OmTag. Att vara en fotografisk diversearbetare.

Gatufoto, naturfoto, nattfoto, analogt, digitalt, småbild, mellanformat, storformat, frihand, stativ….. Jag är kort sagt en mångsysslare inom fotografi, inte specialiserad inom någon genre eller med några prylar, jag plåtar det mesta med det mesta.

Detta innebär också att jag inte är en expert på något speciellt område utan jag hankar mig fram efter bästa förmåga som ”diversearbetare”. Jag tror att ganska många av oss som fotograferar fungerar ungefär likadant, vi tar bilder av sådant som vi tycker kan bli spännande på bild och vi kanske kör med lite olika tekniker beroende på vilka bilder vi vill ta.

När man hållit på ett tag har man givetvis lärt sig en del. Jag som började långt innan den digitala eran lärde mig givetvis en del om det analoga. Kort sagt man lär sig det man behöver för att kunna ta sina bilder.

I den analoga eran innebar det att lära sig hur olika filmer fungerade och hur och med vad jag skulle framkalla för att få negativ som jag kunde göra kopior av. När det kom till kopiering så fick jag lära mig olika hårdhet på fotopapper, papper med variabel kontrast och hur man kunde skugga och efterbelysa m.m. för att göra kopior som jag ville ha dem från mina negativ.

I den digitala eran är det egentligen inte så stor skillnad tycker jag, men verktygen är annorlunda. Givetvis har jag idag helt andra möjligheter då sensorn har andra egenskaper än vad jag hade med film, men i huvudsak handlar det då som nu om att ta sina bilder och sedan se till att de blir som jag vill när jag presenterar dem.

Filmen har ersatts av sensorer, negativen har ersatts av raw-filer, mörkrummet har ersatts av Lightroom och Photoshop m.m. Den digitala tekniken förenklar hanteringen en del, mörkrummet var mer tidsödande än Lightroom och Photoshop men i grunden handlar det vi ”normalt” gör med våra bilder om samma sak, men den digitala tekniken ger också helt nya möjligheter.

Oavsett analogt eller digitalt handlar det om att lära sig sina verktyg så att man kan få fram sina bilder som man vill ha dem. Jag kan ibland uppleva det som att de som kritiserar eller lyfter fram den ena tekniken som överlägsen den andra ofta gör det för att de inte alls rör sig lika obehindrat i den andra tekniken.

Jag är definitivt ingen fena på digital bildbehandling, men jag lär mig det jag behöver för mina bilder och jag fortsätter att lära mig hela tiden. Det finns de som är sanna konstnärer på digital bildbehandling som har utvecklats till en konstform i sin egen rätt på samma sätt som det finns de som är extremt drivna i mörkrummet. Bägge kategorierna har lagt ned massor av tid för att komma dit de befinner sig.

Oavsett vilken teknik vi använder så anser jag att tekniken är underordnad bilden, tekniken är något jag använder för att få fram bilden. Och det är egentligen den kärna som är svårare att diskutera: Vad vill jag med mina bilder? Vad vill jag presentera och hur? Och hur väl lyckas jag med det?

Prylarna eller tekniken i sig ger inga bilder, det handlar om att ”se” och om förmågan att översätta det jag ser till bild. Om jag inte ”ser bild” kommer det inte bli bra oavsett vilka prylar eller vilken teknik jag använder. Ibland kan det nästan låta som om det är tvärt om, alltså att tekniken i sig är det som gör bilderna?

OmTag. Hyperfokal och zonfotografering är inte svårt.

Jag tycker att vi ibland mystifierar begrepp som hyperfokal och zonfotografering. Det innebär inget annat än att vi väljer att i förväg ställa in ett avstånd som tillsammans med vald bländare ger det skärpedjup vi behöver.

På manuella objektiv finns som regel skalor som visar just vilket skärpedjup vi får för vald bländare och inställt avstånd. Nu handlar det inte om skärpa egentligen då vi bara har absolut skärpa precis där vi fokuserar. Det handlar om vad ögat uppfattar som skarpt när vi betraktar en bild på ett avstånd som är minst lika stort som bilddiagonalen och där bilden är obeskuren och plåtad med en sensor/filmstorlek som objektivet är konstruerat för. Med andra ord, om jag beskär bilden eller använder en kamera med mindre sensor än det objektivet är avsett för kommer inte skalorna att stämma.

Sedan finns ett problem med de flesta (alla?) skärpedjupskalor och det är att de är uträknade efter en oskärpecirkel som faktiskt är större än vad ögat uppfattar i verkligheten vilket gör att jag själv tillexempel när jag plåtar på natten med Hasselbladaren alltid bländar ned ett steg extra i förhållande till vad skärpedjupsskalan säger. Men detta är lite överkurs.

Om vi utgår från att hela sensorytan/negativet används till bilden och förutsätter att skalorna stämmer är det inga konstigheter. För hyperfokal, alltså skärpedjup till oändligt ställer man avståndet så att symbolen för oändligt hamnar vid den högra markeringen för vald bländare på skärpedjupskalan. Till vänster upprepas samma bländartal på skalan och man kan då titta från vilket avstånd man har skärpa till oändligt.

