Redaktör'n

Tankar om fotografi från Fotosidans redaktör Magnus Fröderberg.

Gatufoto i New York - en klassiker på gott och ont

För drygt en månad sedan var jag i New York. Jag åkte dagen efter att vi lämnat Fotosidan Magasin #6 och specialnumret Fotoprylar till tryck. Efter en galen arbetsperiod var det skönt att sätta sig på planet och somna in.

New York är tillsammans med Paris gatufotografins vagga. Idag finns en stark gatufotokultur även i Tokyo och London. Vissa menar att dessa städer är sönderfotograferade och att man därför inte kan ta några vettiga bilder där.

Jag är alltid skeptisk till liknande påståenden om att "alla bilder är tagna" eller att en något skulle var sönderfotograferat. Gatufoto handlar ju inte om att ta vykort. Jag försöker ta intressanta bilder av människor. I förlängningen hoppas jag att bilderna också säger något om staden.

Samtidigt ska kan jag inte låta bli att fundera om det är rätt att åka till en annan stad för att ta bilder. Blir bilderna äkta om man åker till en plats för att fotografera? Man har ju ingen djupare relation till platsen.

Jag åkte egentligen inte till New York för att fotografera. Det kan väl inte vara vara fel att passa på att upptäcka de platser man besöker med kameran?

Tidigare idag bläddrade jag i en av mina tidigaste inspirationskällor: "I Sverige" av Ralph Nykvist från 1976. Boken är en samling av 10 års bilder tagna runt om i Sverige mellan 1966 och 1975. Till de flesta platserna har Raplph inte haft någon annan koppling än han varit där.

Den här boken fick mig intresserad av gatufotografi i 13-årsåldern. När jag idag kollar i "I Sverige" ser jag att det finns en del bilder som vi idag skulle kalla klichéartade. Joakim K E Johansson skrev nyligen om gatufotografins solskensbilder, de enkla klichéartade bilderna.

Det är bra att se gamla bilder med dåtidens glasögon. Jag tror att Ralph Nykvists bilder var relativt nyskapande på den tiden. Det är i vår tid hans bildlösningar blivit allemansgods. Och till hans heder ska jag också säga att han senare utvecklade sitt bildspråk ännu mer. Bilderna blev mer suggestiva med mer raffinerade kompositioner.

I mitt tycke ska en bra bild ha flera lager. Förutom det uppenbart avbildade ska det finnas mer att upptäcka och känna. Kanske förmedla en känsla och ge associationer förutom en god form.

Jag kan sakna i mina bilder. De kan vara fyndiga och välkomponerade, men sällan med en påtaglig känsla för platsen likt Pieter ten Hoopen. Jag jobbar på det. Kanske gör mina kompositioner att bilderna inte blir så känslofyllda utan lite strama. Jag kan känna mig lite HCB-skadad.

Att ställa ut eller göra en bok är ett bra sätt att komma igång och reflektera över sina bilder. Just nu håller jag på att sammanställa en bok med gatubilder. Eftersom mina bilder är tagna på olika platser vid olika tillfällen gäller det att hitta en röd tråd. Enklast är att avgränsa sig geografiskt, det kan också vara lyckat rent kommersiellt.

Jag började med en innehållsmässig tråd och valde sedan att snäva urvalet ytterligare. Därefter följde det roliga arbetet med att prara ihop bilder och få allt att hålla ihop. Innan jag tar nästa steg måste jag få input från andra och sova på saken.

Det är en häftig upplevelse när en bok tar form. När bilderna förstärker varandra och bildar en helhet. Det ger energi att jobba vidare.

Nästa steg är att köra ut boken via Blurb som en prototyp. Förhoppningsvis tycker något förlag att den är tillräckligt bra och ger ut den, eller så får jag göra det själv. Jag har precis gjort en 200-sidig fotobok åt Scouterna så jag har ett bra hum om hur man gör.

Några bilder bilder från New York blir det inte i denna bok, men troligtvis i den efterföljande boken om mina planer slår in.

Postat 2011-12-04 21:57 | Läst 14902 ggr. | Permalink | Kommentarer (11) | Kommentera

Min bild är utställd på gatufotofestivalen i London

Lite kan man väl få skryta?
Just nu pågår London Street Photo Festival. Jag har länge tänkt att jag skulle åka dit för att träffa andra gatufotografer och inspireras. Men jag kom fram till att mina egna fotoprojekt och mina fotouppdrag fick gå före.

I helgen fotograferade jag på Power Big Meet i Västerås till ett av mina projekt och nu är jag precis hemkommen från en militärövning där jag var på fotouppdrag för att fotografera försvarshundar. Uppgiften var att fylla en bildbank med färska ögonblicksbilder. Det är en typ av uppdrag som jag gör en hel del.

