OmTag. Olika uttryck i det svartvita.

Under alla år jag knallade runt med småbildskameran (FF) och plåtade med svartvit film så valde jag en film som passade för hur jag ville ha kontraster och gråskala att se ut i ett genomsnitt av mina bilder.

Detta blev alltid lite av en kompromiss givetvis, en del bilder skulle blivit bättre med en film som tecknade lite mjukare och andra bilder skulle optimalt behövt en film som var lite hårdare. Det ingår dessutom två komponenter i kompromissen, dels filmvalet som nämnts men också framkallningen.

Om motivet har lägre kontrast, som vid mulet väder till exempel skulle jag egentligen behöva framkalla lite längre och tvärt om när det var hög kontrast som i solsken. Då en rulle rymde 36 bilder där det kunde skilja en hel del mellan såväl motiv som kontrast på samma rulle så blev inte val av film och framkallning optimal för alla bilder utan snarare någon sorts acceptabel kompromiss.

Ofta, för att inte säga för det allra mesta, så funkade detta bra i alla fall. För egen del plåtade jag mest med Kodak TriX fram till 2003 när de gjorde om emulsionen så att den blev mer lik Kodak TMAX 400, sedan var det Neopan 400 fram till kärnkraftsolyckan i Japan 2011 då den försvann under några år. Jag gick då över till Ilford HP5+ som jag kämpade med en del i början.

Jag tyckte att HP5+ hade en tendens att bli för ”ruffig” och lite för kontrastrik innan jag kom underfund med att filmen i själva verket hade en högre ljuskänslighet än vad som stod på kartongen när man framkallade den i Xtol 1+1. Filmen hade en känslighet som snarare låg på 640-800 asa (iso) än de angivna 400 asa. Alltså började jag regelmässigt underexponera filmen 2/3 bländarsteg samtidigt som jag framkallade efter de tider som gällde för 400 asa. Resultatet blev negativ som var mycket nära de som jag fick från Kodak TriX före 2003.

Hur som helst, det var alltid lite av en kompromiss när jag plåtade med film beroende på orsaker som jag nämnde ovan.

När det gäller det digitala fotograferandet har jag möjlighet att justera varje bild efter de förutsättningar som rådde och efter hur jag vill ha motivet. Jag använder som regel Silver Efex när jag konverterar till svartvitt och ofta kollar jag förinställningarna för olika filmer för att komma så nära som möjligt hur jag vill att just den specifika bilden skall se ut. Sedan utgår jag därifrån för att göra de sista finjusteringarna vilket kan liknas med hur jag jobbade i mörkrummet.

Nu kan man säkert komma nära genom att använda färgblandaren m.m. i Lightroom eller Photoshop om man hellre gör det. Men jag har inte själv alls samma möjligheter att ta fram ”riktiga” filmprofiler som mjukvaruleverantörerna. Med en bakgrund i det analoga är det enklare för mig att utgå från olika filmemuleringar som jag har erfarenhet av och gillar än att skapa helt egna även om även detta händer.

Vad vill jag då säga med detta? Jo att detta med analogt vs digitalt inte är en så enkel fråga och att vi alla gör som vi vill. Jag har dock idag mycket större möjlighet att påverka mina bilder var för sig än vad jag hade tidigare. Och jag har också en möjlighet att testa en massa olika varianter på ett smidigt sätt.

Bildmässigt går det inte att skilja det ena från det andra om man vet vad man håller på med. Om man som de flesta av oss gör våra bilder för att publicera på nätet och skriva ut någon kopia då och då spelar vald teknik ur ett bildmässigt perspektiv ingen roll så länge man inte behöver höga iso.

Om man däremot gör sina egna kopior i mörkrummet så är detta ett konsthantverk i sig som går att utveckla hur långt som helst och då pratar vi om något annat.

Sedan skall vi inte glömma bort att vi, de flesta av oss, ägnar sig åt detta för att vi tycker att det är kul och om jag finner glädje i att göra på något speciellt sätt behövs inga rationella argument för detta. Det är där vi ibland går vilse tycker jag oavsett analogt eller digitalt, det enda som räknas är ju att vi själva trivs med det vi håller på med.

Bildexemplen är plåtade med ca 15 minuters mellanrum. I den första bilden ville jag ha mer följsamma gråskalor och lägre kontrast, därför valde jag Agfa APX 100 (den riktiga som jag tror inte finns längre) i Silver Efex. Den andra bilden ville jag ha med lite hårdare och ruffigare känsla och därför valde jag Ilford HP5+ i Silver Efex.

