"Måla med ljus - Les Grands Moments"

Reporter, fotojournalist och rockfotograf. Det som står i min blogg är mina högst privata tankar och åsikter.

La Vida Es Un Carnaval



I lördags samlades drygt tusen människor i olika åldrar och med olika ursprung för att fira årets Öxnehagadag. I år var sambaskolan A Bunda på plats. Med sin färgsprakande och svängiga inledning av dagen hjälpte de till att höja festivaltemperaturen rejält.

– La Vida Es Un Carnaval (livet är en karneval), utbrast en kvinna i publiken med rötter i Chile när hon omfamnades av sambarytmerna.



Under ett par år har det kommunala bostadsföretaget Vätterhem arrangerat Öxnehagadagen tillsammans med föreningar och organisationer som är verksamma i stadsdelen Öxnehaga i Huskvarna. Ett av inslagen under dagen är ett karnevalståg, där dagis, skolor, föreningar och församlingar gått med. En lokal sambainfluerad danstrupp har tagit täten i tidigare karnevalståg, men trots att de har kämpat på har den rätta karnevals- och feststämningen ändå inte riktigt velat infinna sig.

I år bestämde sig Vätterhem för att satsa lite extra för att höja partytemperaturen. De tog kontakt med sambaskolan A Bunda från Göteborg, som med sina 170 medlemmar är en av Europas största sambaskolor. A Bunda som har uppträtt på festivaler och karnevaler runt om i Europa och Sverige tackade ja till att medverka.

När det var dags för årets Öxnehagadag fanns ett hundratal medlemmar från A Bunda på plats. I sina färgsprakande dräkter dansade de fram på Öxnehaga, och bjöd på svängiga rytmer, skir glädje och energisk sambadans som stöddes av en stor grupp med rytmiska slagverkare. Den rätta feststämningen infann sig direkt, och de drygt tusen åskådarna som samlats utmed karnevalsvägen fick nästan nypa sig i armen för att förstå att de var i Sverige och inte i något sydeuropeiskt land.










Bilderna i artikeln är tagna med Leica M 240 + 7Artisans 28/1,4 samt Sony A7rII+Canon EF 70-200/4 IS

Text och foto: Mikael Good

Postat 2019-05-19 16:43 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Gatufoto eller inte det är frågan



Debatten om gatufoto har blåst hårt på fotosidan de senaste dagarna. Det är egentligen inte så konstigt med tanke på att det finns många utövare, och med internets hjälp är det lätt att ventilera sin åsikt. Själv sitter jag lungt i båten. Det är snart sju år sedan jag övergav gatufoto.


Jag kallar mig inte längre för gatufotograf, jag brukar rätt och slätt säga att jag är en dokumentärfotograf. På så vis kan jag samla i stort sett alla de olika stilarna som ryms i mitt fotograferande i ett och samma ord. Det gör att jag slipper ställa mig i försvarställning för att försvara de traditionerna och tekniker inom fotografi som jag har valt att följa, och kan i lugn och ro fortsätta att koncentrera mig på att umgås fram mina bilder utan att bli störd av onödigt brus. Om mina betraktare vill placera mig inom en specifik genre får de gärna göra det men själv gör jag det inte.

När jag kallade mig för gatufotograf strävade jag efter att vara som en anonym och osynlig liten fluga på väggen, för att kunna frysa ögonblicken av tid. Men jag kände mig aldrig bekväm med det. Jag är allt för nyfiken på människorna som jag möter, och vill gärna veta mera om dem. Därför passar det bättre för mig att vara en dokumentärfotograf. Bilderna växer naturligt fram i mitt umgänge med dem som jag möter och de flesta bilderna som jag tar är rena ögonblicksbilder som jag tar när den mentala isen har brutits. Därmed inte sagt att jag arrangerar mina bilder eller tycker att det är fel att göra det. Det händer att jag arrangerar bilder, speciellt när jag är på uppdrag, och behöver en viss typ av bilder till artikeln. Att arrangera bilder är nästintill en dödssynd för gatufotografer, men för dokumentärfotografer är det helt ok.







Bilderna har tagits i Sverige, Bulgarien, Indien, Kina.

Text och foto: Mikael Good

Postat 2019-05-04 10:37 | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

En digital mätsökarkamera med 50-tals känsla



Den tekniska utvecklingen är enorm, de senaste 20 åren har utvecklingen varit lika stor som från den dagen då den första människan uppfann sitt första redskap fram till för 20 år sedan. Fotografins utvecklingen har också varit stor de senaste 20 åren, och vi har gått från ett analogt till ett digitalt förfarande.


En del saknar den gamla goda tiden, personligen omfamnar jag den tekniska utvecklingen som ger mig möjlighet att fotografera på ett sätt som jag inte kunde på filmtiden. Precis som när jag började på 1980-talet tycker jag om att fotografera med mätsökarkameror. När jag köpte min första analoga mätsökarkamera en Olympus XA kunde jag inte ens drömma om att jag en dag skulle äga en Leica.

