Att se och fånga det som finns framför mej, att fästa detta på film eller sensor, på ett sätt som tilltalar mitt öga! Det är vad min fotografi går ut på!

eget Bildspråk - är det viktigt
- Del 2 -

Gokväll, 
Det var kul att läsa kommentarerna och åsikterna om Bildspråk.

Några definierade det som att, Bildspråk är en viss stil på foto. Så att därför känner man igen en viss fotografs bilder. Så har jag nog själv också tänkt om definitionen. 

Men är det egentligen positivt för mej som fotograf  - att mina bilder ser "likadana" ut?
Det tycker inte jag åtminstone! 
Är man yrkesfotograf, kan det kanske vara bra för en presumtiva kund, att veta "vad-man-får".

Någon bland kommentarerna skrev att han inte brydde sej om Bildspråk, utan tog de bilder han kände för.
Så resonerar jag oxå. Varje motiv och situation framför kameran,  blir ju en unik bild!

Eller är det så man omedvetet fotograferar på ett visst sätt?
Huvudmotivet hamnar kanske för det mesta enligt tredjedels-regeln, bilden har oftast lite mörkare vinjettering, i porträtt så är det alltid ögonkontakt med "offret"! De här tre sakerna tycker jag att mina ofta "lider" av.

MEN är DET mitt Bildspråk? Snarare Bildstil kanske....
OM nu inte det är samma sak??
Fast stil och språk, är väl inte samma sak?
Plats för åsikter,  finns här under i kommentarerna...

Bengt B skriver i kommentarerna att man skall försöka "prata" ett språk som den man på vänder sej till, förstår.  Är väl en rätt tanke tycker jag, det gör ju kommunikation enkelt, färre missförstånd. För en reklamfotograf, är det ju en självklarhet - vem är målgruppen?
Men om man lägger upp en bild här på Fotosidan, så vet ju inte jag vem som tittar på fotot.
Bengt,  där är plats i kommentarerna för en vidare utveckling av hur du menar. Tycker det är  intressant och skulle uppskatta om du vill det.

Nä nu håller vi kväll och jag ska fortsätta fundera - särskilt på om bildSPRÅK och bildSTIL är samma sak!
// Conny

PS  Igår kväll och i natt, kom det faktiskt 5-6  cm mm vitt, som la sej på marken och ligger kvar. Kvicksilvret har sjunkit ner till nästan 2-siffrigt. OCH det ska så förbli ett tag, säger väderfolket. MEN i Skåne är vi (ja, kanske inte jag) riktiga vikingar. Som han på bilden, (jag fick ingen ögonkontakt denna gång)  Jag tog fotot redan för någon vecka sedan. Då det också frös till!

Inlagt 2021-02-04 18:52 | Läst 1227 ggr. | Permalink


(visas ej)

Vad heter Disneyfiguren Kalle A*** i efternamn?
Jag undrar om inte termen bildspråk är kopplat till den generation som målade med pensel? Att man från det sätt konstnären hanterade sin pensel, och den stil hen valt som gjorde att man kände igen konstnären.

I fotosammanhang tycker jag att det är rätt tvivelaktigt att med våld försöka ta bilder på ett sätt att alla vet vem som hållit i kameran. Det kan lyckas för en fotokonstnär som bestämt sig för att bara ta bilder på ett speciellt sätt.

En som skall leva på fotografering får anpassa sig till kundens önskemål, och typ av motiv, och då blir det nog svårt att känna igen "handstilen".
Lyssnade en gång på en tysk kvinnlig naturfotograf som sade att hon var så utled på att bli kategoriserad på "den fotografen som tog den typen av bilder" (hon hade blivit känd för en viss teknik vid trädfotografering), att det var hennes bildspråk.
Hon ville gå vidare och ta en helt annan typ av bilder.

Visst har vi väl alla våra favoritmotiv, som tas med en viss optik, men det är inte samma som bildspråk ...
- hawk
MattiasL 2021-02-04 23:14
Jag tror att en fotografs bildspråk tvärtom är det som kommer när man inte tvingar fram något – det som kommer naturligt, när man inte längre behöver tänka medvetet på vad man gör. Alltså inte synonymt med, kanske rentav i motsats till "manér".

Det händer att någon säger att "där ser man direkt att det är du som tagit bilden", och det tycker jag är en fin komplimang. Men då handlar det inte så mycket om de yttre, tekniska parametrarna, utan kanske mer om hur man har rört sig och knutit an till människorna i rummet, eller vad man har fastnat för i en miljö.

Att låsa sig vid en viss teknik för att man blivit förknippad med den tror jag däremot i bästa fall kan fungera som en stödkrycka och till och med komma i vägen för i grunden väldigt bra fotografer. Som ett exempel var jag själv länge väldigt fäst vid Anton Corbijns feta lithkopior från Hasselbladsnegativ. Jag tycker fortfarande mycket av det är bra, men det hade varit väldigt lätt att fastna där, och jag är glad att han gick vidare. Ännu mer uppskattar jag kanske numera hans tidiga småbildsarbete.

Som uppdragsfotograf med väldigt tydliga riktlinjer att hålla sig till är det kanske inte helt lätt att sätta sin prägel på ett jobb, men många uppdrag är ändå ganska fria.
Hej. Jag vill nog definiera bildspråk som just det som det är. Ett språk med sin grammatik, semantik. Med sitt ordförråd. Som naturligtvis är utvecklingsbart mycket beroende på vilka redskap som används. Utifrån det att man använder ett språk använder man, eller kommer att utveckla det som vi kallar bildstil. En dialekt, ett tonfall, ofta genom att använda konnotativa former, alltså gemensamma begrepp. För att bli förstådda helt enkelt. Att göra en bildanalys på andras bilder är oftast rätt smärtfritt, men att göra det på sina egna bilder är knepigare. Det är kanske så att lyssnaren, mottagaren, den som tolkar som bör göra analysen.
Och vill man kan man ytterligare komplicera det hela med att fundera på vad som menas med bildsyn.
Intressant och viktig diskussion som du har väckt.
Med vänlig hälsning, Gunnar S
jag tror inte eget bildspråk är något man som fotograf väljer - det uttrycket ligger i fotografens personlighet, kunskapsnivå, erfarenhet, frihet i tanke och fantasi, - vilken teknik eller kamera det än gäller, ligger uttrycket i fotografens personlighet -
alla fotografier är en sorts självporträtt -hur du gått till väga,din kunskapsnivå, frihet eller tvångsmässighet, tävlingsinstinkt, eller vilket motiv du väljer visar en del om dig, förutsatt att betraktaren har intresse av andra personer och kunskaper än sig själv
det är för min del helt utan värderingar - vissa fotografier tycker jag är spännande andra säger ingenting och andra igen har varning för stötande innehåll
det viktiga är att människor fotograferar och utvecklar sin egen uttrycksform - vissa vill vara tekniknördar, andra vill påpeka saker man i deras tycke missat eller kan göra bättre på annat vis, vissa vill bara visa upp sitt eget, vissa vill ha beröm, vissa vill utvecklas och använder sidan till det,
allt detta kan leda till att man som fotograf kan utvecklas och hitta nya okända områden att förkovra sig i

jag är själv konstnär med kameran som redskap - det ger mig frihet utan några krav och jag använder FS främst som kunskapsbank och att testa mina bilder - om jag har tur får jag vägledande kommentarer - jag använder mig av dom flesta genrer
/inger
Tack alla, för era kommentarer och åsikter. Tycker det är kul att diskutera och att lyfta olika saker. Saknar verkligen det "normal" livet med umgänge med alla mina medmänniskor. Där man kan sitta och bara vara.
// Conny
Jag tror att ett bildspråk inte skiljer sig så mycket från ett skriftspråk för även i bildspråket i kommuniserar man! Medvetet eller omedvetet! Jag tror att en viss medvetenhet om detta är bra! Men att ändå inte tappa eller gömma sitt personliga språk! Och att vara personlig kan vara svårt i vår monokultur typ facebook/bloggar där ofta jakten på antal "gillas" långsamt dödar ett personligt uttryckssätt!
Svar från connyM 2021-02-06 09:33
Håller med dej. Visst "ser" vi våra motiv, på just vårt eget sätt, med våra egna foto-ögon. OCH det är viktigt!
Särskilt tydligt blir det på FB och Instagram, somndu skriver.
Jag har noterat klart och tydligt att lägger jag upp en "solnedgång-med-älg" , så klickas det i fler Likes, än när jag lägger upp en sv/v bild på ett motiv jag verkligen fastnat för.
Fast konstigt nog, så ger en selfie ÄNNU fler Likes - måste vara mitt KROPPSspråk 😎
// Conny
MattiasL 2021-02-06 13:32
Detta med instagram och liknande är intressant. För egen del har det inneburit motsatsen till monokultur – att jag hittat nya spår inom fotografi som jag blir intresserad av. Tar man en specifik genre som gatufoto så finns en väldig bredd mellan "upp i nyllet à la Gilden" till sönderestetiserade "bara form och ljus", och extremt mycket bra emellan. Man har ett riktigt bra bibliotek att förstå vad man själv gör utifrån och därmed utvecklas. Ska folk lägga märke till en får man ha ett rätt starkt personlig språk. Här kan det uppstå lite av ett problem: att folk låser fast sig vid det sätt att plåta som gett dem uppmärksamhet till att börja med. På min instagram råder dock fullständigt kaos, men så får jag oftast bara 50 lajks också.