"Måla med ljus"

Multireporter och opinionsbildare. Det som står i min blogg är mina högst privata tankar och åsikter.

EMPIRE 21 Strikes Back



Det har hänt ett otal gånger i musikhistorien att en riktigt bra skiva som aldrig nådde listorna upptäcks på nytt och får ett nytt liv och når en större publik. En platta som borde få den chansen är EMPIRE 21.


Senhösten 2014 släppte det svenska hårdrocksbandet EMPIRE 21 sin självbetitlade debutskiva. Trots att skivan hyllades av recensenterna fick den aldrig ordentligt med luft under vingarna och lyfte aldrig. Men en liten och trogen skara som anser att EMPIRE 21 är ett av 2000-talets bästa skivsläpp vad gäller tyngre musik har regelbundet promotat den i olika medier med förhoppningen att fler ska upptäcka den.

Jag föreslår att du letar upp EMPIRE 21 på Spotify och ger den en genomlyssning. Gillar du tyngre rock kommer du nog inte att bli besviken. Tyvärr är Spotify dåliga på att betala artister för deras musik. Det bästa sättet att stödja artister och se till så att ny musik släpps i framtiden är genom att köpa skivor. Vad gäller EMPIRE 21 finns den fortfarande att få tag på CD, och den går att ladda ned på iTunes. Tyvärr finns den inte på vinyl, men om intresset för skivan blir tillräckligt stort kanske det inte är omöjligt med en nyutgåva på vinyl!

Ett smakprov från skivan - EMPIRE 21 - "All Is Lost"




Text och Foto: Mikael Good



Postat 2020-08-14 09:29 | Läst 5352 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

När ljuset tryter behövs ljusstarka objektiv



Förra året fotograferade jag ett 50-tal konserter. Jag fick vara med om en hel del sköna konsertupplevelser och fick upptäcka ny musik. Men trots att jag har hållit på med rockfoto sedan 1980-talet upplever jag att det blir allt svårare att få ljuset att räcka till.




Det blir allt svårare att fotografera inomhuskonserter, och det ställs allt högre krav på utrustningen. Tidigare har jag använt objektiv med ljusstyrka 4 med gott resultat och jag har klarat mig med 1/250 och 3200 ASA, och har kunnat vänta in rätt ögonblick och vetat att bilden suttit där den skulle. Men i takt att konserterna blir mer av en helhetsupplevelse med stora LCD-skärmar, ljus, rökmaskiner och andra effekter har jag fått tänka om. Många gånger har jag fått kassera bilder för att ljuset försvann precis i fotograferingsögonblicket. 



Idag finns det som tur är många ljusstarka objektiv att välja på, problemet är att de flesta av dem är gigantiskt stora. Jag jobbar oftast med två kameror och vill inte ha extra blytyngder runt halsen, eller i fotoväskan för den delen. Därför har jag valt att i så stor utsträckning som möjligt köra samma objektiv på Leica M som på Sony. För att kunna göra så har jag en Techart Pro LM-EA7 autofocus adapter M – E AF till min hjälp.  Förra sommaren använde jag kombinationen 7artisans 28mm f/1.4 ASPH M-objektiv och Techart Pro-adapter på en hel del konserter. 



Fokuseringen fungerade ypperligt på min A7rII, och den ställde skärpan snabbt och rätt utan att tveka. I dag har jag en Sony A9 och kombinationen är ännu mer klockren, ögonfokusen gör att skärpan sitter rätt. Men om vi återgår till förra året så bevakade jag en konsert med den amerikanska Hip-Hop artisten Lecrae. Min vana trogen hade jag lyssnat in mig på hans musik och kollat igenom några Youtube videor för att vara förberedd på vilka bilder det skulle kunna bjudas på.



Konserten var mycket bra. Lecrae och hans DJ var på spelhumör, och fick genast med sig publiken. Jag älskar att fota konserter med mycket närvaro och samspel mellan artist och publik, och det bjöds det rejält på under konserten. Lecrae är en mästare på rap, och han bjöd på ett riktigt grymt flow. Det är alltid kul att få se en världsstjärna på en relativt liten scen, det brukar borga för närhet, intimitet och ett grymt tryck. Precis så blev det den här kvällen och Lecrae bjöd på en av förra årets stora konsertupplevelser.



Jag hade fotopass och fick möjlighet att fotografera under soundcheck, och jag begränsades inte heller av tre låtars regeln. Under konserten kunde jag röra mig relativt fritt, och jag tog många fler bilder än vad jag har presenterat här. Det är inte omöjligt att några av dem dyker upp i bloggen framgent.



Jag hade med mig två kameror till konserten en med ett 70-200mm och en med ett 7artisans 28mm. 70-200mm använde jag till porträttbilden, övriga bilder är tagna med 28mm. 



Text och foto: Mikael Good

Postat 2020-05-26 12:11 | Läst 9568 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Rock'n'roll kameran är fortfarande redo för nattpasset



Förr brukade jag ha en kamera i många år. Men på grund av den tekniska utvecklingen byter jag kamera lite oftare, men det händer att jag håller fast vid en kamera en längre tid för att den är unik och tillför lite extra till bilderna.



