vild natur m�lar upp vackra vildmarker och undersk�na djur kan man vaggas in i en k�nsla av att tigrarna, trots alla alarm, finns d�r �nd�, att det �r tjockt med savann �t alla gnuer (och gl�mma bort den motorv�g som planeras r�tt igenom Serengeti). Som naturfotograf vill man verkligen inte bidra till att s�dan't gl�ms bort.�

N�gra som f�ngat detta v�l tycker jag �r BBC i sin serie Last chance to see (det finns fortfarande avsnitt att se p� SVTPlay). De har lyckats extremt v�l med att visa det vackra, fina och sp�nnande samtidigt som de visar hot och milj�problem. S� tillbaka till �stersj�n, detta sjuka och fattiga innanhav. Sk�rg�rdsbor jag pratat med har inte haft n�gon aning om att det existerar n�got som mindre havsn�l och t�ngsn�lla. D�r tycker jag nog att det finns en roll �nd� f�r det vackra. Jag tycker nog att det finns en roll med den f�rsk�nanden naturfotografin �nd� - dessa djur �r v�rda att visas upp, tycker jag.�

/Johan

Glutta ner under ytan vettja!

Tue, 17 May 2011 21:18:01 +0200

S� h�r �rs kanske man inte t�nker p� att bada, �n. Det beh�ver man inte g�ra heller, men efter ett par lyckade snorklingsturer i Stockholms sk�rg�rd t�nkte jag att det �r dags att knuffa lite f�r v�rt fina liv under ytan. Sverige har ju massor av kust. Och �ven om vattnet �r vackert p� ytan och det g�r omkring fina f�glar i strandkanten s� f�rlorar man inget p� att kila ner och kika d�r inunder.�

Visst �r havet fint p� ovansidan, helst med lite f�glar p�! Kn�lsvanar i januari 2010 utanf�r Sk�re, Sk�ne.

Varf�r? Varf�r ska man ner d�ri? fr�gar man sig kanske. "�stersj�n �r ju d�d" s�ger m�nga. Visst m�r den skit v�rt lilla innanhav. Eller v�r "ganska s� stora flodmynning" som en amerikansk marinbiolog l�r ha kallat �stersj�n vid ett seminarium p� Stockholms universitet f�r n�gra �r sedan. Men trots detta finns det en del roliga djur kvar vi kan njuta av! (Kanske blir vi r�ddare om �stersj�n om vi ocks� tittar ner i den lite oftare och ser vad som finns att v�rna?)

Portr�tt av t�ngsn�lla. En n�ra sl�kting till sj�h�star. Den h�r sm�g runt en halvmeter under ytan i s�ndags l�ngs G�l�s v�stra str�nder.

En fantastiskt karismatisk art man hittar l�ngs kusten �r t�ngsn�lla. T�nk dig att du l�gger en sj�h�st i str�ckb�nk s� b�de svans och hals blir raka - d� har du en t�ngsn�lla! Den har ocks� flera sl�ktingar i Sverige - de kallas kantn�lar och havsn�lar och f�rutom den mindre havsn�len vill dessa inte riktigt befatta sig med �stersj�ns brackvatten.

Vad g�r d� dessa sj�h�stsl�ktingar som �r s� kul d�? Jo, om det inte r�cker med att de �r fina och simmar omkring och f�rs�ker se ut som alger s� �r det ganska skoj att honan inte vill befatta sig med �ggen utan dumpar �ver dem p� hannen! (S�na h�r fasoner �r mycket vanligt hos fiskar, framf�r allt om man j�mf�r med d�ggdjur.) Hannen b�r sedan omkring p� dessa �gg tills ungarna kl�cks. N�r ungarna �r sm� h�nger de omkring runt sin pappa och ska enligt k�llor smita in i ruvp�sen igen om det blir l�skigt d�r ute i det stora havet!

Jag �r ingen fisk, jag �r bara lite t�ng, jag �r ingen fisk, jag �r bara lite t�ng...

