En blogg om klassisk gatufotografi, dokumentär- och allmänfoto

Historiens främsta gatubild?

Det finns bilder inför vilka man stannar upp i stum beundran och misstroget skakar på huvudet: "Det är inte möjligt, sådana bilder kan man inte ta!" Namn som Henri Cartier Bresson, André Kertész och Josef Koudelka tränger osökt fram i ens medvetande. Går det då att välja ut någon gatubild som den allra främsta som dessa eller andra geniala konstnärer skapat? Nej, skulle säkert åtskilliga läsare protesterande invända. Det finns alldeles för många olika temperament, världsbilder, genrer osv. Kanske det som vanligt slutar med en fråga om olika tycke och smak? Det ligger självfallet en hel del i sådana argument. Jag instämmer i själva verket fullständigt. Men…

Låt oss ändå leka med tanken att det är möjligt. Mängder av bilder skapade av HCB framstår som självklara kandidater, t ex flera från Moskva-åren och en och annan klassisk Paris-bild. Och på omslaget till det gigantiska verket "Bystander. A history of street photogrsphy" lanserar författarna uppenbarligen en annan kandidat till utmärkelsen: Kertész´ bild "Meudon, Paris 1928". När man läser bildens bakgrundshistoria blir man både stum och häpen: "Är det verkligen möjligt?"

Ja, så skulle man kunna fortsätta att välja bilder som de tre geniala ungrarna producerat under det förra århundradet. Men mitt förslag blir ett helt annat. Det rör sig om en bild som sprungit fram ur en tradition som delvis går utom och bortom den traditionella fåra som t ex HCB representerar. En tradition som visserligen står i avgjord skuld till föregångarna men som även införlivat Robert Franks uppror mot det estetiserande perfektionistiska enbildstänkandet. Jag väljer en av Garry Winogrands mest magiska bilder: "Hollywood Boulevard, Los Angeles California, 1969".

Winogrands bild har en omedelbar verkan, samtidigt som den tycks outömlig vid en grundligare analys. Den är vad teoretikerna kallar för "både formellt och innehållsligt överdeterminerad". Så mycket finns där att hitta som taget var för sig skulle räcka till en vällyckad bild för de flesta av oss vanliga dödliga gatuknäppare. På ytan rör det sig om ett motiv där tre unga kvinnor kommer emot fotografen i ett kilformat strålknippe från den nedgående (?) solen. I förgrunden till höger befinner sig en barnfamilj på en bänk ut mot gatan. Det skimrande solljuset och de vackra storstadsmänniskorna har dock sin oroande kontrast. Till vänster i förgrunden sitter en pojke i rullstoll med markerat nedböjt huvud. En sinnebild för utanförskap och förtvivlan. Det karaktäristiska winograndska greppet med lutande horisont förstärker intrycket av spontanitet och pulserande storstadsliv.

Men det karaktäristiska med bilden är att den även metodiskt tycks "överdeterminerad". Förvisso är den ett resultat av slumpens estetik där Winogrand arbetat med överflöd och urval. Men känsligheten för gatan som motiv och förmågan att fånga "det avgörande ögonblicket" i ett tillstånd av "avspänd fokusering" är lika slående. Bilden är även så nyansrik och skimrande att jag efteråt inte vet om den varit monokrom eller i färg! Bara en känslig konstnär och skicklig hantverkare kan åstadkomma ett verk av denna halt!

Läs om Winogrand här och, framför allt, se bilden här! >>

Inlagt 2013-06-25 11:43 | Läst 1988 ggr. | Permalink

Fotosidan uppskattar att du diskuterar våra artiklar. Håll en god ton och håll dig till ämnet för ett bra debattklimat.



Logga in för att kommentera

Intressant att läsa. Hittade en artikel om just bilden Meudon, och tavlan som gjorts innan Kertesz tog bilden. Kul att få lite nya namn att studera också, som Winogrand, vilken jag inte kände till.