Huskvarnabon som har hela världen som arbetsfält

Jag tillhör en priviligierad skara reportrar som har fått åka land och rike runt och träffa människor och göra reportage. Utöver mitt ordinarie arbete har jag varit ute på flera reportageresor runt om i världen, och mina bilder och texter från resorna har publicerats i tidningar inte bara i Sverige utan även i andra länder.



Det är spännande att upptäcka nya människor och miljöer men det är lika viktigt för mig att dokumentera och berätta om min hemstad Huskvarna. Tanken är att det materialet en dag ska resultera i en bok eller flera samt en utställning. Men först ska jag sammanställa en trilogi med fotoböcker med bilder från Balkan. Planen är att den första ska ges ut i år, och att de två andra delarna ska ges ut nästa år.




Husqvarna är ett mycket starkt varumärke, och vart jag än har rest i världen så känner folk till Huskvarna och de flesta vet att det inte bara är ett varumärke utan även en stad. När jag var i Kina frågade jag en skolklass om de kände till några svenska städer? Som svar fick jag:
– IKEA, Volvo, Perstorp och Husqvarna! En elev frågade om Husqvarna är Sveriges huvudstad, jag kunde inte annat än att svara ja på frågan! :)





Även om det finns en del som känner till mitt arbete runt om i världen är jag tämligen okänd i min hemstad. Men å andra sidan är inte min strävan att bli känd. Även om jag har stått i rampljuset ett antal gånger trivs jag i ärlighetens namn bäst utanför det. Jag vill helst lyfta fram människorna som jag berättar om i mina bilder och texter och göra deras livssituation känd och på så sätt skapa möten mellan människor.



När jag är ute på reportageresor är jag tydlig med vad jag gör och söker aktivt kontakt med människor och umgås fram mina bilder. Alla personer som finns med på bild i artikeln har gett sitt medgivande till en publicering. Bilderna har jag tagit i Bulgarien, Indien, Kina, Lettland, Rumänien, Ryssland och Serbien. En del av dem som finns med på bilderna har jag även regelbunden kontakt med via sociala media, och så snart pandemin har klingat av ska jag resa till Balkan och sedan till Indien och träffa några av dem.






Text och foto: Mikael Good

Jag säger inte hejdå Fuji jag säger på återseende

Det finns kameror som känns som om de är som gjorda för dokumentärfotografer. De har funktioner och en uppbyggnad som gör dem lätta att arbeta med och som får användaren att känna sig hemma med dem.





En kameratillverkare som tillverkar sådana kameror är Fuji. Genom åren har de gjort en hel del kameror som har fallit dokumentär- och reportagefotografer i smaken. Men de har tyvärr haft svårare att nå ut till sport- och actionfotografer, då de inte är lika allround som Sony, Canon och Nikon.

Jag har använt Fujikameror på reportageresor runt om i världen. Fördelen gentemot andra kameror är att de är förhållandevis billiga begagnat och att märket inte är så eftertraktat av dem som har svårt att skilja på mitt och ditt. Samtidigt som handhavandet och bildkvaliteten är riktigt bra. I mitt arkiv har jag mängder av bilder som jag tagit med Fuji, och jag har illustrerat det här inlägget med några av dem. De flesta av dem har tidigare publicerats i olika medier, och några av dem kommer att vara med i min kommande bok.





Jag trivdes med Fuji men till sist blev det ohållbart för mig att har tre olika kamerasystem. Fuji har många riktigt bra kameror men de har tyvärr ingen som är lika allround som min Sony A9, eller A7R II vad gäller upplösning och Leicorna vill jag inte göra mig av med, därför bestämde jag mig för att sälja mina Fujikameror och objektiv. Även om jag själv har valt att göra mig av med min Fujikameror vill jag ändå rekommendera dem till dig som gärna fotar street-, dokumentär och reportagefoto. Det är inte hel omöjligt att det blir ett återssende för mig med Fuji i framtiden. En kamera i 100-serien med inbygd stabilisator och bra egenskaper på höga ASA skulle säkerligen locka mig tillbaka igen.