Nyligen fick jag reda på att författarna bakom boken Street Photography Now valt ut en av mina gatubilder tillsammans med nio andra som visas på den här utställningen under gatufotofestivalen utöver bilder från boken.

Bilden är utvald utifrån en utmaning som författarna genomför på Flickr. Varje vecka skickar de ut ett nytt gatufototema och man har en vecka på sig att ta en bild och lägga upp. Det är flera hundra som skickar in varje vecka. Med den vetskapen är det extra spännande att vara en av de tio utvalda.

Det känns lite märkligt eftersom det inte är en bild som jag håller bland en av mina främsta. Jag tycker att kompositionen är kul, men jag saknar en djupare botten i bilden. Det kanske inte behövs i alla bilder?

Naturligtvis hade det varit extra kul att åka på festivalen eftersom en av mina bilder är med på ett hörn. Men varför inte lägga festivalen på vintern? På sommaren har jag fullt upp att fotografera.

Postat 2011-07-12 21:51 | Läst 9840 ggr. | Permalink | Kommentarer (12) | Kommentera

Hett och svett på cruising i Västerås

Power Big Meet är den största bilträffen i Norden och en gottepåse för fotografer. Rena blandgodiset - det finns motiv för alla slags fotografer.

Förra året besökte jag huvudevenemanget ute på ett flygfält strax utanför Västerås. FS-medlemmen Nils-Erik Larson var där i år. Liksom Björn Björnson.

Jag siktade istället på den berömda kvällscruisingen i år. Jag försökte hitta information på nätet om hur det gick till, men internet verkar inte riktigt nått fram till raggarna. På vlt.se kunde jag i alla fall läsa att det skulle hållas drive-in-bröllop klockan 19.

Trycket från de väntande 44 bröllopsparen var så stort att de drog igång redan innan 19. Jag hann till andra omgången. Tre par vigdes parallellt i varje omgång.

Jag pratade med några av prästerna och de berättade att vissa varit tveksamma till drive-in-bröllop när de drog igång för fyra år sedan. Tänk om de gifter som en kul grej? Nu visar statistiken att paren som gifter sig på Power Big Meet har varit tillsammans betydligt längre än genomsnittsparen. Succén beror alltså inte på att det är en kul grej utan på att kyrkan kommit till raggarnas egen miljö.

Under tiden pågick den fria cruisingen ganska stillsamt på gatan intill. Först när solen gått ner började det bli tätt med raggarbilar och stämningen kom på topp.

Efter bröllopet är det cruising. I framsätet av denna bil satt den New York-baserade fotografen Linus Sundahl Djerf som varit aktiv en hel del på Fotosidan. Han träffade paret förra året och fotograferade dem. När han hörde att de skulle gifta sig var han naturligtvis tvungen att komma tillbaka till Sverige.

Vissa fotografer är mest intresserade av bilarna. För mig är det personerna vad som händer som är intressant. Jag började mig att ställa mig där jag fick lite motljus innan solen gick ner för att få fram sommarkänslan.

Jag gick så nära jag kunde för att man ska komma in i det som händer och känna stämningen.

En del hade kört från Skåne bara för att titta på bilarna.

Publiken var väldigt blandad i början på kvällen.

När solen gått ner åkte blixten av och de ljusstarka objektiven på, en 24/1,4 och en 85/1,2. Det svåraste är inte tekniken utan att få varierade bilder som visar stämningen utan att folk poserar på alla bilder.

Samling vid pumpen.

Vid midnatt kände jag att jag bara upprepade mig och orken började tryta. Nästa år kanske jag tar nattpasset.

Postat 2011-07-09 22:33 | Läst 25484 ggr. | Permalink | Kommentarer (31) | Kommentera

Sista dagen med Fujifilm X100

I måndags var jag tvungen att lämna tillbaka X100:an. Därför passade jag på att träffa min kompis Jonas Elmqvist och jämföra X100:an mot hans Leica M9.

Jag hann gatufotografera en halvtimme med X100:an innan vi lunchade och satte oss ner med kamerorna. Många använder förfokusering vid gatufoto, men X100 har en väldigt snabb autofokus så den som tittar i sökaren kan mycket väl använda autofokusen.

En smidig detalj är autofokusomkopplaren på sidan av kameran. Med tummen kan man snabbt skifta mellan manuell och automatisk fokusering. Det fina är då att skärpan återgår till tidigare inställning när man kopplar om till manuellt. Så man kan ha sitt standardavstånd inställt och sedan snabbt slå om till autofokus om en annan typ av motiv dyker upp.

Som jag skrivit tidigare är X100 i stort sett helt tyst. M9:an är verkligen diskret, mer diskret än min M6.a, men ändå ljudligare än X100:an.