I och med att de spegellösa digitalkamerorna kom valde jag att lämna det axeltunga Canonsystemet, och gick först över till Panasonic och sedan till Sony. Min andra Sonykamera var en A7s. Den kameran var egentligen tänkt för filmare, men i och med dess fantastiska egenskaper på höga ASA är det även en utsökt kamera för rock- och reportagefoto. Och det var en del fotografer som köpte den som komplement till sina Canikon-system av den orsaken.



Jag har haft min A7s i snart fem år och trots att utvecklingen har sprungit om den på många punkter är den fortfarande klassledande på höga ASA. Jag har levererat bilder som tagits på 51200 ASA, utan klagomål på bildbrus. En av de bilderna drogs upp stort över löpet! Kombinerar man A7s med en riktigt ljusstark glugg så har man nästan en ljusförstärkare. I den här videon får du en demonstration av kamerans imponerande lågljusegenskaper.



A7s är liten och smäcker och dess sensor på 12 megapixel gifter sig förutom med Sony FE-optik riktigt bra med adapterad M-optik. Jag körde ofta Voigtländer 15/4.5 med Sonyn, det var skarpt ända ut i hörnen. Idag använder jag främst en A9:a och en M 240.  Den förstnämnda kameran är bra på höga ASA, men den är långt ifrån lika bra som A7s. Därför händer det att jag dammar av min A7s för konserter och reportage i lite skummare miljöer, där A9:ans lågljusegenskaper inte riktigt räcker till.



Just konserter har varit och är mitt primära användningsområde för A7s. Jag har levererat mängder av konsertbilder tagna med A7s och FE 70-200/4 G OSS genom åren. Kravspecen på bilderna har ofta varit kamera med småbilsformat med minst 16 megapixel. Jag har kommit runt den specen genom att framkalla bilderna i 125% i ACR. Bilderna har i vart fall fungerat att dras upp i riktigt stora format trots att de i många fall tagits på höga ASA. De största bilderna som tagits fram har varit 3x4 meter!



Rockfoto är en av de mest eftertraktade fotostilarna, och det är svårt att få tillträde till konserter. Genom åren har jag dokumenterat mängder av konserter och blivit bekant med många artister, vilket har öppnat dörrar för mig. Det händer faktiskt att jag har tackat nej till att dokumentera konserter. Det beror främst på tidsbrist samt att jag skulle begränsas till tre låtar i fotodiket. Jag avskyr att stå och trängas i ett fotodike, och har tackat nej av den anledning. I vår och somamr är tyvärr alla konserter som jag skulle bevakat inställda, och förutom att jag går miste om en hel del bra musik blir det ytterligare ett surt ekonomiskt avbräck på grund av den eländiga coronan... 



Det kanske är en och annan som ställer sig frågan om det är värt att köpa en Sony A7s idag? Mitt svar är – får du den för runt 5000 kr är den värd priset, men betala inte mer. Det är en annorlunda kamera, den har sina fel och brister, men för den som vill simma lite mot strömmen är det en bra kamera som det går att jobba kreativt med. Sätter du ett ljusstarkt vidvinkel på kameran får du en perfekt och smidig kombo för reportage i dunkla miljöer, och A7s är fortfarande en riktigt bra kamera för konserter. Autofokusen är inte den snabbaste men den sätter skärpan rätt även i krävande ljussituationer.





Alla bilderna i inlägget är tagna med en Sony A7S..

Text och foto: Mikael Good

Postat 2020-05-16 18:20 | Läst 10202 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Rockfoto – Längst fram i fotodiket



Att gå på konserter är ett hett sommarnöje för många semesterfirare. En del köar i timmar för att komma åt de bästa platserna närmast scenen. Många avundas fotograferna som får stå längst fram i fotodiket, och önskar att de själva fick stå där. Jag är en av de priviligierade fotograferna som får stå allra längst fram.




Att fotografera konserter är en utmaning, särskilt när man som jag främst jobbar inomhus. Det första jag gör på en konsert är att vänta in rätt ögonblick och ta de säkra bilderna som jag vet att uppdragsgivaren är nöjd med. När det är gjort försöker jag att ta lite mer spektakulära bilder. Förr kunde man pressa Tri-X två steg, ställa in kameran på 1/250 bländare 2,8, och köra på det konserten igenom. Men i dag är det mer show med ljus och andra specialeffekter. I och med LED-skärmarnas och rökens intåg har det blivit allt svårare att fotografera. Många gånger har jag missat det rätta ögonblicket för att det var för mörkt på scenen just då.



Men jag klagar inte, en konsert är först och främst en upplevelse för besökaren och inte för filmare eller fotografer. Det är bara att gilla läget och anpassa sig till situationen. I och med att jag främst jobbar med spegellösa kameror ser jag motivet i sökaren, och när allt är rätt fångar jag bilden. Även om kamerorna har snabb matning har jag valt att köra i enbildsläge, och försöker sätta bilder i rätt ögonblick. Det är ett bra sätt att träna upp ögat på. Jag har kört på det viset i 30 år, och det fungerar fortfarande utmärkt. Framförallt slipper jag det tidsödande jobbat att gå igenom en massa extra bilder.