Jag föredrar att jobba med småbildsformat med det finns en del tillfället då jag vill ha en APS-C. Sonys APS-C kameror är för små och plottriga i min smak. De är fyllda till bristningsgränsen med funktioner men funktionaliteten har tyvärr fått stå tillbaka för designen. Personligen skulle jag vilja ha en Sony med rejäla rattar a la Fuji XT-4 eller XH-1 fast batterikapaciteten och ögonfokusen får gärna vara bättre.





Bilderna i inlägget är tagna i Bulgarien, Indien, Rumänien, Serbien och Sverige mellan 2014 och 2019. Med Fujifilm X100s, XT-1, XT-2 och XH-1.



Text och foto: Mikael Good

Fotoåret 2020 blev stukat på grund av coronapandemin

Precis som för så många andra ställde sig coronapandemin i vägen för de flesta av mina fotografiska planer under 2020. Jag fick själv corona i mitten av mars och var sjuk i ett par veckor. Jag hade bara lättare symptom men lider fortfarande av sviter efter sjukdomen. 





Men året började bra och jag hann med att göra ett par reportage i New Delhi och Warszawa. Trots en bra start blev fotoåret 2020 inte riktigt som jag hade tänkt mig. Två reportageresor var inbokade under våren, en till Indien och en till Serbien. Och på sommaren skulle jag åter varit festivalfotograf. Under hösten var tanken att jag skulle gjort ytterligare en reportageresa förmodligen till Serbien och Nordmakedonien. Förutom resor till andra länder hade jag även tänkt att fortsätta mitt projekt med att dokumentera människor i olika förortsområden i min närhet men coronapandemin ställde sig tyvärr i vägen även för de planerna.

Trots pandemin har många av mina bilder publicerats under året. Bloggen har också varit välbesökt. Men den har inte haft riktigt lika många inklick som för ett par år sedan. På Google Maps där jag fortsatt att publicera en och annan bild under året är antalet inklick fullständigt ofattbara. Ett vanligt år brukar jag dokumentera ett 50-tal konserter, men i år har det varit riktigt skralt på grund av pandemin. Att gå på konsert och musikfestivaler är något som jag verkligen saknar. Jag tycker om att upptäcka ny musik och särskilt sådan som inte spelas i tid och otid på alla reklamkanaler. 

Framför allt är jag tacksam över att de bildreportagen som jag publicerat i bloggen har varit såpass välbesökta, och jag är tacksam över alla glada tillrop och kommentarer som har värmt under året. Mitt bildarkiv var överfullt med bilder som jag inte gått igenom och redigerat, men i år har jag haft tid över och tusentals bilder från Rumänien, Bulgarien, Ryssland, Lettland, Serbien, Kina och Indien har sorterats och gåtts igenom. 





Vad gäller resandet så avvaktar jag med att boka in några resor. Som det ser ut kommer restriktionerna att vara kvar fram till september och eventuellt längre, vilket gör det svårt att planera in och boka några reportageresor. Indien är nog tyvärr uteslutet men jag hoppas kunna resa till Serbien nästa höst och träffa mina bröder och systrar. Även om fotoåret 2020 blev stukat finns det hopp för framtiden och det finns mycket att ta igen under 2021.





Under året har sålt av en hel del fotoprylar. Men jag har svårt att motstå ett bra pris och därför behöver jag göra ytterligare rensningar i fotoväskorna, men det tar jag på nästa sida nyår. En fördel med att köpa billigt är att jag nästan alltid får tillbaka pengarna som jag gett, och på så vis får jag pengar över till annat och kan spara en del i ladorna i fall det skulle komma ännu svårare tider framöver.




Jag är tacksam för att jag har fått förlängt som redigerare på den nyhetstidning där jag jobbat sedan 2017. Det gör att jag inte behöver oroa mig för ekonomin och kan bygga upp en buffert för framtida projekt och resor. Genom jobbet har jag tillgång till TT:s och AP:s enorma bildarkiv. Där skulle man kunna stanna upp i timmar och bara botanisera bland alla fantastiska bilder som finns i arkivet.





Till sist vill jag önska dig som följer den här bloggen ett riktigt gott nytt år! Jag avslutar med att lägga upp en topp 5-lista över mina bildreportage som publicerades i bloggen under 2020. Jag har många fler på lager som kommer att publiceras under nästa år.
1. Välkommen till förorten
2. New Delhi efter mörkrets inbrott
3. Picknicksäsongen i Indien
4. Gårdakvarnen maldes ned i Huskvarna
5. Gatuliv i Warszawa








Text och foto: Mikael Good

Ett ljus har tänts för vägarna och stigarnas folk

Ända sedan de utvandrade från Rajastan i norra Indien på 900- eller 1000-talet har romernas historia varit fylld av fattigdom, utanförskap och diskriminering. Men även om deras historia är dyster läsning har situationen sakta börjat ändras till det bättre för vägarna och stigarnas folk.





