Restaurangen Kirsons Maja stängdes i veckan

För en dryg månad sedan åt jag en fantastiskt god mousaka tillsammans med några arbetskamrater på den nybyggda restaurangen Kirsons Maja i Riga. Jag skulle gärna rekommendera ett besök på restaurangen men tyvärr har den stängt då en liten men ack så viktig detalj saknades.

Om jag hade vetat om att restaurangen Kirsons Maja som förövrigt ser ut som en gammal trevlig rysk stationsbyggnad, varken hade slutbesiktigats eller godkänts att tas i bruk hade jag nog hoppat över mitt besök. Mitt i den ekonomiska krisen 2009 röstade det lettiska parlamentet igenom ett förslag att avskaffa den statliga byggkontrollen för att spara pengar. Istället överläts kontrollen på privata aktörer. I ett land där korruption är vardagsmat och i stort sett allmänt accepterad var ett sådant beslut fullständigt oförståeligt och förödande. Nästa gång jag åker till Riga kommer jag att undvika att gå in i byggnader som inte har slutbesiktigats eller godkänts oavsett hur god mat de än serverar. 

På en presskonferens tidigare i veckan meddelade ägaren till Kirsons Maja att han valt att stänga restaurangen på obestämd tid. Byggnaden ska nu genomgå en grundlig slutinspektion och först när den är klar och eventuella fel och brister har åtgärdats kommer restaurangen att åter tas i bruk. Förhoppningsvis är restaurangen både godkänd och öppen nästa gång jag åker till Riga. Miljön var trevlig och maten var som sagt god och mycket prisvärd. 

Fler byggnader i Lettland som också saknar de rätta papperna kommer att få stänga för allmänheten till dess att de slutbesiktigats och godkänts. Men av den byggskandal som nu rullas upp i lettiska och en del utländska media står det inte att läsa så mycket av i svenska tidningar. Förutom SVT:s och SR:s rapportering är svenska media tyvärr skrämmande dåliga på att rapportera om efterspelet till katastrofen i Riga och det utbredda byggfusket i Lettland. För er som vill har merläsning i ämnet hänvisar jag till två lettiska bloggare:

Den förste bloggaren heter Juris Kaža och han är en lettisk/amerikansk frilansjournalist som är bosatt i Riga. Du hittar hans blogg här: Free Speech Emergency in Latvia

Den andre bloggaren heter Andris och han är född och uppvuxen i Sverige men är sedan 2008 bosatt i Riga. Du hittar hans blogg här: Livet i Riga 

Text och foto © Mikael Good, All Rights Reserved

Prisvärda Carl Zeiss T* objektiv för Sony α7

För det första vill jag varna känsligare läsare för att det här inlägget lutar åt det lite mer objektivnördiga hållet. Ni som följt min blogg över tid vet att jag vurmar för objektiv som är gjorda med glas från Schott AG i Mainz. En tillverkare som använder sådant glas är Zeiss och jag vågar påstå att det är just det glaset som ger den speciella Zeisskarraktären. Zeiss och dyrt brukar vara synonymt men om du fortsätter att läsa kommer du att upptäcka att så inte alltid är fallet.

Jag har inte en Sony α7. Men jag har kört med Zeissoptik för Contax med kvalitetsadaptrar på fullformatskameror såsom Canon 1Ds MK II, Canon 5D och 5D MK II i många år.  Med den erfarenheten i bagaget kan jag varmt rekommendera Carl Zeiss T* 28/2,8, 35/2,8, 45/2,8, 50/1,4, 50/1,7, 85/2,8 och 135/2,8 till Sony α7. Dessa objektiv går att hitta på begagnatbörserna för runt 1500 kronor styck och ser man till bildresultatet som är i absoluta toppklass är det småpotatis i sammanhanget. 

Carl Zeiss T* 21/2,8, 28/2,0, 35/1,4 och 85/1,4 är också fantastiska objektiv som jag har ägt eller testat och jag är övertygad om att även de objektiven kommer att göra ett gott jobb på Sony α7. Men de är inte riktigt lika prisvärda då de kostar från 5000 kronor och uppåt. 

Även om jag inte är så förtjust i det uppskruvade konsumtionssamhället och personligen har valt att skruva ned på takten vad gäller mitt eget konsumerade, vill jag ändå passa på att ge en eloge till Sony som har släppt en kamera som riktigt uppmanar till återanvändning av gammal fin optik.

Bilderna i inlägget är tagna med ett Carl Zeiss T* Distagon 28/2,8 som monterats med adapter på en Leica M8. Kombinationen funkar finfint och objektivets speciella karaktär gifter sig perfekt med kamerans smått egensinniga sensor. Givetvis har jag inte använt mig av stativ. För mig är ett stativ en pryl som effektivt tar död på min kreativitet och spontanitet.

Text och foto © Mikael Good, All Rights Reserved

Den rikaste mannen i Lettland

Livet svämmar över av dyrköpta läxor

En läxa som jag har lärt mig i livet är att tänka först och handla sen. Allt för många gånger har jag handlat i ren impuls och gjort saker som jag sedan har ångrat dyrt. Men denna gången har jag valt att inte låta mig svepas med av strömmen utan att tänka först.