Jag har mött många fotografer i fotodiket genom åren. Ett misstag som jag ser att många gör är att det kör med en kamera, och ett 70-200mm, samt att de tar bilderna från ungefär samma position. Precis som med allt annat foto gäller det att variera sig. Bilder från fotodiket blir ofta förutsägbara och förmedlar inte så mycket av stämningen. Under konserten försöker jag röra mig runt i lokalen för att få stor variation på mina bilder som möjligt. Det har betalat sig, jag har tagit några av mina bästa rockfoton från publiken och bakom scenen. Det är också de bilderna som mest har tilltalat artisterna själva, och som de har bett att få använda sig av. Bilder som visar varenda pormask och svettdroppe i deras ansikten har de sett sig mätta på, precis som alla andra vill de ha variation.



När jag jobbar försöker jag att ha med mig en ganska så smidig utrustning. Primärt arbetar jag med Sony A7rII, A6500 och Leica M240. Till dem har jag följande objektiv med Leica M-fattning 21/2,8, 28/1,4 och 50/1,1. När jag kör dem på Sonykamerorna har jag en Techart PRO adapter som ger autofokus. Jag har även ett Sony E 18-135, ett 100/2 samt ett 70-200/4 IS med autofokus. Sony kamerorna går utmärkt att använda upp till 6400 ASA och Leican upp till 3200 ASA. När jag kör med tele går jag sällan under 1/250 dels sekund, och med vidvinkel försöker jag hålla mig över 1/125 dels sekund. När tiderna inte räcker till händer det att jag får köra 28/1,4 och 50/1,1 på full glugg. 



Den främsta anledningen till att jag håller på med rockfoto är att jag älskar musik, och tycker om att upptäcka nya band. Genom åren har jag mött många icke yrkesverksamma fotografer som är ointresserade av musik, jag har svårt att förstå varför de har valt att bevaka konserter. Själv är jag ointresserad av bilar och skulle aldrig förmå mig att gå på en motormässa eller en biltävling för att fotografera om jag inte var där på uppdrag.



Bilderna i inlägget har tagits med Leica M240, Sony A6500, Sony A7rII samt Zeiss 21/2,8, 7Artisan 28/1,4, 7Artisan 50/1,1, Canon EF 100/2 och Canon EF 70-200/4 IS samt Techart PRO och Metabones IV adapter.

Text och foto: Mikael Good

Postat 2019-07-12 12:49 | Läst 16428 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Guldet fanns i skeppet på Gullbrannafestivalen

Nu har jag kommit hem från fyra intensiva dagar då jag varit festivalfotograf på Gullbrannafestivalen utanför Halmstad. Jag har även redigerat klart bilder och skickat in ett reportage i text och bilder. Reportaget kommer att publiceras på ett uppslag i Världen idag i morgon. Men innan jag återgår till hängmattan vill jag dela med mig av min topp fem lista från festivalen.



1. Switchfoot's cover på Led Zeppelin's - Rock and Roll som de körde under repetitionen. Chad Butler smiskade trummskinnen nästa lika hårt som John Bonham. Vilket tryckt! Synd bara att de inte körde covern under det ordinarie settet.

2. Blenda! Vilken scennärvaro! Hon kan mycket väl bli vår nästa stora musikexport, särskilt som hon precis har signats av Pharrell Williams.

3. Electric Banana Band! Att få se sina barndomshjältar, och sjunga med i deras klassiska låtar tillsammans med flera tusen personer var en riktig höjdare. Publiken spände från Anton 2 år till Inga-Britt 84 år, och tillsammans fick vi uppleva en härlig fest! 
– Nu när KISS har lagt av, är vi det enda kvarvarande kostymbandet, sa Lasse Åberg 79 år med ett leende innan spelningen.

4. Lecrae! Jag vet att han är bra live, men så bra som Lecrae var på Gullbranna visste jag inte att han var. Vilken närvaro, vilket publiktryck, vilket mellansnack! Hans flödande rap och tunga beats, fick publiken i rörelse, och hela Skeppet sjöd och gungade i takt. 

5. Johannes Jonsson från Metal Bible, som hade en av mina favoritskivor Theocray’s - As the World Bleeds bland vinylerna som han sålde i sin monter. Nu kan jag lyssna på detta progressiva  metal mästerverk på riktigt!

Sämst var vädret! Blåst och ösregn är inte något bra festivalväder! Men inte ens det kunde hindra att festivalen slog nytt besöksrekord. Vädret gjorde även att konserterna blev riktigt välbesökta! I slutet av rengbågen finns enligt sägnen guldet, om man ska tro på sägnen fanns guldet i konsertarenan Skeppet på Gullbrannafestivalen.

Text och foto: Mikael Good

Postat 2019-07-08 13:16 | Läst 12338 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera
Föregående 1 2 3 ... 20 Nästa