Dr Cai – Gatu- & allmänfoto

En blogg om klassisk gatufotografi, dokumentär- och allmänfoto

David Gibsons bok en besvikelse

Glädjande nog har det under senare tid publicerats en mängd böcker om gatufoto. Ett av de senaste bidragen tog jag mig an med mycket höga förväntningar: David Gibsons ”The Street Photographer’s Manual” (London: Thames & Hudson, 2014). Enligt Gibson själv är det en ”mittemellan-bok”, en blandning av handbok och inspirationsbok.  

Några av de uttalade syftena med ”manualen” är att söka definiera begreppet gatufoto, belysa den process varunder gatufoton skapas samt inspirera andra till att ta gatufoton. Upplägget av boken är originellt, som den mittemellan-bok den är. Tre typer av inslag varvas genom boken: rena tekniska tips (ofta direkt lånade av andra fotografer), författarporträtt med bilder, samt olika ”projekt”. De senare kan vara t ex ”Skuggor”, ”Reflexer”, ”Sekvenser”, ”Händelser”, ”Barn” osv.

Tyvärr kom mina förväntningar tämligen omgående på skam och förbyttes i förvirring och besvikelse. Det visade sig nämligen att Gibson genast ”fotar in sig i ett hörn” som inte blir särskilt intressant eller fruktbart. Han tar mer eller mindre avstånd från dokumentär fotografi, från gatuporträtt, från telefoto, från höftskott, från närmare kontakt med personer som skall fotograferas, mm. En god del av den klassiska gatufotografin har därmed diskvalificerats! Walker Evans tunnelbaneproträtt, Brassais och Strömholms Paris-bilder och Steulis teleporträtt skulle alltså inte duga som god gatufotografi!

Det säger sig självt att sådana värderingar inte är trovärdiga. Dessutom kan de uppfattas som onödigt polemiska. Tilltron ökas dessutom inte heller av logiska kullerbyttor. Å ena sidan är ett uttalat syfte med boken att definiera vad gatufoto är, å andra sidan uppmanas läsaren i slutkapitlet att inte bekymra sig om vad som är eller inte är gatufotografi! Å ena sidan är boken en mittemellan-bok. Å andra sidan kallas den ändå för ”manual”. Gibson säger sig inledningsvis direkt avstånd från teoretiserande inom fotografin. Ändå utgörs stora delar av hans bok av just teoretiserande kring bl a de olika projekt han beskriver. Här finns en annan allvarlig svaghet: modellen för bildanalys är hopplöst förenklad. I huvudsak litar Gibson här till dikotomin ”högljudd” – ”tyst”, förutom till  konventionella inslag som konstituerar de olika projekten.

Men det riktigt stora ”svarta hålet” i Gibsons ”Manual” är avsaknaden av syfte med gatufotografin. Han tar alltså avstånd från dokumentära ambitioner och inte den minsta antydan till att gatufotografer skulle kunna vara ute i samhällskritiska ärenden förekommer. I själva verket är Gibsons approach helt historielös. Ja, han försöker rent av uttryckligen frigöra gatufotografin från den allmänna fotohistorien! Dock nämner han det hittills främsta verket om gatufotografi, Westerberg & Meyerowitz, ”Bystander”. Där förekommer bl a begreppet ”gatan som teater” och ett betonande av den dokumentära, samhällskritiska traditionen. Tyvärr avfärdas detta verk som ”omodernt”. 

Det förekommer otaliga uttalanden i Gibsons bok om ”bra”, ”intressanta” och ”spännande” bilder. Men mot vilken bakgrund dessa etiketter skall förstås framgår inte. Dock betonas att varje fotograf själv får avgöra vad sådana beteckningar står för!

Skall jag försöka bestämma Gibsons estetiska och filosofiska position så skulle det bli ”en historielös individualism som förespråkar en surrealistisk, absurdistisk konstfotografi med inslag av slumpens estetik”. Men det kanske är att tillskriva honom alltför mycket medvetenhet. Det är lätt att få intrycket att Gibson mer eller mindre avsiktligt söker framstå som ”flummig konstnärsnatur” (mina ord), när han hänvisar till ”tur”, ”slump”, mystik” och att ”befinna sig i zonen”.

Ett avgjort irriterande inslag i boken är den ”glassiga” layouten. De bilder som presenteras tenderar därför alltsom oftast att skymmas/störas av antingen varandra eller av andra typografiska grepp. Inte ens de stora mittuppslagen fungerar för presentation av bilder. Boken är alltför hårt inbunden.

