Dr Cai – Gatu- & allmänfoto

En blogg om klassisk gatufotografi, dokumentär- och allmänfoto

David Gibsons bok en besvikelse

Glädjande nog har det under senare tid publicerats en mängd böcker om gatufoto. Ett av de senaste bidragen tog jag mig an med mycket höga förväntningar: David Gibsons ”The Street Photographer’s Manual” (London: Thames & Hudson, 2014). Enligt Gibson själv är det en ”mittemellan-bok”, en blandning av handbok och inspirationsbok.  

Några av de uttalade syftena med ”manualen” är att söka definiera begreppet gatufoto, belysa den process varunder gatufoton skapas samt inspirera andra till att ta gatufoton. Upplägget av boken är originellt, som den mittemellan-bok den är. Tre typer av inslag varvas genom boken: rena tekniska tips (ofta direkt lånade av andra fotografer), författarporträtt med bilder, samt olika ”projekt”. De senare kan vara t ex ”Skuggor”, ”Reflexer”, ”Sekvenser”, ”Händelser”, ”Barn” osv.

Tyvärr kom mina förväntningar tämligen omgående på skam och förbyttes i förvirring och besvikelse. Det visade sig nämligen att Gibson genast ”fotar in sig i ett hörn” som inte blir särskilt intressant eller fruktbart. Han tar mer eller mindre avstånd från dokumentär fotografi, från gatuporträtt, från telefoto, från höftskott, från närmare kontakt med personer som skall fotograferas, mm. En god del av den klassiska gatufotografin har därmed diskvalificerats! Walker Evans tunnelbaneproträtt, Brassais och Strömholms Paris-bilder och Steulis teleporträtt skulle alltså inte duga som god gatufotografi!

Det säger sig självt att sådana värderingar inte är trovärdiga. Dessutom kan de uppfattas som onödigt polemiska. Tilltron ökas dessutom inte heller av logiska kullerbyttor. Å ena sidan är ett uttalat syfte med boken att definiera vad gatufoto är, å andra sidan uppmanas läsaren i slutkapitlet att inte bekymra sig om vad som är eller inte är gatufotografi! Å ena sidan är boken en mittemellan-bok. Å andra sidan kallas den ändå för ”manual”. Gibson säger sig inledningsvis direkt avstånd från teoretiserande inom fotografin. Ändå utgörs stora delar av hans bok av just teoretiserande kring bl a de olika projekt han beskriver. Här finns en annan allvarlig svaghet: modellen för bildanalys är hopplöst förenklad. I huvudsak litar Gibson här till dikotomin ”högljudd” – ”tyst”, förutom till  konventionella inslag som konstituerar de olika projekten.

Men det riktigt stora ”svarta hålet” i Gibsons ”Manual” är avsaknaden av syfte med gatufotografin. Han tar alltså avstånd från dokumentära ambitioner och inte den minsta antydan till att gatufotografer skulle kunna vara ute i samhällskritiska ärenden förekommer. I själva verket är Gibsons approach helt historielös. Ja, han försöker rent av uttryckligen frigöra gatufotografin från den allmänna fotohistorien! Dock nämner han det hittills främsta verket om gatufotografi, Westerberg & Meyerowitz, ”Bystander”. Där förekommer bl a begreppet ”gatan som teater” och ett betonande av den dokumentära, samhällskritiska traditionen. Tyvärr avfärdas detta verk som ”omodernt”. 

Det förekommer otaliga uttalanden i Gibsons bok om ”bra”, ”intressanta” och ”spännande” bilder. Men mot vilken bakgrund dessa etiketter skall förstås framgår inte. Dock betonas att varje fotograf själv får avgöra vad sådana beteckningar står för!

