Men plötsligt bröt solskivan igenom...

Jag var ju på väg mot bussen till Stockholm, men hade blivit totalt överrumplad av en stad inhöljd i dimma. Vilken häftig start på helgen!

Efter att ha tagit några bilder på Saltängsbron och det dimmiga vattnet, var det dags att gå upp på bron. Det kändes ta mej sjutton magiskt! Dimman rullade fram, ena stunden tjockare än nästa. Det var en vy jag aldrig sett förut. Och det var så vackert. Dovt, lågmält. Och det kändes så stilla.

Men, plötsligt bröt solskivan igenom....och plötsligt skimrade vattenytan till.

Jag knäppte förstås en bild, som inte på något vis kan återge det jag såg...

...

Men, jag hann att se det...jag hann att uppleva lite magi...precis innan jag var tvungen att springa till bussen! 

...

...

Blogginlägg 280

Jag har haft min Fem minuters-blogg här på Fs sedan hösten 2009. Och häromkvällen satt jag och funderade över det här med att ha blogg. Jag gör det då och då. Med mina funderingar följde ett idogt bläddrade tillbaka i mitt eget bloggarkiv. Och jag slogs av hur mycket jag har samlat här.

Här har jag skrivit om min dotters svåra sjukdom och om hennes tillfrisknande. Jag har berättat om min 100-åriga mormor, om hennes strapatser och om vår vänskap. Jag har skrivit om födelsedagar och student. Och visst har jag skrivit lite om kärlek också...om när det plötsligt händer? 

Dessutom tror jag nog att min fotoutveckling finns att finna här bland mina 280 inlägg. Min fotoutveckling och mina fotofunderingar.

...

Bakom växthusplasten...aug 13

...

...

Det här med att ha en blogg, det är ju egentligen förträffligt. Man har ett alldeles eget utrymme att förfoga över ganska fritt. Man har ett eget skyltfönster att visa upp sig i, och en egen debattkolumn om man så vill. Och vartefter man bloggar får man en egen personlig minnesbank...

Men att ha en blogg kan också kännas lite märkligt. Lite tudelat. Lite ensamt, konstigt nog. Tycker jag. Man har den här tomma ytan...med oändligt många möjligheter att fylla.

Och man fyller. Funderar och formulerar, väljer bilder. Man delar med sig av sina tankar, som kan kännas både stora och viktiga för en själv. Sedan ser man sitt blogginlägg fara ut i världsrymden och virvla runt några sekunder, för att tvingas inse - vem sjutton bryr sig?

Ja...vem sjutton bryr sig?

Å andra sidan kan ju vem som helst läsa ens blogg. Möjligheten finns ju faktiskt. Micke Berg, Ulf Lundell, Kungen...

Hursomhelst, jag kommer alltid till samma slutsats när jag har mina bloggvåndor; bloggen är och förblir mest för min egen skull, men jag gillar att ha den. Jag vill fortsätta att fylla det här utrymmet när andan faller på och jag vill fortsätta fylla på min egen minnesbank.

Om än lite då o då.

...

...

Men om Ers Majestät läser min blogg, kan väl Ers Majestät skriva en rad? Eller för all del, Ulf Lundell? Eller ok...Micke Berg...

Jaa, fritt fram för andra också...förstås.

Utan snus försmäktar jag på denna ö...

Så är det!

Eller inte riktigt. Men jag är utan en hyfsat fungerande dator sedan 14 dagar, och det känns verkligen som att jag håller på att försmäkta! Sommarens bildfiler ligger på rad och liksom ropar på mig; vi vill bli omhändertagna...

Men, en halvdan gammal laptop går ju faktiskt i alla fall att knacka fram blogginlägg på. Och så finns ju telefonen. Lite värre är det med de färska bilderna. Men några finns klara sedan tidigare.

T.ex. en och annan bild från Skogskyrkogården där jag varit flera gånger i sommar. Skogskyrkogården som blivit både en oas för mig, och lite av ett fotoprojekt. Ett pågående, fram till nästa sommar tror jag nog. Minst...

...

.

Rent visuellt var det de böljande gräsvidderna och det mäktiga korset förstås, som fångade mig allra först, när jag klev in på Skogskyrkogården i början på försommaren. Korset var det inte lätt att värja sig mot, även om jag inte är speciellt religiös. Det liksom ropade ut att här är ingen plats vilken som helst...

...

.

När jag sedan kom upp till Skogskrematoriet och de tre kapellen var det förstås arkitekturen som fick mitt hjärta att slå lite snabbare. Arkitekturen, utsökta detaljer och massor av tydliga linjer, vackert välvda och väldigt räta...Vilken fröjd för en som jag!

...

Fortsättning följer vartefter...

..

...

...

888 meter lång...

Jag fortsätter där jag slutade förra blogginlägget, nämligen ståendes på Sju brunnars stig. En mycket säregen plats och med risk för att låta märklig måste jag tillägga; en mycket vacker plats - och en riktig oas mitt i julihettan...

Märklig för jag pratar om Skogskyrkogården. Och denna Sju brunnars stig är en 888 m lång rak stig som är tänkt för de sörjande att vandra på, fram till Uppståndelsekapellet. Naturen och de olika trädsorterna skall få människorna i rätt stämning; först omges man av vacker skir björk sedan tall och slutligen stora tunga mörka granar framme vid kapellet...

(Men man kan ju gå  i den andra riktningen också tänker jag...när man behöver lite hjälp på traven...)

En mycket varm och vacker julidag - svårfotograferat men jag tyckte att trädens skuggor gjorde gången så fint randig...

....

Kyrkogårdsbesökare...

...

I andra änden, i början av stigen...under de lummiga björkarna tar man gärna en paus. 

Denna sommar har jag upptäckt många oaser i Stockholm, av olika karaktärer. Skogskyrkogården är en som jag återkommit till flera gånger sedan jag hittade den; så väldig men vänlig, så vidunderlig vacker i sin helhet; naturen, arkitekturen, tankegångarna...och någon slags stor fridfullhet som bara finns här bland träd, kapell och gravar.

Och en väldigt lättillgänglig plats för stockholmare.

Skogskyrkogården hamnade på Unescos världsarvslista 1994...

Med risk för att bli lite tjatig; Jag återkommer med bilder från Skogskyrkogården så småningom, jag är inte färdig med  den...

Snabb som vinden...

Ja det var han, den lilla killen. Snabb som vinden.

Men jag var beredd. Jag hade sett hela familjen gått runt hörnet om kapellet, och de vuxna komma tillbaka. Men inte pojken. Så jag tänkte att han borde komma efter...

Framför Uppståndelsekapellet, Skogskyrkogården.

...

...