Har då Gibsons ”Manual” inga förtjänster? Självfallet. Vad som imponerar mest är den pedagogiska och tydliga strukturen. Dessutom är Gibson generös med att visa upp även de något mindre lyckade bilderna  av ett visst ”projekt”. Det är instruktivt. Också betonandet av de nätbaserade nätverken inom modern gatufotografi är intressant och framtidsdugligt. Men boken uppfattar jag som riktad till noviser på området. Tipsen är tämligen elementära och de föreslagna projekten konventionella (Antagligen tänker Gibson använda sin bok i sina välkända workshops runt om i världen). För mer ärrade gatufotoveteraner är Westerberg & Meyerowitz, ”Bystander” fortfarande en outsinlig källa till såväl övergripande teoretisk ram, meningsfulla syften, som konkreta tips och inspirerande mästerverk.

Postat 2014-10-30 12:38 | Läst 3607 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Arbeta som Moder Natur!

Garry Winogrands maniska knäppande på gatan är legendariskt. Det påstås att man efter hans död 1984 hittade ”mer än 2500 exponerade men oframkallade rullar film, 6500 rullar framkallade men inte kontaktkopierade, och 3000 rullar kopierade men inte granskade. Det utgör totalt en tredjedels miljon obearbetade exponeringar” (http://www.photo.net/books/winogrand). 

De flesta andra gatufotografer lär jobba på ett liknande sätt. När vi står inför gatufotografins stora mästerverk är det förledande lätt att tro att dessa magiska bilder skulle var i detalj planerade och utspekulerade av överlägsna fotografiska genier. Och visst handlar det ofta om beundransvärda tekniska och estetiska prestationer på det medvetna planet. Men vad den stora allmänheten förmodligen inte känner till är i hur hög grad dessa storverk har sin förutsättning i överflöd, slump och urval.

Oplanerat – i Winogrands anda...

Den som inte är beredd att slösa med film eller utrymme på minneskortet, inte är beredd att misslyckas med fler bilder än man lyckas med, bör ägna sig åt någon annan gren av fotografin än gatufotografin. Slumpens estetik är inte okänd för någon utövare av de sköna konsterna. Det handlar inte om att skapa godtyckligt utan om att ta slumpen i sin tjänst, att t ex gå ut på gatan och vara öppen för slumpens möjligheter. Man kan dessutom hjälpa tillfälligheterna lite på traven genom uppövning av den tekniska färdigheten, uppsökande av fruktbara ämnen och situationer.

De bästa gatubilder man skapar har inte sällan helt bärande inslag som man inte var medveten om i fotograferingsögonblicket. Kanske fanns de där subliminalt, omedvetet, men något rationellt kalkylerande var de knappast resultatet av.

Och i hög grad skapas den färdiga bilden just efteråt. Det är genom granskning och urval, kanske efterbearbetning i form av beskärning och pjattning, som de framstående resultaten värks fram.

Likheten med evolutionens mekanismer är slående. I själva verket följer förmodligen all utveckling, den må höra till naturens eller kulturens rike, dessa generella principer. Moder Natur verkar med överflödande produktivitet, med slumpmässiga variationer orsakade av mutationer och slutligen anpassning till miljön.

Vad vi som gatufotografer kan lära av fotohistorien är just att bejaka detta naturens evolutionära maskineri. Med andra ord, fotografera mycket i vitt skilda gatumiljöer, slösa med film, var öppen för slumpens förnyande potential och lita till den slutliga, hårda granskningen i mörkrummet eller framför datorn.

   – Besök gärna min personliga fotosajt! >> –

Postat 2013-07-27 05:37 | Läst 4180 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Beröring berör

André Kertész´ klassiska bild ”The Tender Touch” (1915) har blivit mycket beundrad. Åtskilliga är de gatufotografer som tagit intryck av det mästerverket och försökt skapa något liknande under sina strövtåg på gatan.

Christer Strömholm hade det rent av som en speciell läxuppgift för sina studenter att just söka fånga vänslande människor på bild. Detta intresse för kroppskontakt mellan personer på gatan är förståeligt. Den sortens närkontakt som motiv är givetvis alltid laddad med kraft. Men på storstadsgatan, som kan anses som anonymitetens och kylans hemvist på jorden, blir det extra intressant. 

Ytterligare en aspekt av beröringen som motiv är gränsen mellan privat och offentligt. Gatumiljön har som ett av sina mest speciella särtecken att tillhandahålla miljöer där denna gräns suddats ut eller otydliggjorts. Den mångtydighet som blir följden älskas av de flesta gatufotografer. Smekningar brukar anses höra hemma främst inom den privata sfären. Så när de flyttat ut på gatan, blir de en del av denna mångtydighet.

Foto: Cai Svensson | "The Tender Touch 2013"

Personligen har jag inte särskilt sökt upp denna typ av motiv, men när jag går igenom mitt arkiv, upptäcker jag inte så få bilder med beröring som främsta poäng. Ofta närmar sig människor varandra vid dramatiska händelser av olika slag, t ex trafikolyckor, äventyrliga attraktioner på ett nöjesfält eller i upprörda demonstrationer. Då ges tillfälle för alerta fotografer att fånga intressanta motiv på bild. Ett eget anspråkslöst försök i genren utgör bilden ovan.

