OmTag. Luciafirande, murar och flathet

Det har varit en del snack om att plåta ungarnas luciatåg och jag har lite svårt att förstå dem som inte förstår. Som jag ser det är det ganska självklart att folk med skyddad identitet skall kunna leva ett så normalt liv som möjligt.

För mig är detta viktigare än att föräldrar skall få plåta fritt i skolor och på dagis och tömma sina minneskort på sociala medier till exempel. De som har skyddad identitet är ofta folk som är hotade och därför måste gömma sig för de som hotar. Det kan vara allt från morsan som är tvungen att gömma sig för sin våldsamme före detta till folk som vittnat i rättegångar och därför har ett hot mot sig och sin familj hängande över sig.

Sedan finns dessutom den aspekten att själva stunden löper ganska stor risk att förstöras av alla föräldrar som likt fotografer i ett pressdike flashar på som om det gällde livet. Kan man inte bara köpa läget och låta sig njuta av stunden i stället för att gå i taket över något som för gemene man borde vara ganska trivialt?

Hur kommer det sig att man så ofta idag skall hävda sin ”rätt” in i absurdum och personligen känna sig påhoppad av allt möjligt? Det skulle inte förvåna mig om de som känner sig mest upprörda över att inte få plåta sina barn och andras på deras luciafirande i skolan/förskolan/dagis också är de som för mest väsen om de själva anser sig bli kränkta av någon annans fotograferande. Det brukar vara samma personer som skramlar om det mesta.

Annars har jag funderat lite över detta med gatufoto och vart det är på väg? Själv ägnar jag mig inte åt det i någon större utsträckning längre. Jag tycker att ganska mycket handlar om anonyma bilder utan känsla eller ibland, vilket är värre, rena övergrepp mot personer i marginalen. Sedan finns det givetvis några som är bra på att fånga lustiga samspel och snygga linjer, all heder åt dem men för egen del tycker jag att det blir ganska trist om bilderna inte berättar om något.

För egen del saknar jag ofta någon känsla som jag kan identifiera mig med. Tänker på detta när jag bläddrar i Koudelkas senaste bok The Wall som är ett starkt statement mot det totala vansinnet. Boken visar muren som uppförs i huvudsak på ockuperad mark i Palestina och som gör livet snart sagt omöjligt för många drabbade människor.

Att separera har sällan varit en fungerande modell för försoning och förståelse. Berlinmuren var det inte många som hade något positivt att säga om, och när den föll jublade man i stort sett utan undantag. Denna mur däremot är det tystare om, vart finns opinionen och varför hör man sällan något från våra folkvalada? Är det ok om förtryckaren som fördriver, raserar och konfiskerar historiskt själv varit utsatt för förföljelse? Det borde inte ses som ok att hävda ett historiskt arv för att rättfärdiga ett förtryck av andra som inte har något med denna historia att göra, ganska självklart.

Likadant om man tittar på Tibet, varför finns ingen kraftfull opinion mot Kinas orättfärdiga förtryck? Man utrotar en hel kultur och världen rycker på axlarna, det finns mer pengar att tjäna på att vara polare med kineserna och därmed titta åt ett annat håll. Denna flathet och ryggradslöshet äcklar mig och gör mig ofta djupt bekymrad om mänskligheten och dess ledare.

Hur som helst: Koudelka visar att man genom ett lågmält berättande utan inslag av vare sig lemlästade eller stridsvagnar kan göra ett ställningstagande som kanske är bland de starkaste jag sett.

Tänk om man i stället för att bekymra sig över att inte kunna fotografera barnen på dagis kanaliserade sin vrede och energi mot verkliga orättvisor och missförhållanden? Eller varför inte bli lite mer förbannade över övervakningssamhället nu när FRA:s spel under täcket med NSA avslöjats och det mer och mer uppdagas att vi inte bara lever i Orwells 1984 utan att det även passerats med råge. Måste vara praktiska att vara politisk ledare då folk bekymrar sig mer om att plåta ungar på dagis kan jag tycka.

OmTag. Elliott Erwitt på fotografiska

Var och tittade på Elliott Erwitt utställningen på fotografiska idag. En suverän utställning på alla sätt som man bör se om man har möjlighet. Jag gillar Erwitts genomhumanistiska framtoning som blir så tydlig i hans bilder, han skrattar ofta med men aldrig åt folk. Ett fint exempel på ett förhållningssätt som håller i alla lägen. Printarna var stora och trots sin storlek höll de fint, annars brukar sällan stora kopior från småbild hålla tycker jag. Men som sagt i detta fall funkade det bra, dessutom snyggt och genomtänkt hängd, man fick inte ont i huvudet trots att det var många bilder. 

OmTag. Musik och fotografi

Jag har lyssnat en hel del på musik den senaste tiden, däremot har jag inte fotograferat något i stort sett. Jag har dessa två huvudsakliga intressen, musik och fotografi, och ofta ligger tyngdpunkten på ett i taget.