När Leica M8 kom ut i september 2006 kände jag instinktivt att den kameran vill jag ha, men det skulle dröja fem år innan prislappen gick ned till en för mig rimlig nivå, och jag kunde köpa en begagnad Leica M8. Trots att den är snudd på antik i digitalkamera-världen och har en del märkliga egenheter, har den en en av mina absoluta favoritsensorer. Vilket har lett till att M8:an har fått följa med på reportagejobb både i som utanför landets gränser.

M8:an har egentligen bara en nackdel och det är att den inte har småbildsformat. Det gjorde att jag till sist bestämde mig för att uppgradera till en digital mätsökarkamera med småbildsformat. Efter mycket funderande kom jag fram till att jag ville ha en ”Kodachrome Leica” det vill säga Leica M9. Tyvärr har den problem med sensorn, och M9:or med nybytt sensor kostar oftast en bit över 20 000 kronor.

För ett par veckor sedan fick jag tag i en Leica M9 med nybytt sensor för ett bra pris. Jag har provkört kameran, och kan bara säga att jag är helnöjd. Att fota med en M9:a är som att fota med digital Kodachrome 64 med skillnad att jag kan ställa kameran ända upp till 1000 ASA och få likvärdigt resultat. Bilderna blir riktigt krispiga och med rätt objektiv levererar CCD-sensorn färgbilder med mellanformatskänsla av allra högsta klass.

De gångerna jag har slagit över bilderna till svartvitt i ACR:n blir resultatet nästan lika bra som med M8:an, som även kallas för ”Poor Man’s Monocrome”. Precis som med M8:an är det dynamiska omfånget litet och bilderna ”spricker” lätt om man bearbetar dem för mycket. I och med att sprattelutrymmet är litet pressar det mig att sätta bilderna rätt redan i fotograferingsögonblicket.



De svartvita bilderna har jag tagit på några vänner från Rumänien som jag mötte under en promenad i Jönköping. Det var ganska så skumt ute och jag fick vrida upp ASA till 1250, ställa tiden på 1/30 och bländaren på 1,4 alternativt 2. Det blev en skönt dokumentär känsla över bilderna vilket jag inte riktigt får fram med mina Fuji- eller Sonykameror. Det hade fungerat bra att köra bilderna i färg men som Robert Frank sa: ”Black and white are the colors of photography”.

1250 ASA är max för M9:an, efter det blir bruset fult och opersonligt. Det är lite i det knappaste laget för mig och jag hade gärna sett att kameran hade varit användbar upp till 6400 ASA. Jag har löst det problemet genom att köra M9:An ihop med en Sony A7rII och en Techart PRO Leica M - Sony E Autofokus Adapter. Med den kombinationen får jag en hyfsad autofokus, bildstabilisering och kan fota med mina M-objektiv upp till 12800 ASA!

Någon kanske undrar om det fortfarande är värt att köpa en smått antik digital mätsökarkamera som den tekniska utvecklingen har sprungit om flera gånger, svarar jag tveklöst ja! Om du inte tycker om att förlora dig bort i menyer och inställningsalternativ, och föredrar att jobba med mätsökarkameror är det väl värt att satsa på någon av de begagnade ”lågbudgetleicorna”. Det går att hitta begagnade Leica M8 för 11 000 kronor, M9 för 20 000 kronor (se till att sensorn är bytt) och Leica M 240 för 25 000 kronor.

Men framförallt ska du välja en kamera som du trivs med och som inte står mellan dig och bildskapandet. Det går utmärkt att ta bra bilder med en mobiltelefon eller en digitalkamera för några hundralappar. Till syvende och sist handlar det inte om kameror och objektiv utan om vem som står bakom kameran.

Text och foto: Mikael Good

Postat 2019-03-11 15:06 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

När ljuset inte riktigt räcker till



Den blå timmen hade precis passerat när jag kom till det romska samhället i mitten av Bulgarien. Jag ville ha lite miljöbilder och gick runt, hälsade på folk och tog bilder. Egentligen var det lite för mörkt, men jag chansade och vred upp ASA-talet och lät objektivets inbyggda stabilisering göra sitt arbete.



En del skulle nog påstå att den första bilden i artikeln är allt för brusig. Men mig stör det inte. Bilden har tagits på motsvarande 6400 ASA, och bruset påminner en hel del om kornet i den klassiska filmen Tri-X, en film som jag använde flitigt när det begav sig. Personligen är jag trött på alla perfekta och tillrättalagda bilder som svämmar över på Instagram och andra bildsidor. Jag vill se mer opolerade dokumentära bilder som är fyllda med känsla och närvaro.



Jag hann att få några fler bilder på människor och miljöer i samhället innan mörkret omöjliggjorde vidare fotografering. Bland annat träffade jag en äldre romsk man utanför ett hus. Han berättade att han varit boxare i sin ungdom. En stund senare var det såpass mörkt att gatlyktornas sken knappt räckte till för att lysa upp husfasaderna.



Bilderna i inlägget har jag tagit med en Fujifilm X-T1 och ett 18-135mm. X-T1 är en av de allra bästa digitalkamerorna för svartvitt och de går att hitta dem begagnat för ett par tusenlappar.

Text och foto: Mikael Good

Postat 2019-02-09 11:04 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Kinesiska M-objektiv för kräsna fotografer



Kinesiska objektiv har oftast dåligt rykte på grund av dålig mekanik och usla optiska prestanda. Men nu gör en liten kinesisk objektivtillverkare allt för att ändra den bilden. Med två utsökta objektiv med M-fattning visar de att kineser också kan göra objektiv som tilltalar en kräsen målgrupp.


Som dokumentärfotograf arbetar jag ofta i dunkla miljöer. Då behöver jag objektiv som har stor bländaröppning, gärna i kombination med snygg och krämig bakgrundsoskärpa. Tyvärr är sådana objektiv oftast väldigt dyra, eller allt för stora och klumpiga. Det är inte någon kombination som jag är speciellt förtjust i, och därför har jag allt som oftast fått nöja mig med objektiv med ett steg högre bländartal än önskat. Men nu behöver jag inte kompromissa längre! Ett litet kinesiskt företag som grundats av entusiaster levererar högkvalitativa objektiv som faller mig i smaken.

Det kinesiska företaget 7Artisans (artisan är kinesiska för hantverkare) grundades av några optikentusiaster över en middag sommaren 2015. Då bestämde de sig för att plocka fram och tillverka de objektiven som de själva ville ha. Objektiven skulle hålla hög klass för att kunna användas tillsammans med Leicas M-kameror och även med andra spegellösa kameror. Sedan dess har företaget lanserat en hel del olika objektiv till spegellösa kameror. I det här inlägget har jag valt att skriva om två M-objektiv som de har lagt lite extra krut och passion på.

Det första objektivet som lämnade fabriken ett år efter grundandet var DJ-Optical 7Artisans 50mm f1.1. Objektivet är mätsökarkopplat och byggt för kameror i Leicas M-serie. Trots att det med sina drygt 3000 kronor är förhållandevis billigt, håller det hög mekanisk och optisk kvalitet. 7Artisans 50mm f1.1 håller måttet mot dyrare objektiv som Voigtländer 50/1,1 Nokton, och det gamla Canon 50mm f/0.95. Leica Notctilux-M 50mm F/0.95 ASPH är givetvis bättre på alla plan, men det skiljer 104 000 kronor i pris mot 7Artisans 50mm. Personligen lägger jag hellre de pengarna på något annat.

I slutet av förra året släppte 7Artisans 28mm f1.4 ASPH som är ett mycket spännande objektiv för dokumentärfotografer. Precis som 50/1,1 är det mätsökarkopplat och håller mycket hög optisk och mekanisk kvalitet. Efter att jag tagit del av ett test, och sett bilder tagna med objektivet bestämde jag mig för att köpa det. Objektivet har i princip suttit på kameran sedan dess, och det kopplar perfekt med mätsökaren på min Leica. Trots att 7Artisans 28mm f1.4 ASPH inte kostar med än 4300 kronor står det inte Leicas motsvarighet långt efter. Men Leicas objektiv är framförallt mindre, vilket gör att det inte skymmer mätsökaren lika mycket.



Jag använder även mina M-objektiv tillsammans med en Sony A7rII och en Techart PRO Leica M - Sony E Autofokus Adapter. I och med den höga ljusstyrkan ställs autofokusen snabbt även i dunkelt ljus. Det är sällan som den börjar jaga, och pålitligheten är tillräckligt hög för att räcka till i arbetet. Autofokus och ljusstarka objektiv är förövrigt en bra kombination, det är lite svårt att snabbt sätta skärpan rätt på bländare 1,4 med manuell fokus. Närgränsen på M-objektiv brukar inte vara den bästa, men med hjälp av Techart-adaptern kommer man några decimenter närmare.

De som arbetar på 7Artisans gör de objektiven som de själva vill ha, utan att kompromissa med mekanik och optisk kvalitet. De har visat att kineser också kan göra riktigt bra och prisvärda objektiv. Jag tycker om att stödja sådana intiativ, och hoppas att fler gör det, så att 7Artisans fortsätter att tillverka trevliga och prisvärda objektiv med M-fattning. Nu hoppas jag att 7Artisans plockar fram ett 21/1,4 och ett 90/1,4 med M-fattning för att göra sin M-serie än mer komplett för oss dokumentärfotografer som gärna arbetar med spegellösa kameror.



Här kan du läsa mer om 7Artisans

Här kan du läsa en utförlig test av 7artisans 28mm f1.4 ASPH

Här kan du läsa en test av 7Artisans 50mm f1.1

Text och foto: Mikael Good

Postat 2019-01-28 09:55 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera
1 2 3 ... 42 Nästa 

Innehållskategorier

  • Intresse - Konsertfoto
  • Intresse - Reportage / Situation
  • Intresse - Svart-vitt

    Arkiv