Det är inte bara för att det är en köpfri dag idag som det inte blir något köp av en Sony a7 för min del. Man ska givetvis aldrig säga aldrig men jag kommer inte att köpa någon Sony i år och kanske inte ens under nästa år. En liten smidig kamera tarvar smidiga objektiv. I och med att Sonyn inte gifter sig så bra med vidvinklig M-optik väljer jag att passa så länge. Ett tag var jag frestad att köpa en Sony för att använda dem tillsammans med mitt Zeiss T* ZM 50/2,0 och mitt Konica Hexanon-M 90/2,8. Men 15.000 kronor är lite för mycket för en kamera som inte kan göra hela jobbet.

Även om Sony a7 inte fungerar så bra ihop med M-opik har jag en del spegelreflexobjektiv från Leica och Carl Zeiss i mina ägor som skulle fungera utmärkt a7:an. Men i mina ögon skulle det bara se lätt groteskt ut med en stor adapter och rejäla objektiv på ett såpass litet kamerahus. Jag har dock full respekt för att andra fotografer tycker olika utifrån de ämnen som de fotograferar. Själv strävar jag efter en så liten och smidig utrustning som möjligt som inte väcker allt för mycket uppmärksamhet. Jag har kommit fram till att mina M-Leicor duger gott som vidvinkelkameror och storkameran från Canon får hänga med på en del jobb när situationen kräver teleobjektiv samt snabb och exakt autofokus.



Som ni säkert redan vet så existerar min drömkamera och den heter Leica M 240. Men även om jag skulle ha råd med en Leica M 240 tänker jag inte lägga så mycket pengar på en kamera oavsett märke. För mig är en kamera ett verktyg att göra bilder med. En allt för dyr kamera begränsar mig och jag vågar inte riktigt fota som jag vill. En dyr kamera ställer sig på sätt och vis sig i vägen för mig och stör bilden som är målet med mitt fotograferande. Jag behöver en kamera som fungerar bra för vardagsfotograferande och för att fota i lite ruffigare miljöer. Men det går ändå inte att komma förbi att Sony a7 är en mycket intressant kamera. Även om den inte riktigt passar mig så ser jag med viss spänning fram mot framtiden. Nästa år kanske är det år då det dyker upp en värdig utmanare till Leica M 240 som inte kostar skjortan.

Så här på den köpfria dagen vill jag även passa på att ge en eloge till Sony som har gjort två kameror som uppmanar till återanvändning. Lite av tanken med en köpfri dag är att få oss att reflektera över vår konsumtion och vår utarmning av jordens resurser. Även om a7:an är ny så tror jag att den kommer att leda till att fler återanvänder gammal fin optik istället för att köpa nytt och det är något som ligger i linje med tanken bakom en köpfri dag. Här kan du läsa mer om en köpfri dag

Människorna på bilderna är mestadels tibetaner och de bor i små byar högt uppe bland bergen på den tibetanska högplatån. Efter att de har betalt för mat, kläder och husrum finns det inte kvar några pengar att konsumera för. Men trots det levde de relativt lyckligt. Och de hade en stark bygemenskap där alla hjälpte alla.

Text och foto © Mikael Good, All Rights Reserved.

Fira Thanksgiving med en saftig kebabpizza

I vårt överamerikaniserade land har vi infört en del traditioner och seder som hade mått bäst av att stanna på den andra sidan av Atlanten. Men det finns en amerikansk tradition som jag faktiskt skulle vilja införa i Sverige och det är Thanksgiving.

Thanksgivining är en familjehögtid där man samlas med släkt och vänner för att umgås, äta gott och visa tacksamhet till Gud för de gåvorna som man har fått under året. Huvudingredienserna för thanksgivingmiddagen är kalkon, majs, pumpa och tranbärssås. De ingredienserna har man för att minnas den första tacksägelsfesten som nybyggarna och den inhemska amerikanerna (indianerna) hade i början av 1600-talet.

I Sverige har vi en annan matkultur. Som bekant är det engelska namnet för kalkon, Turkey, vilket även är det engelska ordet för Turkiet. I Turkiet är nationalrätten kebab och den mest populära pizzan i Sverige är kebabpizza. Därför föreslår jag att vi skippar den torra kalkonen och ersätter den med en saftig kebabpizza av familjemodell som vi kan dela med släkt och vänner.

Enligt turkarna har även pizzan sitt ursprung i Turkiet och där kallas den för pide. På spanska betyder pide samtal och ett bra samtal är alltid en bra ingrediens vid en Thanksgivingmiddag.

Den riktiga kebabsåsen uppfanns i Huskvarna och som Huskvarnabo är det min plikt och skyldighet att dela med mig av receptet, så att fler svenskar får uppleva hur riktigt kebabsås ska smaka: Kebabsås med tillbehör

Text och foto: Mikael Good