Men detta utanförskap har börjat att brytas. I dag pågår något som vi kristna kallar för väckelse och som bäst kan beskrivas som ett andligt uppvaknande bland Europas 12–15 miljoner romer. Väckelsen startade i mitten av 1950-talet i Frankrike och har sedan dess  spridit sig över Europa. Drygt 2,5 miljoner romer har berörts av väckelsen och tillhör nu olika karismatiska församlingar, såsom pingströrelsen där 1 miljon av 5 miljoner pingstvänner är romer. Men fortfarande tillhör det stora flertalet traditionella kyrkor. Ett mindre antal av Europas romer är muslimer eller tillhör Mormonkyrkan, Jehovas vittnen eller någon annan religion.

En orsak att många romer har sökt sig till pingströrelsen är att det är en relativt ny rörelse som inte har diskriminerat eller förtryckt romer på det sätt som traditionella kyrkor och även en del frikyrkor gjort genom historien. En del kyrkor har till och med vägrat romer att gå med och har bokstavligen stängt sina portar för dem.

Till Serbien kom de första romerna år 1348. I landet finns över 150000 romer och de räknas som en nationell minoritet. Även om diskriminering förekommer är de serbiska romernas livssituation betydligt bättre än vad den är för romer i andra länder i närområdet.

Andelen analfabeter är låg, och de flesta gifter sig efter att de fyllt 20 år och gått färdigt skolan. Arbetslösheten är låg bland serbiska romer men lönerna är låga och går precis att leva på. Det är inte ovanligt att romer från Serbien åker till Tyskland där de gästarbetar, de mesta pengarna som de tjänar investerar de i sitt hemland, och många köper tomter och bygger hus för pengarna.

Jag har arbetat för romernas rättigheter i många år, och jag är positivt överraskad över utvecklingen i Serbien. Tidigare har jag bland annat berättat om den djupa fattigdom och det stora utanförskap som råder bland romer i Bulgarien och Rumänien. Men under mina resor till Serbien har ett ljus av hopp tänts i mörkret. Det ljuset ger mig hopp om att samma anda kommer att spridas över resten av Balkan och Rumänien och leda till att en minoritet som har förtryckts i sekler ska få sin rättmätiga upprättelse och få komma in i den Europeiska stugvärmen där de hör hemma precis som du och jag.




Bilderna i inlägget tog jag under ett väckelsemöte i södra Serbien. De stora flertalet som är med på bilderna är serbiska romer. Jag kunde kommunicera med dem på en blandning av tyska och ryska. På mötet träffade jag en romsk man som talade perfekt svenska. Han berättade att han hade jobbat i gruvan i Kiruna i många år. Under den tiden byggde han ett hus i Serbien och  sparade på sig en rejäl slant som gjorde att kunde gå i tidig pension.









Text och foto: Mikael Good

Jag längtar tillbaka till Serbien

Denna höst skulle jag enligt planerna besökt Serbien för andra gången i år. Men tyvärr har även denna resa ställts in på grund av covid-19.



De senaste åren har jag varit i Serbien tre gånger. Jag har fått många romska vänner i landet. Tillsammans har vi fått vara med om sådant som är svårt att förklara. Sådant som man måste se med egna ögon för att kunna förstå.




Det som sker är mycket spännande och jag har redan fått tre reportage från Serbien publicerade. I viss mån har jag själv varit involverad i det som sker, men framförallt har jag funnits på plats och dokumenterat. Det är något som jag vill fortsätta att göra därför grämer det mig att covid-19 hindrar mig.




Jag håller kontakt med mina vänner via Facebook, men att träffa varandra i verkligheten eller på Facebook är väsensskilt. Nu har jag siktet inne på att åka till Serbien i vår och fortsätta dokumentera det andliga uppvaknandet bland vägen och stigarnas folk i de södra delarna av landet. 



Text och foto: Mikael Good