Jag är uppvuxen med musiken som skapades i huvudsak från slutet av 60-talet till mitten av 70-talet. Jag spelade själv på den tiden och ända in till slutet av 80-talet och det som slår mig när jag lyssnar är vilken guldålder det var för musiken under tiden runt 70-talets början. Band som King Crimson (personlig favorit), Genesis, Pink Floyd och Jethro Tull, för att bara nämna några få, var band som satte sin prägel på eran, liksom de oförglömliga rockbanden Deep Purple och Led Zeppelin med flera.

Det låg något kreativt i luften under denna tid tycker jag. Något som också slår mig när jag letar runt på youtube är att ganska många av dem som var som bäst under den eran och ännu inte lagt av ofta antingen har blivit mycket sämre eller åker runt och gör covers på sig själva.

Det finns dock undantag som till exempel Robert Fripp, gitarristen och frontfiguren i King Crimson, han har aldrig stannat utan hela tiden gått vidare för att utforska nya möjligheter med sin musik. Nu hänger jag inte med i vad han gör längre, som vanligt ligger han väl 30-40 år före sin tid med det han håller på med. Men han har inte gått i den vanliga fällan att fastna i låtarna som utgjorde hans storhetstid från slutet av 60-talet till mitten av 70-talet.

När man tittar på fotografi är det ofta samma sak, ofta gjordes de bästa sakerna relativt tidigt i karriären och ofta försöker man upprepa sitt tidiga koncept. Detta blir sällan bra, det känns ibland som om fotografen sitter fast med sina bilder i en tid som sedan länge är borta. Man tar till olika knep för att hålla uppmärksamheten vid liv: man gör bilderna hårdare eller drar på mer i efterbehandlingen till exempel om man inte söker extremare motiv av samma sort som förr och ibland tar man till alla knep för att hålla liv i sin egen berömmelse.

Ganska få lyckas göra om ”samma” bilder speciellt många gånger utan att angelägenhetsgraden sjunker, oavsett hur mycket det dras i spakarna eller hur man försöker spetsa till motiven. Jag tror att en av anledningarna kan vara de olika syften som ligger bakom bilderna. I de tidiga arbetena vill fotografen visa något som berör denne och ligger utanför fotografen själv. Man berättar en historia som handlar om något utanför fotografen kort sagt. De senare arbetena präglas ofta av fotografens vilja att behålla en sedan tidigare uppnådd position tror jag.

Fotografen går från att vara extrovert till att vara introvert med sina bilder, ofta omedvetet tror jag. Inom musiken blir det uppenbart när man liksom museiföremål åker land och rike runt och gör covers på sig själv, men jag tror att detta är lika vanligt inom fotografin även om det givetvis blir mer subtilt i och med att det hela tiden tas ”nya” bilder.

Oavsett hur det ligger till är det ganska få som likt Robert Fripp har modet, nyfikenheten och självkänslan som behövs för att våga lämna sina gamla fans efter sig och göra nya saker även om det nya inte når samma ära och berömmelse som det gamla.

OmTag. Det fotografiska tillståndet?

Den för mig intressanta fotografin handlar om att visa något som det är på ett intressant sätt. Ofta gäller det att få en angelägen historia berättad. Denna historia behöver inte handla direkt om människor men den måste beröra mig som människa.

Jag kommer därför fortsättningsvis inte att uttala mig så ofta om de mer konstnärliga fotografiska utsvävningarna som ligger i tiden och som ofta handlar om att gestalta något verkligt eller fiktivt inre tillstånd, oavsett vilka tekniker man använt för detta. Anledningen för mig är enkel, bilderna intresserar mig helt enkelt inte.

Jag kan dock känna mig en smula uppgiven när man ser vilka fotoböcker som får pris, som de senaste i Photobook of the year, Paris eller vilka fotografer och vilken typ av fotografi som ofta lyfts fram. Men som sagt, jag har ingen åsikt eftersom det är bilder som inte berör mig eller som jag över huvud taget förstår storheten i. Enklast alltså att helt enkelt skita i dem, vilket jag också försöker göra.

Ett fint initiativ i den fotodokumentära traditionen som däremot är värt att lyfta fram är Hälsinglands Museums uppdrag till Inta Ruka att dokumentera livet på landsbygden. Det skulle behövas mycket mer sådant om dokumentärfotografin som profession skall överleva tror jag. I dag säljs ju knappast fotoböcker och arkiven är stendöda när det gäller den typen av bilder, kort sagt är det nog väldigt svårt att leva på fotografi i dag.

Men detta öde är ju något som delas av såväl musiker som författare med flera. Man brukar säga att kulturen är en spegel av samtiden och då stämmer nog det bedrövliga tillståndet ganska väl överens med hur det ser ut i samtiden?

Jag tror att det går mer och mer åt det hållet att man för att kunna göra sådant man själv står för måste se till att man har sin försörjning på annat håll. Att bli beroende av sina uppdragsgivare innebär nog ofta att man är tvungen att dra ned byxorna och luta sig framåt. Frågan är om det inte är detta vi ofta ser när det gäller fotografi idag, man tar sådant som man förväntar sig skall sälja hos etablissemanget, ett etablissemang som är i kraftig otakt med tiden.

Det är inte längre bilderna det handlar om, utan om hur mycket man kan skruva upp priserna på olika gallerier och auktionshus, dessa storheter lever ganska sällan i symbios med varandra.