OmTag. Banala motiv?

Som jag skrev i förra inlägget fick Sally och jag uppleva en fantastisk soluppgång i går morse. Naturens eget fyrverkeri när det är som bäst, vad är alla smällare och raketer jämfört med detta? Just soluppgångar och nedgångar är nog bland de vanligaste fotomotiven, men stämningen är svårfångad, bilden rymmer helt enkelt inte naturens storhet.

Någon tycker att det är banalt, någon annan att det är hötorgskonst, det skiter jag i. För mig är det vare sig det ena eller andra utan ett försök att återge något som inte låter sig återges.

OmTag. En fantastisk morgon

Vi bjöds på en fantastisk soluppgång i morse Sally och jag. Att vara ute just när staden håller på att vakna är balsam för själen. Jag gillar att ströva runt i lugnet tidiga morgnar, innan jäktet startar. I morse fick det bli en promenad runt Reimersholme som så många gånger förr.

Sallys tempo på gamla dagar gör att det tar lite längre tid än vad det brukade göra, det finns fördelar med det också; man får lära sig att slå av på takten. Långsamheten i sig skapar en meditativ stämning som gör det lättare att känna in omgivningarna och atmosfären.

Det finns en anledning till att gående meditation, som man utövar mycket i zen, är en mycket långsam gångart.

Det känns fint att få dela dessa lugna stunder med sin livskamrat och bäste vän.  

OmTag. Det viktiga är inte alltid att visa exakt vad kameran registrerade

Ofta får man ta till bildbehandlingen för att göra bilder intressantare eller i bättre överensstämmelse med vad vi vill förmedla. Det finns dem som rynkar lite på näsan åt detta, ibland gör jag det själv. Men för min del handlar det mest om när man förskönar eller förfular en bild till oigenkännlighet, och framför allt om bilden skall fungera i något dokumentärt sammanhang. Det är nog detta att ”ljuga” med bilder som jag inte riktigt gillar alla gånger.

För att få lite perspektiv och som ett finger till alla ”näsrynkare” vill jag påstå att detta med att förstärka sina uttryck i bilderna har gjorts så länge fotografin funnits. En flat bild rakt ur kameran stämmer för övrigt dåligt med den verklighet vi vill förmedla även den, ögats sätt att uppfatta ljus färger och kontraster ute i verkligheten ligger ganska långt från fotografiet, oavsett film eller sensor, papper eller skärm.

När vi sedan kommer till det svartvita blir det ju ännu mer subjektivt. Färger, nyanser och kontraster skall översättas till gråskalor, och även i den analoga världen sker detta på ganska olika sätt beroende på allt från prylar och filmval till hur vi framkallar och kopierar. Med andra ord finns inget objektivt facit över hur bilder skall se ut, oavsett om vi kör analogt eller digitalt. Vi har alltid valt utrustning och metod efter vilket resultat vi vill ha.

I den digitala världen öppnas nya möjligheter med olika pluggar som hjälpmedel, själv till exempel använder jag Silver Efex som standard när jag konverterar till svartvitt. Att man inte skulle få utnyttja de hjälpmedel som står till förfogande för att få sina bilder som man vill ha dem, alltså som man alltid gjort förefaller mig vara någon sorts omvänt snobbistiskt nys från dem som inte bryr sig om hur deras bilder blir. Sedan som med allt sådant här kommer det alltid finnas dem som överdriver effekterna, men detta är inte heller något nytt och dessutom ett fenomen som brukar avta med tid och erfarenhet.

Bilden ovan som är plåtad med svartvit film fick även en vända i Silver Efex för att jag ville ha fram det lite åldrade uttrycket och tidlösheten som jag upplevde framför motivet. Hade jag bara presenterat den rakt av med justerad svart- och vit-punkt hade den blivit en ganska trist historia som dessutom inte visat vad jag kände inför motivet.

Skulle jag kopiera den i mörkrummet skulle jag använda ett varmtonat papper, exponera en del av tiden genom en damstrumpa för att mjuka upp bilden och kanske slutligen varmtonat något ytterligare, med andra ord skulle jag försöka landa ganska nära bilden jag visar här.

OmTag. Tystnaden och lugnet

När jag läste J-O:s blogg slog det an en känsla inom mig, en känsla av något saknat. Den intima samhörigheten i den lilla gruppen av de nära, men framförallt stillheten och lugnet. Att kunna ströva i en gammal skog utan att ha störande ljud av människor och trafik som fond är numera en lyx för en stadsbo.

När jag tillbringade mycket tid i Värmland hos mina föräldrar fanns just detta lugn, fem minuter från stugan var nog för att man skulle få vara ifred med skogens ljud. Det kunde passera något flygplan då och då och störa stillheten, men det var inte ofta.

Här går planen skytteltrafik ovanför hustaken på väg till och från Bromma och Arlanda, jag omges av ett konstant oväsen så ihärdigt och intensivt att jag inte reagerar längre. Men när jag kommer till den naturliga tystnaden upptäcker jag att just den är något jag saknat. De första dagarna vid varje besök hos mina föräldrar var den totala tystnaden på nätterna så ovan att den gjorde det svårt att somna, det kändes som det slagit lock för öronen. Något jag märkte var däremot att jag vaknade utsövd, inga ljud hade stört min sömn.

Jag tror det blir lättare att uppleva naturens totala meningsfullhet och vår plats i detta om man kan vistas i orörda marker omgiven bara av naturens egna ljud, lite tankar som sattes igång av J-O:s blogg.

OmTag. En natt på Liljeholmsbron

Bara Liljeholmsbron kvar att passera, sedan var vi nästan hemma jag och Sally. Det var en nattpromenad runt Årstaviken förra vintern. Vi hade gått hemifrån strax efter ett och nu var klockan kvart över tre på natten. En ensam bil far över bron, man träffar inte många vid dessa tider på dygnet.

Den här bilden, till skillnad från många av mina nattbilder, är plåtat med handhållen småbildskamera, 50/1,4 på full öppning och Ilford HP5+ exponerad och framkallad efter nominella 400 asa (iso). Det blir en annan stämning i dessa bilder än de som är plåtade med stativ och långa tider, jag gillar bägge typerna.