Sökaren är lite annorlunda än på M9 i och med att man tittar genom en LCD-panel i den optiska sökaren. Man använda sökaren helt elektroniskt, men de flesta kommer nog att använda det optiska läget. Då visas bara ramar och inställningar. Men när en bild är tagen visas den i sökaren. Detta går tack och lov att stänga av, men bara vid enbildstagning. Vid serietagning radas miniversioner av alla tagna bilder upp i sökaren och man tappar kontakt med motivet. Dumt. Jag hoppas att Fujifilm fixar till det här.

Trots att Jonas är bortskämd med sin Leica M9 var han väldigt imponerad av X100:an. Visst känns den inte lika exklusiv, men det har det som krävs för gatufoto inklusive väldigt bra ISO-egenskaper. Här hänger inte M9 med.

Fujifilm X100 är inte bara gjord för gatufoto. Jag kan mycket väl tänka mig att ha den som enda kamera vid resor. Jag använder sällan teleobjektiv ändå och kameran har både inbyggd blixt och HD-filmning.


Praktiskt med inbyggd blixt.

Vi tog lite testbilder med X100 och M9 och jag ska ta och försöka se om det går att dra några slutsatser från bilderna. Det jag sett hittills från X100:anhar imponerat. Bildkvaliteten är i klass med andra bra APS-C-kameror och skärpan är vass.

Det vore ett under om Fujin lyckades slå Leica M9 i bildkvalitet, särskilt vid låga ISO där Leican kan dra nytta av sina kompromisslösa objektiv. Det intressanta att se är hur nära en kamera som kostar en bråkdel kan komma och hur smidig X100 är att jobba med.

Den närmaste konkurrenten till X100 är egentligen Leica X1. Jag har tidigare testat Leica X1 och Jonas har ägt en. Även om Leica X1 har ett väldigt bra objektiv och modern sensor så står den sig slätt mot X100 vid praktisk fotografering.

Leica X1 har en slö autofokus och saknar inbyggd optisk sökare. Det går att köpa till en dyr sökare utan någon form av sökarinformation. Kvalitetskänslan är också sämre. Leica X1 fungerar för stillsamma fotografer som vill ha skarpa bilder, men inte för gatufotografen som behöver en snabb kamera med bra hantering.

- - -

Jonas har haft sin M9:a i ett år. Den är med nästan varje dag.

Postat 2011-04-15 23:43 | Läst 22860 ggr. | Permalink | Kommentarer (42) | Kommentera

Positiv överraskning vid framkallningen

Nyligen framkallade jag tretton rullar varav tio nytagna med min nya Leica M6. Två var tagna för ett år sedan med en annan M6:a. Och en satt i min Ricoh GR1v, så den fick jag ta slut på innan framkallningen.

Jag visste ungefär vad som fanns på de två gamla M6-rullarna, men jag kunde inte för mitt liv komma på vad jag fotograferat på den halva exponerade rullen som satt i Ricohn.

Bengt Björkbom bloggade nyligen om att han fått framkallat sina filmer i kylen, de äldsta från 2006. Riktigt så gammal visade sig inte min film vara, men väl från maj 2008 då jag åkte till New York för att gatufotografera. Jag hade med mig min Eos 5D och tre objektiv: 24/1,4 - 35/1,4 och 85/1,8. Och så Ricohn för situationer då den stora systemkameran skulle vara för uppseendeväckande. Några sådana situationer upptod inte och därför blev det bara taget en halv rulle med kameran.

På två av rutorna syns den svenske New York-fotografen Thomas Nilsson som är en duktig och flitig bloggare. Han är en av de bästa bloggskribenterna inom fotografi. Det kan jag utan tvekan utnämna honom till.

Fotograf Thomas Nilsson i New York

Thomas håller på med gatufoto precis som jag, men det var inte därför jag hade intervjuat honom för Kamera & Bild ett halvår innan. Han jobbar nämligen som fotograf för norska VG i USA. Tidigare har han jobbat för Expressen.

Jag kommer ihåg att Thomas sa att han var kär i ett objektiv i taget. Just då var det normalen som han plockat fram ur kameraskåpet. Thomas menade att det var ett sätt att variera sig och lära sig utnyttja varje objektiv optimalt. Jag kunde bara hålla med.

Vi pratade också om att Åkermyntans Centrum i Hässelby Villastad såg likadant ut idag som på 70-talet. Thomas är uppväxt i Hässelby där jag bor. Han sa att om Ansel Adams kan få ett berg i USA uppkallat efter sig kunde han väl få soptippsberget Vinstabacken omdöpt efter sig. Där hade han åkt mycket skidor som ung.

Nu när jag är igång med det analoga fotograferandet igen kanske det kan bli mer än en halv rulle på tre år i Ricohn. Fast det är ju en kul överraskning om man hinner glömma det man fotograferat. Hrmmm. Får fundera på det där.

Postat 2011-04-07 19:08 | Läst 14572 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera
Föregående 1 ... 15 16 17 Nästa