Dr Cai – Gatu- & allmänfoto

En blogg om klassisk gatufotografi, dokumentär- och allmänfoto

David Gibsons bok en besvikelse

Glädjande nog har det under senare tid publicerats en mängd böcker om gatufoto. Ett av de senaste bidragen tog jag mig an med mycket höga förväntningar: David Gibsons ”The Street Photographer’s Manual” (London: Thames & Hudson, 2014). Enligt Gibson själv är det en ”mittemellan-bok”, en blandning av handbok och inspirationsbok.  

Några av de uttalade syftena med ”manualen” är att söka definiera begreppet gatufoto, belysa den process varunder gatufoton skapas samt inspirera andra till att ta gatufoton. Upplägget av boken är originellt, som den mittemellan-bok den är. Tre typer av inslag varvas genom boken: rena tekniska tips (ofta direkt lånade av andra fotografer), författarporträtt med bilder, samt olika ”projekt”. De senare kan vara t ex ”Skuggor”, ”Reflexer”, ”Sekvenser”, ”Händelser”, ”Barn” osv.

Tyvärr kom mina förväntningar tämligen omgående på skam och förbyttes i förvirring och besvikelse. Det visade sig nämligen att Gibson genast ”fotar in sig i ett hörn” som inte blir särskilt intressant eller fruktbart. Han tar mer eller mindre avstånd från dokumentär fotografi, från gatuporträtt, från telefoto, från höftskott, från närmare kontakt med personer som skall fotograferas, mm. En god del av den klassiska gatufotografin har därmed diskvalificerats! Walker Evans tunnelbaneproträtt, Brassais och Strömholms Paris-bilder och Steulis teleporträtt skulle alltså inte duga som god gatufotografi!

Det säger sig självt att sådana värderingar inte är trovärdiga. Dessutom kan de uppfattas som onödigt polemiska. Tilltron ökas dessutom inte heller av logiska kullerbyttor. Å ena sidan är ett uttalat syfte med boken att definiera vad gatufoto är, å andra sidan uppmanas läsaren i slutkapitlet att inte bekymra sig om vad som är eller inte är gatufotografi! Å ena sidan är boken en mittemellan-bok. Å andra sidan kallas den ändå för ”manual”. Gibson säger sig inledningsvis direkt avstånd från teoretiserande inom fotografin. Ändå utgörs stora delar av hans bok av just teoretiserande kring bl a de olika projekt han beskriver. Här finns en annan allvarlig svaghet: modellen för bildanalys är hopplöst förenklad. I huvudsak litar Gibson här till dikotomin ”högljudd” – ”tyst”, förutom till  konventionella inslag som konstituerar de olika projekten.

Men det riktigt stora ”svarta hålet” i Gibsons ”Manual” är avsaknaden av syfte med gatufotografin. Han tar alltså avstånd från dokumentära ambitioner och inte den minsta antydan till att gatufotografer skulle kunna vara ute i samhällskritiska ärenden förekommer. I själva verket är Gibsons approach helt historielös. Ja, han försöker rent av uttryckligen frigöra gatufotografin från den allmänna fotohistorien! Dock nämner han det hittills främsta verket om gatufotografi, Westerberg & Meyerowitz, ”Bystander”. Där förekommer bl a begreppet ”gatan som teater” och ett betonande av den dokumentära, samhällskritiska traditionen. Tyvärr avfärdas detta verk som ”omodernt”. 

Det förekommer otaliga uttalanden i Gibsons bok om ”bra”, ”intressanta” och ”spännande” bilder. Men mot vilken bakgrund dessa etiketter skall förstås framgår inte. Dock betonas att varje fotograf själv får avgöra vad sådana beteckningar står för!

Skall jag försöka bestämma Gibsons estetiska och filosofiska position så skulle det bli ”en historielös individualism som förespråkar en surrealistisk, absurdistisk konstfotografi med inslag av slumpens estetik”. Men det kanske är att tillskriva honom alltför mycket medvetenhet. Det är lätt att få intrycket att Gibson mer eller mindre avsiktligt söker framstå som ”flummig konstnärsnatur” (mina ord), när han hänvisar till ”tur”, ”slump”, mystik” och att ”befinna sig i zonen”.

Ett avgjort irriterande inslag i boken är den ”glassiga” layouten. De bilder som presenteras tenderar därför alltsom oftast att skymmas/störas av antingen varandra eller av andra typografiska grepp. Inte ens de stora mittuppslagen fungerar för presentation av bilder. Boken är alltför hårt inbunden.

Har då Gibsons ”Manual” inga förtjänster? Självfallet. Vad som imponerar mest är den pedagogiska och tydliga strukturen. Dessutom är Gibson generös med att visa upp även de något mindre lyckade bilderna  av ett visst ”projekt”. Det är instruktivt. Också betonandet av de nätbaserade nätverken inom modern gatufotografi är intressant och framtidsdugligt. Men boken uppfattar jag som riktad till noviser på området. Tipsen är tämligen elementära och de föreslagna projekten konventionella (Antagligen tänker Gibson använda sin bok i sina välkända workshops runt om i världen). För mer ärrade gatufotoveteraner är Westerberg & Meyerowitz, ”Bystander” fortfarande en outsinlig källa till såväl övergripande teoretisk ram, meningsfulla syften, som konkreta tips och inspirerande mästerverk.

Postat 2014-10-30 12:38 | Läst 3606 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera