En bok på hundra dagar. Deadline 18 augusti 2008.

Dag 2: Det borde heta tänka, inte skriva

Smyger till mig boktid vid köksbordet fast det är tidig söndag morgon. Kämpar med kapitelindelningen. Den ska vara tydlig och lätt att begripa. Om man läser innehållsförteckningen ska den inte bara avslöja bokens innehåll, utan också skapa läslust. Helst ska det vara en kapitelföljd som är logisk ur ett kronologiskt perspektiv, men inte nödvändig att följa slaviskt. Det är roligare att kunna börja läsa var som helst. Frågan är om det är möjligt att avstå från referenser till tidigare avsnitt. Vi får se. 

Jag har redan irrat mig långt från synopsis, den sammanfattning av boken som jag och förlaget kommit överens om. Nu är det nytt och bättre. Måste bara förankra det med redaktören också. 


Lustigt att det heter att man ska skriva en bok. Det är ingen bra beskrivning av vad det handlar om. Man tänker en bok. Skrivandet är den mindre delen av jobbet. Den större delen är att bestämma sig för vad man vill säga. Hitta anslaget, lura ut var tampen på härvan finns så att man kan börja nystandet. Göra sin research. 

Det känns som om Konsten att vinna en fototävling följer mig dygnet runt. Jag idisslar tankarna. Tuggar runt. Drömmer om boken. Det är till stor del en autonom process som jag inte har så mycket inflytande över. Mitt jobb är att se till att de små grå har en bra arbetsmiljö. De har en kravlista med två punkter: 

1. Stäng av mobilen. 

2. Rör dig. Gå, cykla, åk tunnelbana. 

Jag vet inte varför rörelse fungerar så bra, men det gör det. Om det är att scenen ständigt ändras så att jag inte kan koncentrera mig på något särskilt. Kanske frigörs utrymme i arbetsminnet. Vad det än är så fungerar det i alla fall. Jag försöker komma ihåg att alltid ha med mig anteckningsblocket när jag ska någonstans. Det som dyker upp är flyktigt, på några minuter kan det vara borta. 


Skrivandet är en helt annan sak än tänkandet. Det kräver full koncentration. Det viktigaste är att hitta en miljö som främjar koncentrationen. Ibland fungerar köksbordet, men ofta måste jag ut i offentliga miljöer där det finns ett visst bakgrundsbrus. Caféer, tågstationer, platser med stor genomströmning av folk fungerar bäst. När jag stirrar ner på skärmen och märker att ett visst tunnelseende sätter in så vet jag att jag hittat rätt. Till slut har jag nästan helt skärmat av omgivningen. 

Skrivandet är det tråkiga sandpapprandet på en form som man redan grovt fått till i bandsågen, men som inte ser tillräckligt bra ut i sitt råa tillstånd. Ett evigt småpillande. 

Inlagt 2008-05-11 09:27 | Läst 2074 ggr. | Permalink
3.sätta en deadline
Svar från gors 2008-05-11 12:24
Skrivprocessen kan man styra rätt mycket över, och där är en deadline helt nödvändig, det håller jag med dig om. Tankeprocessen däremot skiter fullständigt i deadlines, den går inte att skynda på. Det enda jag kan göra är att skapa tid som jag inte ägnar åt annat. Och hoppas att det räcker.

Den här boken har jag ju haft malande på tomgång i två år, så rätt mycket av strukturen finns där redan. Många av idéerna har jag testat på mina labbråttor i Kalmar fotoklubb och på en stackars klass högskolestudenter i Jönköping. Tack förresten om någon av er ser det här.
Klockrent! Jag känner så väl igen det där från skrivandet av min doktorsavhandling för ett drygt år sedan. Jag skrev följande lilla anteckning i min online-dagbok 7 februari förra året:

"I spend whole days at the department feeling like I'm trying to swim through molasses, only to find that my writing pics up after office hours and when I bring my laptop to spend hours at the local bohemian café. I guess this doctoral thesis is destined to be written in the darkness of late nights and at the coffee-stained tables of alternative cafés"

Beträffande det där med rörelse har jag också upptäckt att det hjälper tankeprocessen, inte bara i skrivandet utan i forskningen som helhet. Det har hänt flera gånger att jag suttit och stirrat på ett problem i timmar utan att komma någon vart, bara för att komma på lösningen när jag till sist lättar på rumpan för att hämta kaffe eller gå på toaletten. Efter den upptäckten har jag inte längre dåligt samvete för att jag lämnar skrivbordet och går en sväng för att tänka.
Svar från gors 2008-05-11 12:30
Jo, med tiden har jag förstått att vi är rätt många som fungerar på det här sättet. Susanna Alakoski, som skrev "Svinalängorna", berättade i en radiointervju att hon skrivit stora delar av boken på bussen till och från jobbet.

När jag jobbade på Kamera & Bild och hade mycket att skriva hände det att jag satt kvar på tunnelbanan ända till ändstationen på morgnarna för att få mer skrivtid med maximal kvalitet. Kontor och redaktioner är nästan värsta tänkbara skrivmiljön när man arbetar med längre texter.
Att gå och tänka verkar funka för många. Finns ju de som har promenadmöten. Jag älskar mina promenader till jobbet, där gör jag mycket av tänket.

Men att skriva på tunnelbanan, huuu. Jag är alldeles för nyfiken för att klara det. För mig funkar det bäst med musik i öronen. Ibland kan jag ha samma låt på repeat i flera timmar, en låt om ger rätt avskärmning.
Svar från gors 2008-05-11 20:20
Promenadmöten låter inte så dumt, det ska jag kanske föreslå någon gång.

För mig är musik toppen vid bildbehandling, men inget vidare för skriv. Skulle möjligen vara klassiskt i sådana fall.