OmTag. Vikten av att se.

”Fotografi är egentligen inget mysterium, förklarar Elliott Erwitt. Det handlar att om att se sig omkring. Ofta handlar det också om tur och omständigheter.” Erwitt var en av de främsta på att just se och reagera på det han såg, ofta med ett humoristisk anslag. Om ni inte kollat upp honom så gör det.

Jag tycker att det han säger är viktigt och något som lätt glöms bort när man diskuterar fotografi, ofta förlorar man sig i diskussioner om prylar istället. Ganska förståeligt kanske då prylar är handfasta fysiska saker som är förhållandevis enkla att snacka om. Men just detta att se och i vissa fall, som när det gäller att fotografera människor som exempel, även ha förmågan att ta bilden som en reflex på det man ser är svårare att ha åsikter om.

Jag tror också att vissa har en speciell förmåga när det gäller sådant som att fotografera människor. Jag känner fotografer som alltid lyckas fånga ”personen bakom ytan” i sina bilder och jag känner fotografer som aldrig lyckas med det. Just sådana saker tror jag är en egenskap man har eller inte har och inget som går att lära sig. Men det kokar ned till att se och att reagera på det man ser.

Olika bilder kan i viss mån kräva olika typer av seende tror jag. När det kommer till mer statisk fotografering, sådant jag själv för det mesta ägnar mig åt, så handlar det även där om att se bilden även om man sedan har gott om tid att få till den. Visst går det säkert att läsa sig till en del, kompositionsregler osv. men jag tror att man måste bygga upp en intuitiv förmåga där man känner när bilden sitter. Ofta kan det handla om att förflytta sig några centimeter eller att anpassa utsnittet en smula. Jag tror att vi har olika känsla även för detta, jag ser många bilder där jag tycker att fotografen ”slarvat” utan att fotografen själv ser att det är något som skaver i bilden.

Hur som helst, det viktigaste tror jag är att man ägnar fotograferandet i sig så mycket tid som möjligt och att man är sin egen stränga kritiker när man tittar på sina bilder. Framför allt att man lär sig av sina misstag och jobbar med att få bort slarvet (även om man vet att man kan fixa det efteråt i mörkrummet eller i bildbehandlingen). En annan sak tror jag kan vara givande och det är att försöka fånga bilden när vi ser den.

Låter lite konstigt kanske, men det jag menar är att komma bort från att smattra av en massa bilder för att sedan likt den blinda hönan försöka hitta något korn. Det är en ganska stor skillnad på att sitta framför datorn och handplocka en bild bland mängder jämfört med att försöka fånga det man ”ser” direkt med kameran, det senare kräver att vi utvecklar just seendet och hur vi reagerar på det med kameran, det handlar om fotografi helt enkelt. Detta skall inte ses som kritik mot dem som tar många bilder, så länge det finns en tanke med vad man försöker fånga kan det i vissa fall krävas många bilder, som Winogrand, Meyerowitz, Gilden m.fl vars fotografiska estetik bygger mycket på att ta mängder av bilder. De tillhör inte mina favoriter men jag respekterar de som gillar dem. Men även om jag försöker "se" bilden innan jag tar den så är den bistra sanningen att 99% av de bilder jag tar inte kommer att bli några mästerverk. Får jag ihop 5-10 riktigt bra bilder på ett år är jag nöjd.

OmTag. En glad amatör.

Johanneshovsbron.

Skanstullsbron och Johanneshovsbron.

Vid Reimersholmsbron.

Jag är glad att jag är amatörfotograf. Tanken att försöka leva av mitt fotograferande har aldrig attraherat mig. Nu är jag ju för gammal i vilket fall, men jag tänkte en del på det när jag var yngre.

Vad skulle det innebära att vara proffs? Som jag ser det framför allt att jag skulle vara tvungen att fotografera sådant som andra beställt på ett sådant sätt som andra vill ha det. Jag tror att det skulle tagit bort hela glädjen med fotografi för mig.

Givetvis finns alternativet att försöka försörja sig på ”sina egna bilder”, alltså fotografi lutande mer åt det konstnärliga. Men frågan är om det är en framkomlig väg för de flesta av oss?

Jag tror att det kräver ganska vassa armbågar och förmåga att framhålla sig själv och dessutom verkar det vara ganska mycket som styrs av andra högre upp i den kulturella näringskedjan.

Många konstnärer verkar nått sitt erkännande först efter deras död och det är ju inget som får hyran betald och mat på bordet tyvärr. Jag tror att mitt val att aldrig satsa på den banan var det rätta för mig. Hur som helst, några bilder från det gångna dygnet.

OmTag. Höstkväll och sluttjafsat.

Jag har bestämt mig för att från och med nu inte gå in och replikera i analog vs digital, gamla prylar vs nya, konstnärer eller icke konstnärer osv. Var och en får vara salig på sin fason som man brukar säga.

När det gäller mig själv ser jag mig inte som konstnär oavsett vilken utrustning jag använder, jag tycker inte den frågan har något med prylarna att göra utan mer vilka idéer man har och hur väl man förmedlar dem. Jag är en gubbe som går runt och tar kort helt enkelt.

Sent i går kväll var jag och hunden ute som vanligt och som vanligt blev det en del kort. Det var Nikon Zf med Nikon Z 50/1,8 S som användes. Bilden på hunden är tagen på iso 2200 och de andra på iso 6400 och jag körde på bländare f/2,8. Det fick bli lite färg, hösten är verkligen färgsprakande.

OmTag. Filmtips med en av de riktigt stora.

OmTag. Anders Engman har gått bort.

Anders Engman var en av våra främsta dokumentärfotografer och en väldigt sympatisk person. Anders Engman blev 92 år.

Det finns en fin liten film här:
https://www.dn.se/kultur/en-liten-film-tillagnad-fotolegendaren-anders-engman/

Och här finns en minnesruna:
https://www.dn.se/kultur/legendaren-anders-engman-ar-dod/