Men det är ingen lätt uppgift. Och det visste givetvis Christer Strömholm om, när han skickade ut sina studenter! Man måste vara snabb, känna sin utrustning innan och utan, ha en känsla för vad situationen kräver och dessutom kunna visa människor tillbörlig respekt. Men lyckas man någorlunda, blir resultaten bilder som verkligen berör.

Postat 2013-06-30 05:56 | Läst 2184 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Vad finns i en bra gatubild?

Vad jag sysslat med på sistone är att studera fotohistoriens bästa och mest kända bilder. För att få inspiration och kunna gå vidare i mitt eget utforskande av gatulivet, så har jag ställt mig frågan: Vad finns egentligen i en bra gatubild? Vilket är ”budskapet” eller ”syftet”? Vad vill fotografen säga med sitt foto?

Det är ingen ”vetenskaplig” undersökning. Kategorierna är knappast uttömmande och inte heller icke överlappande. Men en del säger de, tror jag. Att sätta sig ner och systematisk gå igenom de större översikterna ger nog ett annat resultat än att bara lyssna till enskilda bedömares ”fördomar” och subjektiva intryck.

Jag hittade hela 30 kategorier av innehåll. Min lilla undersökning är kvalitativ och inte kvantitativ, dvs jag beskriver äpplen och päron utan att räkna hur många av varje jag hittat. Det är kategorierna som sådana som är intressanta. (Dessutom är ju min sampling inte särskilt statistiskt tillförlitlig.)

Inte heller redovisar jag alla 30 kategorierna här. Jag nöjer mig med de mest överraskande och intressanta (för mig). Inte förvånande har jag även bedömt senare årtiondens motiv som ”intressantare” än de tigare epokernas. Dessutom är jag styrd av det klassiska ”dokumentära” tänkande som tar avstånd från fejkade och ”iscensatta” bilder.

1. Två världar. Flera av de bilder som gjort starkast intryck på mig tillhör denna grupp. Det handlar om bilder där en skildrad stadsmiljö inom sig eller vid sidan av rymmer ytterligare en miljö, ibland en ren kontrast. Effekten är ofta slående på ett ogripbart sätt.

2. Två skeenden. Besläktad med kategori 1 ovan är en typ av bilder där två skeenden pågår samtidigt. Huvudmotivet kan till synes vara det som utspelar sig i förgrunden. Men vid närmare betraktande upptäcker man ytterligare ett händelseförlopp som skildras i bakgrunden eller lite vid sidan av. Ändå bildar motivet en helhet.

3. Människor som ”stannat upp”. Den här kategorin av bilder tillhör mina absoluta favoriter. De bygger på kombinationen av intimitet och kontrast. Mitt i storstadshetsen har människor hejdat sig, nästan börjat meditera i en värld för sig själva. De t ex läser, tänker, fikar osv.

4. Människoströmmar. Den rena motsatsen till typ 3 ovan är denna kategori som t ex Robert Frank och William Klein så framgångsrikt gett exempel på. Här handlar det om att fånga anonymiteten och hetsen i storstaden. Ofta är det en eller flera strömmar av människor på trottoaren som är motivet. Intressant nog är alla upptagna av sig själva och ser inte in i kameran - utom en person. Denna person liksom speglar fotografens egen medverkan, som ”bystander”. Effekten är märklig!

5. Mellanmänsklig kommunikation. Även denna kategori är en av mina favoriter. Jag vet att Christer Strömholm brukade tala sig varm för motivtypen. Det är inte någon lätt uppgift att söka fånga människor som mitt i storstadsjäktet umgås mer intimt i ett samtal, en kyss, en smekning osv. Men bilderrna blir STARKA!

6. Människogrupper i affekt. Bl a William Kleins mest uttrycksfulla foton ingår i denna typ. De är dokumentationer av demonstrationer, parader, idrottsevenemang, upplopp, begravningståg etc. Det säger sig självt att bilderna gör intryck. Kanske är de dessutom de svåraste och mest känsliga att ta.

7. Individuella närporträtt. På sätt och vis utgör den här sortens porträtt en kontrast till föregående kategori. På senare tid har motivtypen upplevt en renässans. Denna gång med hjälp av teleobjektiv istället för olika tekniker av smygfotografering. Kombinationen av närhet och anonymitet är grundelementet som gör denna bildtyp till ett karaktäristiskt uttryck för storstadsgatan.

8. Människor mot glas och betong. Här har vi ett av senare års vanligaste motiv bland medvetna gatufotografer. Glas och betong är en stark symbol för den moderna storstadscivilisationen på gott och ont. Att kontrastera bräckliga männsikor mot det hårda, kalla materialet ger bilder som inte sällan får en tydlig ”kafkastämning”.