Livet under ytan �r ju v�ldigt roligt. Och d�rf�r blev jag s� glad n�r jag f�r ett tag sedan s�g att flera naturum, L�nsstyrelser och andra har b�rjat skapa snorkelleder runt v�ra kuster. H�r kan du snorkla och f� hj�lp av informationsskyltar med att hitta det d�r lilla extra! Bor du i Sk�ne kan du �ka till Sk�lderviken, �ker du f�rbi v�stkusten smit f�rbi R�rvik p� Sydkoster och snorkla l�ngs den leden. �r d�remot V�stervik din destination s� �ppnar deras naturum en snorkelled den 1 juli i sommar. Eller slutligen, ifall du �r h�r d�r jag �r, i Stockholmstrakten, s� finns det en led �ven h�r f�r hugade snorklare, n�mligen vid N�ttar�. �r du intresserad finns det mer information p� l�nkarna.�

Det �r alltid lite riskfyllt att knuffa f�r saker man sj�lv inte gjort, jag har inte sett n�gon av dessa leder. Men samtidigt, kan det bli fel? Du simmar ner under ytan p� n�gra v�l valda platser. �ven om n�gon speciell art skolkar tror jag inte en halvtimme med mask och snorkel i havet kan bli n�gon st�rre besvikelse! I v�rsta fall blir det bara lite motion och bl�a l�ppar...

Alla bilder tagna med en Canon 7D, de p� t�ngsn�llorna med ett 50 mm makro p� 7D'n i ett Ikelitehus med ett stycke blixt.

Allt gott!

/Johan

Sjukdomsfall igen - med risk f�r tjat

Tue, 10 May 2011 22:41:49 +0200

Jag skrev en del tidigare i �r om den sl�ng av str�mstaresjukan som drabbade mig, t ex h�r, och h�r. Tyv�rr kan jag inte skylla bristen p� inl�gg h�r p� just str�mstaresjukan. Jag har n�mligen g�tt igenom ett antal sjukdomar jag inte skrivit om, s�som storspovssjukan (en liten sl�ng), gluttsn�ppesjukan (ett allvarligt fall som tyv�rr slutade med hiskelig s�mnbrist, skel�gdhet och tunnelseende och slutligen en bild (bevis p� sjukdomstillst�nd) p� det roliga st�llet 1x som drivs av ett par unga killar fr�n Uppsala) och nu har jag ekorrsjukan.�

Ekorrsjukan. Hur f�r man den? Jag tror de flesta barn har den. Ekorre r�stades faktiskt fram som Sveriges b�sta (!) djur, tror det var 2003, av alla barn som kikade p� "Myror i brallan". Ekorrar �r ju fina s� klart. Har tr�ffat n�gra. Faktiskt en unge som jag hade i kn�t under en halv sommardag f�r, ja f�r alldeles f�r l�nge sedan (>25 �r sedan). Och nu har jag visserligen inte tr�ffat, men �nd� h�ngt en del med ett g�ng ekorrungar som bor med sin mamma i en ganska stor etta i en finfin ek p� urtjusiga norra Djurg�rden.�

Vad s�ger du nu d�?!? Visst blir man sjuk! Stora runda �gon, h�ga pannan, ja, denna unge har allt. Dessutom har den tre snarlika syskon... Och deras mamma kan knappast beskyllas f�r att inte vara gullig. Jag har helt enkelt inget f�rsvar emot s�n't h�r. Kan man f� f�r mycket av det goda?

Det fina med dessa sjukdomar �r att de �r ytterst njutbara tillst�nd. Hellre ekorrsjukan �n till exempel harpest och dv�rgbandmask.

Godnatt!

/Johan

Str�mstaresjukan IV: Uppf�ljning

Wed, 09 Feb 2011 23:35:43 +0100

Fick en fr�ga p� f�rra inl�gget om str�mstarar fr�n Anders Malmsten:

"Men du... borde inte str�mstaren, liksom m�nga (men inte alla!) andra sj�f�glar, har en fettk�rtel p� gumpen, f�r att g�ra fj�derdr�kten varm och vattenavst�tande?"

I en v�rld av is och kallt vatten st�rtar str�mstaren ner. Snart minskar pulsen.

En s�'n h�r fr�ga f�r man inte l�ta g� obem�rkt f�rbi! F�r visst har str�mstarar en liten fettk�rtel/putsk�rtel/uropygialk�rtel d�r bak (k�rt barn har m�nga namn!). N�r man f�ngar f�glar, allts� om man h�ller p� med ringm�rkning, kan man l�ra sig massor av roliga saker om de h�r befj�drade krypen. Till exempel om den h�r k�rteln med s� m�nga namn. F�r bl�ser man, s� att s�ga moth�rs, eller kanske snarare motfj�ders, p� omr�det l�ngst nere p� ryggen innan ryggen blir rumpa s� ser man en liten v�rtliknande grej som �r just den h�r k�rteln. (L�nk till en bild p� en duvas "uropygial gland" fr�n en j�mf�rande anatomikurs p� University of Washington - eller "U-Dub" i folkmun.)