Skall jag försöka bestämma Gibsons estetiska och filosofiska position så skulle det bli ”en historielös individualism som förespråkar en surrealistisk, absurdistisk konstfotografi med inslag av slumpens estetik”. Men det kanske är att tillskriva honom alltför mycket medvetenhet. Det är lätt att få intrycket att Gibson mer eller mindre avsiktligt söker framstå som ”flummig konstnärsnatur” (mina ord), när han hänvisar till ”tur”, ”slump”, mystik” och att ”befinna sig i zonen”.

Ett avgjort irriterande inslag i boken är den ”glassiga” layouten. De bilder som presenteras tenderar därför alltsom oftast att skymmas/störas av antingen varandra eller av andra typografiska grepp. Inte ens de stora mittuppslagen fungerar för presentation av bilder. Boken är alltför hårt inbunden.

Har då Gibsons ”Manual” inga förtjänster? Självfallet. Vad som imponerar mest är den pedagogiska och tydliga strukturen. Dessutom är Gibson generös med att visa upp även de något mindre lyckade bilderna  av ett visst ”projekt”. Det är instruktivt. Också betonandet av de nätbaserade nätverken inom modern gatufotografi är intressant och framtidsdugligt. Men boken uppfattar jag som riktad till noviser på området. Tipsen är tämligen elementära och de föreslagna projekten konventionella (Antagligen tänker Gibson använda sin bok i sina välkända workshops runt om i världen). För mer ärrade gatufotoveteraner är Westerberg & Meyerowitz, ”Bystander” fortfarande en outsinlig källa till såväl övergripande teoretisk ram, meningsfulla syften, som konkreta tips och inspirerande mästerverk.

Postat 2014-10-30 12:38 | Läst 3608 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Arbeta som Moder Natur!

Garry Winogrands maniska knäppande på gatan är legendariskt. Det påstås att man efter hans död 1984 hittade ”mer än 2500 exponerade men oframkallade rullar film, 6500 rullar framkallade men inte kontaktkopierade, och 3000 rullar kopierade men inte granskade. Det utgör totalt en tredjedels miljon obearbetade exponeringar” (http://www.photo.net/books/winogrand). 

De flesta andra gatufotografer lär jobba på ett liknande sätt. När vi står inför gatufotografins stora mästerverk är det förledande lätt att tro att dessa magiska bilder skulle var i detalj planerade och utspekulerade av överlägsna fotografiska genier. Och visst handlar det ofta om beundransvärda tekniska och estetiska prestationer på det medvetna planet. Men vad den stora allmänheten förmodligen inte känner till är i hur hög grad dessa storverk har sin förutsättning i överflöd, slump och urval.

Oplanerat – i Winogrands anda...

Den som inte är beredd att slösa med film eller utrymme på minneskortet, inte är beredd att misslyckas med fler bilder än man lyckas med, bör ägna sig åt någon annan gren av fotografin än gatufotografin. Slumpens estetik är inte okänd för någon utövare av de sköna konsterna. Det handlar inte om att skapa godtyckligt utan om att ta slumpen i sin tjänst, att t ex gå ut på gatan och vara öppen för slumpens möjligheter. Man kan dessutom hjälpa tillfälligheterna lite på traven genom uppövning av den tekniska färdigheten, uppsökande av fruktbara ämnen och situationer.

De bästa gatubilder man skapar har inte sällan helt bärande inslag som man inte var medveten om i fotograferingsögonblicket. Kanske fanns de där subliminalt, omedvetet, men något rationellt kalkylerande var de knappast resultatet av.

Och i hög grad skapas den färdiga bilden just efteråt. Det är genom granskning och urval, kanske efterbearbetning i form av beskärning och pjattning, som de framstående resultaten värks fram.

Likheten med evolutionens mekanismer är slående. I själva verket följer förmodligen all utveckling, den må höra till naturens eller kulturens rike, dessa generella principer. Moder Natur verkar med överflödande produktivitet, med slumpmässiga variationer orsakade av mutationer och slutligen anpassning till miljön.