OmTag. När livet var en oskriven bok och möjligheterna oändliga.

Snubblade över en gammal bild tagen vid köksbordet i Vallentuna där jag bodde med mina föräldrar. Jag vet inte exakt när den togs, men för länge sedan är det. Jag sitter med en fotobok vad det verkar så det bör ha varit i mitten eller slutet av 70-talet.

Hela livet hade jag framför mig, en oskriven bok full av möjligheter.

Jag spelade i band på den tiden, elbas var mitt instrument och musiken betydde väldigt mycket. Vi lyssnade på musik som de flesta inte ”förstod sig på”, King Crimson, Genesis, Yes, Gentle Giant, Zappa, Mahavishnu Orchestra, Gong och allt vad de hette. Musik som jag fortfarande gillar.

Några år senare skulle jag börja köra motorcykel och så var det det som gällde en räcka av år. Många kompisar har jag genom MC åkandet.

Senare blev jag en krogmänniska, vi hängde på krogen nästan alla dagar i veckan under en period. Några förhållanden hanns med under tiden förstås. Men jag var aldrig typen som likt många andra inrättade mig efter någon form av familjeliv på det sättet att jag umgicks parvis med andra par och ägnade mig speciellt mycket åt tankar på att bygga familj.

Hur som helst, livet blev som det blev, jag klagar inte. Lite tankar som dök upp när jag såg bilden av mig själv som ung och med livet framför mig.

En sak som slår mig är detta med tid, i sin ungdom tycker man att det är en oändlighet innan man blir gammal, när man är där tycker man tvärt om att det inte alls var länge sedan man var ung.

Nu när jag går mina promenader med hunden och tar mina bilder så finner jag det nöje jag behöver i detta. Fördelen med att bli äldre är att det inte måste hända så mycket hela tiden.

Idag tog jag bilden av båten med stadshuset i bakgrunden när vi gick på Söder Mälarstrand hunden och jag. Den känns lite ödesmättad långfredag även fast det är påskdagen. Ha en fin fortsättning på helgen!

OmTag. LFI och natt vid Högalidsskolan.

Jag var uppe på vinden igår kväll och hämtade ned en packe med gamla LFI (Leica Fotografie International). Det finns en massa artiklar och tester skrivna och utförda med tysk grundlighet i de tidningarna. Jag kände att jag vill fräscha upp en del kunskaper.

Tidningen innehåller också alltid en massa bra fotografi och på senare år har den fått en ännu större övervikt som bildtidning. Den publicerar fina bildreportage som de gamla bildtidningarna gjorde och gör djupare presentationer av så väl gamla som nya fotografer och den är definitivt inte bara för Leica-nördar. Jag rekommenderar den varmt, den bästa fototidningen enligt mig och den finns både på tyska och engelska.

Jag tog ett par bilder vid Högalidsskolan när vi gick sena rundan hunden och jag. Det är en lite speciell stämning där tycker jag, kanske svår att förmedla med bild, men jag försöker så gott jag kan. Bara traditionell bildbehandling i dessa bilder, Lightroom Classic och Silver Efex och som vanligt plåtade med min Nikon Zf, objektivet var Nikon Z 35/1,8 S den här gången.

OmTag. AI, hot eller hjälpmedel?

Ett utsnitt av bilden.

Varför inte ta bort de störande papperskorgarna och gör bilden svartvit?

Eller kanske en färgbild utan dam?

Jag gjorde ett inlägg på Facebook nyligen där jag startade en diskussion om detta med att använda AI för att ”städa” i sina bilder och la upp ett enkelt exempel där jag ”städat bort” några störande stolpar i en bild.

Tanken med mitt inlägg var att försöka åskådliggöra problematiken runt detta jag kallar fotografi och skillnaden från fotobaserat bildskapande där man använder fotografi som grund och använder de hjälpmedel som finns för att skapa en slutgiltig bild som till innehåll skiljer sig från det jag fångade med kameran i tagningsögonblicket.

När det gäller fotografi, som jag definierar som ett stycke verklighet fångad med en kamera på film eller sensor vid exponeringen, så är ofta hela storheten att se och lyckas fånga det jag ser i en komposition som är slående med en kamera just när det utspelar sig.

Storheten handlar alltså om förmågan att se och göra bild av det jag ser.

När det kommer till andra former av bildskapande är ofta storheten en vision eller idé som jag skapar i mitt huvud och att sedan förverkliga detta till en bild som kommunicerar mina tankar till betraktaren.

Ett problem uppstår om man inte skiljer det ena från det andra. Många av de bästa fotografierna som tagits skulle helt förlora sitt värde, anser jag, om det visade sig att de inte alls var tagna som fotografier utan skapade i efterhand i lugn och ro framför datorn eller med andra verktyg. Detta handlar inte om att nedvärdera de som ägnar sig åt fotobaserat konstskapande, men man måste skilja det ena från det andra.

Om vi inte gör någon skillnad på bilder fångade med en kamera som en avbildning av ett stycke verklighet och bilder där man skapat sin egen verklighet i efterhand, en verklighet som aldrig existerat i sin helhet framför kameran, är fotografin stendöd!

Visst kan jag för min egen tillfredställelse gå runt och ta mina bilder som nu, men om jag visar mina bilder eller ser andras så är det för mig avgörande att jag vet vad jag tittar på. Är det ett fotografi, eller något som skapats i efterhand?

Dagens teknik ger möjligheter att skapa bilder där det är mycket svårt, för att inte säga omöjligt, att bara genom att betrakta bilderna avgöra vad som är vad. Det är också en teknik som är i sin barndom och utvecklas rasande snabbt.

Det finns också en risk att vi får en väldigt tillrättalagd verklighet när vi kan lägga till eller ta bort i bildytan efter eget huvud och om vi tycker att det är ok att göra det utan att tala om det. Tyvärr går trenden mer och mer åt att överdriva sina bilder även om de inte är manipulerade på det sättet att man plockat bort eller lagt till. Finns någon bild i någon fototävling idag som inte är överdriven när det gäller färger och kontraster som exempel? Skillnaden med denna överdrivna bildbehandling är att vi kan relatera till vår egen erfarenhet av verkligheten och se att bilden är överdriven.

Om vi börjar plocka bort och lägga till saker i bilder bygger vi en fantasivärld eller ger uttryck för en egen vision. Inget fel i detta, men för mig är detta inte fotografi.

Bildexemplen är fixade genom de nya AI-verktygen i Lightroom, samma och mer avancerade finns i Photoshop. Jag har inte lagt någon tid på att få till det exakt utan bara markerat det jag valt att plocka bort och tryckt på ”ta bort”. På samma enkla sätt går det givetvis att även lägga till, byta ut ansikten eller vad man kan komma på att man vill göra. För att inte nämna möjligheten att helt skapa sina bilder via en prompt.

Tekniken finns där och tiden kan inte backas, men hur kan vi skilja det ena från det andra? Är det ens genomförbart? Om inte så tror jag att risken är stor för att fotografiets historia snart är över.

OmTag. Långfredag.

Som ateist eller åtminstone agnostiker känner jag mig kluven inför dessa helger. Visst, det är både ett kulturarv och alltid skönt med lite ledighet.

Däremot kontexten? I dagarna skall man hylla Jesus som Guds enfödde son och där finns grunden till problemen. De som tror så till skillnad från de som tror något annat anser givetvis att den egna gruppen har rätt och de andra fel och tvärt om.

Redan där skapas det ett problem och med historiens facit liksom i pågående konflikter torde det inte gå att ifrågasätta att just religionen och deras olika intoleranta troenden ligger som klangbotten till väldigt mycket elände som vi människor åsamkar varandra.

Alldeles oavsett hur mycket man försöker bedyra kärleksbudskap, omtanke om den andre osv. Kommer det till syvende och sist handla om den egna gruppens rätt i förhållande till den andre i de lägen de olika grupperna ställs emot varandra.

Just detta att dela in sig och andra i olika oförenliga grupper skapar ett vi och ett dem och det är just det som är kärnan i de flesta konflikter. Som sagt, jag är ganska skeptisk till detta med religiösa högtider och religioner som pekar ut den egna gruppen som den som har rätt eller står närmare Gud eller hur man nu väljer att artikulera den egna gruppens påhittade särart. Jag respekterar allas rätt att tro vad de vill, däremot respekterar jag inte alltid det de tror på.

Jag såg i alla fall på promenaden att de flesta krogar har öppet som vanligt på långfredagen. Där har vi kanske en religion i tiden som står över allt annat, övertygelsen att det alltid är rätt att tjäna pengar om möjlighet ges.

Hur som helst, Glad Påsk!