När det gäller zonfotografering väljer man istället för oändligt vilket bortre eller närmaste avstånd man vill ha skärpa till och kan på motsvarande sätt läsa av det närmaste avstånd man har skärpa och tvärt om, alltså vilket skärpeområde man får.

Exempel:

Hyperfokal, jag har ställt objektivet på bländare 8 och ställt avståndet så att oändligt hamnar vid 8:an till höger, om jag läser av 8:an till vänster ser jag att jag kommer att ha skärpa från lite drygt 1,2 meter till oändligt.

Zonfotografering, jag har valt bländare 5,6 och ställt avståndet så att jag har skärpa till nästan 5 meter (5,6 är inte utskrivet skalan med det är strecken mellan 4 och 8 på bägge sidor om triangeln som visar var den absoluta skärpan ligger) om jag tittar på strecket som motsvarar bländare 5,6 till vänster så kan jag avläsa att jag kommer att ha skärpa från cs 1,3 meter till ca 5 meter. 

Detta kan vara väldigt användbart då det givetvis är snabbare att ha skärpan förinställd än att ställa den när man skall ta bilden oavsett om man har autofokus eller ej. Ett "problem" just när man har autofokusobjektiv är att dessa skalor inte alltid finns även om man kan fokusera manuellt. Hur som helst, det är detta man snackar om när det handlar om hyperfokal och/eller zonfotografering.

PS. Man kan givetvis använda hyperfokal och zonfotografering "åt andra hållet" alltså att genom skalorna kollar vilken bländare man behöver använda för ett visst skärpedjup.

OmTag. Normalen, ett väldigt användbart och prisvärt objektiv som kommit lite i skymundan.

Centralstationen från Barnhusbron.

Vid Heleneborgsgatan.

Vi tog en promenad runt staden i den sena kvällen/natten hunden och jag. Bilder blir det alltid och jag hade normalen (Nikon Z 50/1,8 S) på kameran (Nikon Zf). Jag plåtar majoriteten av mina bilder med en brännvidd som ligger nära normalen även de gånger jag kör med ett zoomobjektiv. När jag knallade runt med Leicorna tog jag nog 85% av mina bilder med 50:an. 

OmTag. Farorna är överdrivna.

Jag har gått runt på stadens gator nattetid i ganska många år nu, ensam med hund och kamera de senaste 25 åren ungefär.

Flera har undrat om ”det inte är farligt”? Jag tycker att farorna är väldigt överdrivna och tror att det till stor del beror på att media blåser upp det ganska ordentligt. Speciellt om man själv inte bor i Stockholm kan man nog lätt få känslan av att det skjuts och sprängs stup i kvarten. Rubrikerna skriker ju ut ”skjutning i Stockholm!”, ”explosion i Stockholm!” Var och varannan dag. Det som sällan framgår är att det mesta sker utanför staden i kranskommunerna, speciellt de med segregerade områden.

Visst händer det en del i innerstaden också, men då skall man ha i huvudet hur många människor som rör sig i Stockholm jämfört med en mindre ort. Risken att råka ut för något är säkert ungefär lika liten som på en mindre plats. Hur som helst, jag har rört mig på stadens gator alla tider på dygnet sedan ungdomen och aldrig råkat ut för något. Man bygger också upp ett visst ”bollsinne” när man känner sin stad, speciellt helgnätter finns platser man undviker, inte för att de är farligare än liknande platser var som helst i landet, men för att de trafikeras av en massa helgfestande människor.

Personligen tycker jag att staden är ganska rofylld på natten. Bilden tog jag 2:30 här om natten.

OmTag. Jag gillar hösten.

Jag gillar hösten, allt lugnar ned sig och nätterna blir åter nätter. Kanske ingen nyhet för de som följt mitt fotograferande, det utspelar sig till stor del i mörker som de flesta säkert lagt märke till.

Att fotografera i dagsljus är en annan sak, jag har svårt att få till stämning i dagsljusbilder. Det beror säkert på hur man är lagd, jag har alltid varit nattmänniska och gillar lugnet och tystnaden som ger mig möjlighet att tänka färdigt mina tankar.

Lever man som mig ensam med hund och ett ytterst sparsamt socialt liv finns mycket tid till att tänka, på gott och ont.

När världen ser ut som den gör nu kan det bli lite dålig balans mellan det negativa och det positiva. Jag avundas de som klarar av att ”tänka positivt” samtidigt som jag kan tycka att de kan bli lite väl naiva ibland.

Men man måste givetvis se någon möjlighet till förändring, om inte annat måste man göra sin röst hörd för rättvisa och mot förtryck, mördande och orättvisor även om man vet att det har liten effekt.

Det kommer en dag då det som händer nu också är historia och då är det viktigt att kunna se människor i ögonen och ärligt säga att jag gjorde åtminstone min röst hörd efter bästa förmåga oavsett om det gällde  krig, folkmord eller miljöförstöring. Det är ödesfrågor som under lång tid kommer att bestämma våra efterkommandes framtid, om vi vill att de skall ha någon.

Jo jag vet att en del tycker att detta är ”politiskt”, men jag anser inte att den typen av frågor är speciellt politiska. Miljö, klimat, krig och förtryck borde inte handla om åsikter, det är frågor som alla människor borde kunna enas runt, åtminstone om vi vill kalla oss människor.