Hos str�mstarar, och andra f�glar som lever i besv�rliga milj�er vilka st�ller stora krav p� vattent�t fj�derdr�kt, �r den h�r k�rteln f�rstorad. Ur toppen av k�rteln uts�ndras ett oljigt sekret som s�kerligen �r b�ttre �n det d�r stinkande impregneringsmedlet man kan k�pa f�r att tempor�rt g�ra sin gamla utslitna skaljacka hj�lpligt v�dert�t. S� Anders, japp, visst har str�mstararna det! Man ser ofta att en putsande f�gel gnuggar huvudet p� rumpan f�r att sedan gnugga vidare med huvudet p� resten av kroppen. S� ska oljan gnuggas.

Sitter man en dag hos str�mstarana ser man dem putsa sig ett stort antal g�nger. Fj�derdr�kten h�lls efter minuti�st.

Men om man nu g�r in p� s�dana h�r detaljer s� kan man v�l lika g�rna forts�tta en liten bit till. Fr�gan uppst�r: Har str�mstararna �nnu mer fuffens f�r sig?

Ja! Det �r v�l k�nt att vissa djur har en dykrespons, det vill s�ga att n�r man doppar ner ansiktet och h�ller andan s� kommer kroppen svara p� det h�r med att dra ihop blodk�rlen och s�nka pulsen. Energisparande! Jag hittade en gammal artikel fr�n 1970 av en David Murrish i den "v�lk�nda" tidningen Comparative Biochemical Physiology. Han tyckte att det h�r m�ste man unders�ka hos just str�mstarar. N�gra inf�ngade amerikanska str�mstarar fick agera experimentdjur och tr�nades att dyka ner efter mj�lmaskar (skalbaggslarver) i ett akvarium p� labb. Med hj�lp av en s�kerligen inte helt sm�rtfri metod kunde pulsen p� de dykande str�mstararna m�tas.

Och visst har str�mstararna en dykrespons - och en blixtsnabb s�dan! Normalt kutar str�mstarar omkring med en puls p� omkring 350 slag i minuten. L�skigt snabbt eller hur. En kort digression bara. Har du en undulat eller en zebrafink hemma som inte tycker illa om att du h�ller lite f�rsiktigt i den kan du med �msinta h�nder l�gga dess br�st mot ditt �ra. D� kommer du h�ra deras enormt snabba puls som ett svagt surrande ljud - det g�r verkligen undan i dessa sm� djurkroppar! Hur som helst, efter bara fem sekunder kan str�mstararnas puls minska s� mycket som ner till lite drygt 220 slag per minut! De dyker s�llan l�ngre �n 20 sekunder, men �nd�, snabba kroppsliga f�r�ndringar!

Direkt n�r de kommer upp fr�n dyket �kar pulsen blixtsnabbt och kan stiga till en bra bit �ver 500 slag i minuten under en halvminut d� pulsen gradvis sjunker till samma niv� som innan dyket.�

En f�gel vars puls rusar om den doppas under vattnet till skillnad fr�n dessa str�mstarar. En skogsduva som sover i v�rkv�llen (en bild ur boken "Quercus. Ekens m�ngfald".)

Den h�r snabba dykresponsen ser man s� klart hos andra dykande f�glar, som till exempel soth�ns, dyk�nder och alkor. Men d� kan man ju fr�ga sig hur det st�r till med ickedykande f�glar - hur g�r v�ra duvor, koltrastar och r�dhakar?

Det h�r verkar en snubbe p� 60-talet undrat f�r han unders�kte �ven ickedykande f�glars dykrespons och fann att visst ser man en pulsminskning �ven hos dem. Fast den var inte likadan. F�r, h�r och h�pna, f�r att citera David Murrish: "All of �these �non-divers struggle violently during �submersion." Kanske inte s� ov�ntat. Men i alla fall, innan dykresponsen kickade in hos dessa landkrabbor �kade pulsen vansinnigt som den s�kert g�r n�r man ofrivilligt blir nedtryckt under vattnet... En till skillnad �r att den kompenserande �kade pulsen efter dyket saknas ofta hos ickedykande djur. S� v�ra str�mstarar som �r s� l�ttnjutna nu p� vintern har en massa ess i rock�rmen f�r att klara vinterns vederm�dor.

God natt!

/Johan