Vad vi som gatufotografer kan lära av fotohistorien är just att bejaka detta naturens evolutionära maskineri. Med andra ord, fotografera mycket i vitt skilda gatumiljöer, slösa med film, var öppen för slumpens förnyande potential och lita till den slutliga, hårda granskningen i mörkrummet eller framför datorn.

   – Besök gärna min personliga fotosajt! >> –

Postat 2013-07-27 05:37 | Läst 4181 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Att konfrontera människor på gatan

Måste man som gatufotograf vara beredd att ta en snyting eller att få sin utrustning förstörd? Och hur tar man sig ur en knepig situation som man har hamnat i? Det är frågor som är ständigt aktuella för oss street-fighters. Inte minst här på Fotosidan brukar ämnet komma upp.

När jag går igenom de stora internationella tidskrifternas intervjuer med utövande gatufotografer så är just tipsen om hur man bemöter främlingar på gatan särskilt intressanta. Flera av dem har jag hunnit testa, och de har visat sig fungera.

De flesta erfarna gatufotografer påstår sig inte alls försöka kontakta de människor de tänker fotografera. Inte heller anser de det lämpligt att försöka smyga eller smussla med sina förehavanden. De arbetar öppet, snabbt och beslutsamt. Genom att ge intryck av att veta vad de gör, så accepteras de av människorna i omgivningen. Fotgängare brukar rent av få dåligt samvete och tro sig stå i vägen! Men de flesta tar ingen notis alls.

 

Somliga pekar instinktivt finger...

Skulle någon uppmärksamma vad som pågår, brukar de flesta fotografer le (så gjorde för övrigt t o m HCB), nicka och kanske rent av säga tack. Rör man sig sedan snabbt vidare, uppkommer sällan några bekymmer. Men när personer protesterar kan det vara lämpligt att känna till hur de verkliga proffsen gör.

... medan andra ger igen med samma mynt!

De pratar för det första inte för mycket utan försöker bara gå vidare. Men om de förklarar vad de håller på med, så är de i regel lika ärliga och uppriktiga som i det övriga arbetet. De säger som det är i konkreta och precisa ordalag. Att bara yttra något vagt om ”gatufotografering” fungerar sällan. Å andra sidan kan det vara svårt att få människor att förstå vad man verkligen syftar till (ibland vet man väl inte det själv!). Men säger man att man tar bilder för ”konstnärliga syften”, så tenderar människor att bli intresserade och rent av lite upprymda. Tillägger man dessutom att man gärna kontaktar dem om det blir aktuellt med en utställning, så lämnar de villigt namn och adress. Annars kan man försöka att lättfattat förklara vad det pågående ”Projektet X” syftar till.

Vissa fotografer vågar sig även på små vita lögner om att kameran klickade eller att man inte alls tog någon bild.

Myntet har två sidor. Dels har man rätt att fotografera på allmänna platser osv, dels skall man givetvis vara hänsynsfull och respektera människor. Vanligt sunt förnuft och folkvett räcker långt. Som en fotograf uttryckte saken: ”Känns det fel, så är det säkert fel”.

Personligen har jag aldrig stött på några problem under de senaste 10 årens intensiva fotograferande på gatan. Jag brukar prioritera större folkliga evenemang, där det inte uppfattas som särskilt uppseendeväckande att man fotograferar. Ingen har någonsin protesterat mot mina förehavanden. Tvärtom är människor i regel direkt samarbetsvilliga och föser undan personer som de tror skymmer sikten för mig. Andra poserar villigt utan att jag bett dem att göra så.

Det finns alltså ingen anledning att överdriva svårigheterna. En av de intervjuade gatufotograferna  anser att det företrädesvis handlar om psykologi. Är man bekväm i det man gör och tror på sig själv, så brukar människor acceptera en. Där misstänker jag att han har träffat kärnan i problemet.

Postat 2013-07-19 06:03 | Läst 1622 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera