En blogg om klassisk gatufotografi, dokumentär- och allmänfoto

Är det OK att använda tele på gatan?

Det påstås att det finns två kardinalsynder inom gatufotografin:

1. att fotografera personer bakifrån, och

2. att använda teleobjektiv.

Orsaken till detta torde vara att det allmänt anses att fotografier blir bättre om man konfronterar motivpersonerna direkt och på nära håll. Någon gatufotograf lär rent av ha lanserat en stadieteori som beskriver de stadier som en gatufotograf utvecklas via. Det första stadiet är just att fotografera personer bakifrån.

Behovet av att förinställa skärpan och kunna ”fotografera skyltfönstren utan att kliva ut i gatan” är andra motiv för att använda vidvinklig optik och inte tele.

Trots telet blev jag avslöjad. Och gatan är inte antydd. Men en bild blev det ju...

Lite av snobbism ligger väl också i formulerandet av dessa synder. Självfallet är det mer krävande, både socialt och estetiskt, att gå i närkontakt med gatukaraktärer. Så det ligger väl inte så lite av självkänsla i detta krav på den professionella gatufotografin.

Personligen anser jag att det i detta fall, som i andra fall av regeltvång, måste vara fråga om allmänna vägledningsprinciper. Att bryta mot regler är väl dessutom en kreativ plikt? Så ”synderna” får tas med en rejäl nypa salt.

Utan korta teleläget hade jag inte kunnat plocka ut denna vackra profil

Får jag säga det själv, så är somliga av mina egna bästa bilder tagna bakifrån. Kort teleobjektiv (ändläget på normalzoomen) är dessutom utmärkt och bekvämt för att isolera motiv på kort- och medeldistans, även om man går i närkontakt med sina motiv.

En av samtidens mest hyllade och uppmärksammade gatufotografer, Beat Streuli, använder teleobjektiv för att plocka ut unga, anonyma stadsinvånare mot en oidentifierbar suddig bakgrund som är gemensam för flera olika städer. Till råga på allt så gör Streuli en poäng av att han inte utnyttjar högkvalitativ utrustning. Den som tycker detta låter tveksamt bör studera hans bilder från New York 2000-2001. Det är ”vackra”, tekniskt fulländade och uttrycksfulla bilder som känns både intima och distanserade. Effekten är djupt originell och, förmodligen, trendsättande.

Detta oväntade möte på gatan krävde definitivt ett kort tele

Personligen tänker jag den närmaste tiden i lite högre utsräckning pröva korta telelägen på upp till 105 mm på mina expeditioner i gatumiljön. Dyker dessutom intressanta motiv på ryggar upp, så tvekar jag inte heller där. Kardinalsynder är läckra att göra sig skyldig till!

                        – Besök gärna min personliga fotosajt! >> –

Inlagt 2013-07-25 07:22 | Läst 3897 ggr. | Permalink
Va! Kan dom inte läsa? Det är ju parkeringsförbud där! :-))
Den största synden är nog att inte lita på sin egen kreativitet. Pang tjoff på allt som rör sig, bara det rör dig!
Personligen anser jag att regler är till för att brytas. Med det sagt så tror jag att det finns välgrundade orsaker till de regler du satte upp.
1: det kan lätt bli ointressanta bilder om man bara ser ryggar, ibland funkar det men oftast inte.
2: innan autofokus fanns så var det enklare att få bilder med objektet i fokus om man kör med korta brännvidder och hyperfokalt. Man slapp hitta fokus då objektivet var inställt på tex skärpedjup 2m- oändlighet. Man kan då koncentrera sig på motivet och få bra snaps av livet på gatan.
Du har nog rätt i att det är en klassisk nybörjargrej att fotografera folk bakifrån. En känd fotolärare i Lund brukar berätta om när han började ta gatubilder och åkte till London en vecka. När han kom hem såg han att han nästan bara fotograferat folk bakifrån.

De flesta tycker att det är jobbigt att konfronteras med de människor man fotograferar. De är rädda för att hamna i konflikt.

Sen är det ju så att ansikten oftast är mer intressanta än ryggar. Jag skulle inte kalla att fotografera bakifrån för en kardinalsynd, men det anses nybörjaraktigt. Men Martin Parr och Lars Tunbjörk har fotograferat personer bakifrån då baksidan på personen varit mer intressant än framsidan, som regel i kombination med en miljö.

När det gäller teleobjektiv så kan jag hålla med om att det inte anses som bra gatufoto att fotografera med tele. Några undantag finns dock, som Saul Leiter och Ernst Haas som använde telet för att få fram sina färgkompositioner.

Utöver att det kan upplevas som lite fegt att fotografera med tele så finns det flera andra saker som jag tror bidrar till att telefoto inte anses som riktig gatufoto.
– När gatufotografin föddes tog nästan ingen illa upp av att bli fotograferad. Attityden är en helt annan idag då kan kanske inte vill komma i tidningen, och ännu värre, inte vill hamna på nätet i något konstigt sammanhang. Det behövdes helt enkelt inga teleobjektiv. Henri Cartier-Bresson använde visserligen tele ibland, men det var för pressbilder och då för att överbrygga avstånd.
– Gatufoto kan grovt delas upp i två delar. Antingen fångar man händelser eller så fångar man personligheter. Ska man fånga händelser så vill man ofta ha mer miljö och flera personer - annars blir det obegripligt. Då passar en vidvinkel bra. Med en normal kan man lättare koncentrera sig på enskilda personer - det gjorde ofta Christer Strömholm.

Tycker det är bra att du tar de bilder du har lust att ta. Det kan vara vara bra att förstå och respektera fototraditioner, men att bryta mot reglerna kan också vara befogat.