9. Människa/bil. Amerikanska gatufotografer har en viss förkärlek för individualismens symbol framför andra: bilen. Flera berömda gatubilder har inkorporerat detta storstadselement. Det kan handla om bilen som stausobjekt, hot, eller inslag i hetsen eller jäkten.

10. Övrigt. Här buntar jag samman några av de resterande motivsorterna: Lekande barn, tiggare, utslagna och original, små vardagsdramatiska händelser, bilden i bilden, fotografer, neonskyltar och fönsterreflexer, grafiska mönster, skuggor och ljus, vattenstänk och reflexer, butiksägare och torghandlare, människa/djur.

Och så finns det, oroande nog, ett antal bilder som svårligen låter sig kategoriseras på något enkelt sätt. Kanske är det bilder med ett eget, frasmåtpekande språk som håller på att etablera sig? De är värda en egen analys.

Det är också värt att notera att några av fotohistoriens främsta gatubilder innehåller flera av kategorierna ovan, vissa ända upp ill fyra/fem olika huvudmoment enligt listan. Gary Winogrand är ett typexempel på det fenomenet.

Personligen tänker jag ha listan i åtanke när jag gör mina kommande turer på gatan. Inte minst tänker jag påminna mig att några av de bästa bilderna inte går att kategorisera...

Postat 2013-06-28 15:06 | Läst 1583 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Historiens främsta gatubild?

Det finns bilder inför vilka man stannar upp i stum beundran och misstroget skakar på huvudet: "Det är inte möjligt, sådana bilder kan man inte ta!" Namn som Henri Cartier Bresson, André Kertész och Josef Koudelka tränger osökt fram i ens medvetande. Går det då att välja ut någon gatubild som den allra främsta som dessa eller andra geniala konstnärer skapat? Nej, skulle säkert åtskilliga läsare protesterande invända. Det finns alldeles för många olika temperament, världsbilder, genrer osv. Kanske det som vanligt slutar med en fråga om olika tycke och smak? Det ligger självfallet en hel del i sådana argument. Jag instämmer i själva verket fullständigt. Men…

Låt oss ändå leka med tanken att det är möjligt. Mängder av bilder skapade av HCB framstår som självklara kandidater, t ex flera från Moskva-åren och en och annan klassisk Paris-bild. Och på omslaget till det gigantiska verket "Bystander. A history of street photogrsphy" lanserar författarna uppenbarligen en annan kandidat till utmärkelsen: Kertész´ bild "Meudon, Paris 1928". När man läser bildens bakgrundshistoria blir man både stum och häpen: "Är det verkligen möjligt?"

Ja, så skulle man kunna fortsätta att välja bilder som de tre geniala ungrarna producerat under det förra århundradet. Men mitt förslag blir ett helt annat. Det rör sig om en bild som sprungit fram ur en tradition som delvis går utom och bortom den traditionella fåra som t ex HCB representerar. En tradition som visserligen står i avgjord skuld till föregångarna men som även införlivat Robert Franks uppror mot det estetiserande perfektionistiska enbildstänkandet. Jag väljer en av Garry Winogrands mest magiska bilder: "Hollywood Boulevard, Los Angeles California, 1969".

Winogrands bild har en omedelbar verkan, samtidigt som den tycks outömlig vid en grundligare analys. Den är vad teoretikerna kallar för "både formellt och innehållsligt överdeterminerad". Så mycket finns där att hitta som taget var för sig skulle räcka till en vällyckad bild för de flesta av oss vanliga dödliga gatuknäppare. På ytan rör det sig om ett motiv där tre unga kvinnor kommer emot fotografen i ett kilformat strålknippe från den nedgående (?) solen. I förgrunden till höger befinner sig en barnfamilj på en bänk ut mot gatan. Det skimrande solljuset och de vackra storstadsmänniskorna har dock sin oroande kontrast. Till vänster i förgrunden sitter en pojke i rullstoll med markerat nedböjt huvud. En sinnebild för utanförskap och förtvivlan. Det karaktäristiska winograndska greppet med lutande horisont förstärker intrycket av spontanitet och pulserande storstadsliv.

Men det karaktäristiska med bilden är att den även metodiskt tycks "överdeterminerad". Förvisso är den ett resultat av slumpens estetik där Winogrand arbetat med överflöd och urval. Men känsligheten för gatan som motiv och förmågan att fånga "det avgörande ögonblicket" i ett tillstånd av "avspänd fokusering" är lika slående. Bilden är även så nyansrik och skimrande att jag efteråt inte vet om den varit monokrom eller i färg! Bara en känslig konstnär och skicklig hantverkare kan åstadkomma ett verk av denna halt!

Läs om Winogrand här och, framför allt, se bilden här! >>

Postat 2013-06-25 11:43 | Läst 2429 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera