Fujifilm X100 är makalöst tyst

Efter ett dygn med Fujifilm X100 kan jag konstatera att kameran väcker mycket nyfikenhet bland fotointresserade och att den är makalöst tyst.

Jag tog med X100:an till fotoklubben igår där den fångade allas uppmärksamhet, såväl kvinnor som män var mycket nyfikna. Men redan i backen upp mot Slussen blev jag stoppad av en pappa med sin dotter på axeln. "Är det nya X100:an?". Han visade sig vara fotohandlare och hade många kunder som var intresserade. Han hade beställt några exemplar men inte fått någon än.

På klubben talade G10-gruppen om hur de samlas kring Canons G-serie och försöker gemensamt få ut maximalt av kameran. Medelåldern i gruppen är hög och dessa män och kvinnor framhåller bland annat att de gillar G-serien för att den har knappar och rattar för inställningarna. De var inte sena att konstatera att det var samma sak med X100.

Intresset svalnade en aning när de fick höra att priset är 12.000 kronor. Fotohandlaren tyckte också att det var lite väl dyrt för många kunder. Det är i alla fall ovant att en så pass dyr kamera inte har utbytbart objektiv.

Jag kan hålla med om att om ser till kamerans begränsningar så kan kameran kännas dyr. Många vill ändå ha en stor systemkamera och då blir det väldigt mycket pengar sammanlagt.

Ur ett annat perspektiv är kameran prisvärd eller rent utav billig. Jag upplever att kameran är skräddarsydd för mig som gatufotograf och att lösa alla mina kamerabehov för den summan är helt okej. När alternativet heter Leica M9 och kostar 55.000 kronor utan objektiv ter sig X100 som ett fynd.

Leica M9 är säkert värd sina slantar sett ur ett visst perspektiv. Mekanik kostar. Men om jag får en kamera som gör jobbet lika bra som M9 för en spottstyver så...

Jag ska snart testa X100 direkt mot Leica M9 och se skillnaderna. Men det krävs ingen M9:a för att konstatera att den är slagen när det gäller ljudnivå. Slutaren i X100 är så tyst att man bara hört ett diskret tick, som en sekundvisare som rör sig ett hack. Den är så tyst att man kan välja ett elektroniskt slutarljud för att bättre höra när bilderna tas. Leica M9 är högljudd i jämförelse.

Kamerans ålderdomliga design och det nästan obefintliga ljudet gör att det går att folk inte bryr sig om när man fotograferar.

David är nybliven pappa och får inte sova på nätterna. Mycket kaffe dricker han också för att klara jobbet.

När de släkte ljuset på fotoklubben och tände projektorn blev vitbalansen helt fel, fast bilden blev snyggare.

Sol på Söder med Anders Petersen

Ledig, sol och nyinköpt Leica M6. Då kan man inte sitta hemma. Istället åkte jag in till Södermalm och fick mig till livs foto i en mängd olika former.

Min maxade fotodag började med en tur till Johanneshov för att lösa ut ett riktigt fotofynd, men den historian tänker jag spara till nästa blogginlägg.

Eftersom min nya M6:a laddas med engångsminnen med begränsad ljuskänslighet så valde jag att gå solsidan från Skanstull till Slussen och vidare till Galleri Kontrast. Jag börjar få ont om 400-film i frysen, men det ligger kvar några rullar 100-film från min pre-digitala yrkestid. Så jag höll mig i solen. Dessutom värmde solen en stund mellan vindbyarna.

På Galleri Kontrast var det vernissage för polske Tomasz Gudzowaty som fotograferar mycket sport. Då är det inte stora supertelen som gäller utan Leica M, Speed Graphic med polaroidbackstycken och liknande som gäller. På utställningen visades såväl enorma förstoringar som de små 9x12 och 6x9 polaroiderna. Du måste bara kolla in hans hemsida.

Där mötte jag också DN-fotografen Jonas Lindkvist som har sport som specialitet. Han berättade att Tomasz var en av hans förebilder. Tyvärr var Tomasz inte där själv, berättade hans researcher(!). Anledningen är att fotografen ska bli pappa vilken dag som helst.

Jag mötte också min vän från Enskede Fotoklubb Svante Warping. Han gör fina poetiska bilder med allehanda analoga kameror och varje jul får jag svartvita julkort som han gjort i mörkrummet – tack! Vi fortsatte längs Hornsgatan till Galleri Konstochfolk där Johan Rheborg ställer ut gatufoto.

Utsällningen kändes lite ojämn, men de bästa bilderna var verkligen riktigt bra. Och dessutom hade Johan haft vett att göra några av dem riktigt stora.

Nyligen intervjuades jag av min kollega Jessica Silversaga och hon undrade hur många gånger jag ställt ut. "Inga" sa jag till hennes förvåning. När jag såg Johans utställningen fick jag återigen tanken att jag kanske borde ta och gå igenom mina bilder och se om jag kan få ihop en utställning. Helst skulle jag vilja ha hjälp av någon som kan fungera som curator. Jag är övertygad om att det blir bättre då.

Svante och jag fortsatte vidare förbi Gert på den excentriska fotobutiken Svenska kort. Jag klämde på en Canon F-1 med motor och blev nostalgist. Där köpte jag också en present till pappa och gick vidare till Stockholm Fotoantikvariat.

Jag har en särskild svaghet för fotoböcker och att gå in på antikvariatet kunde bara sluta på ett sätt, trots att min fotoboksbudget redan är övertrasserad. Efter ett långt besök kom jag därifrån kom jag ut med Anders Petersens bok "Rågång till kärleken" som jag saknat länge. Svante köpte inte nått men visade en massa fina böcker som han redan hade, eller som han till och med varit med och gjort.

Därefter fortsatte jag mitt gatufotograferande genom Södermalm. Jag tog flera bilder som jag är väldigt sugen på att skanna snarast möjligt. På måndag får jag ta och springa upp till Fotokungen och lämna in rullarna. Tyvärr hade de stängt idag. Jag såg expediten fotografera på Hornsgatan istället. Det var väl sunt.

Eftersom jag inte har några bilder från dagen får det bli lite analoga bilder från arkivet.

Den här bilden kanske passar den här helgen. Den nyvalde ordföranden för Socialdemokraterna Göran Persson håller tal på första maj i Folkets Park i Malmö 1996. Kodak Ektapress 400 (usel film).

Och den här kanske passar inför fotbollssäsongen. Här har jag plåtat AIK:s Martin Kayongo-Mutumba 2002. Då var han yngst i laget, nu är han veteran. (Plåtat på Fuji Press 400 - min standardfilm under många år tillsammans med 800-versionen.)

– – –

FS-bloggaren Bengt Björkbom hävdar att det är något speciellt med att gå runt med en Leica M-kamera på magen. Och visst är det där. Idag var det många som kollade på min mage och jag blev även stoppad av en man som berättade att han gått Christer Strömholms fotoskola och att han var sugen på en Fujifilm X100 - "fattigmans-M9".

Visst är det något speciellt med en Leica på magen? Eller är det pappas pilotglasögon från tiden som FN-officer som gör honom cool? ;) (Lübeck 1990) Eller ska man addera några Nikon F3:or och en Minolta 9000 för att se bra ut? (undertecknad 1989 hos min släktning som var DN-fotograf under fyra decennier).

Bengt säger också att bilderna blir bättre för att de tas med en Leica. I mitt förra blogginlägg skrev jag att jag hoppas att M6:an skulle kunna ge annorlunda bilder för att den har en mätsökare och laddas med film som man inte kan spruta iväg likt digitala filer i min Canon Eos 1D Mark IV. Men att det just är en Leica skulle påverka bilderna har jag svårt att förstå. Men Bengt har lovat att återkomma i ämnet.

Glömda gubbar (gatufoto) + Staffan Widstrand

Trötta fotografer tänker föga. När jag skrev mitt förra blogginlägg var jag trött efter tre timmars vandrande i stan och glömde hälften av bilderna och hälften av det jag skulle ha sagt.

Söndagens stadstur blev lyckad på många sätt. Vädret var kalas och jag blev verkligen nöjd med bilderna. Ibland går det perioder utan att man får någon bild som känns riktigt bra. Jag lyckades med några vid nyår och jag lyckades i söndags med den här bilden (se även nedan).

En månad är inte så plågsamt lång tid mellan två tillfredsställande bilder. Jag har haft betydligt länge perioder än så då bildresultatet uteblivit. Värst var det några år på 90-talet då jag envisades med att fotografera med dia. Filmvalet ledde mig att fotografera fel motiv och då uteblev också resultaten under fler år.

Numer handlar det om någon vecka till några månader mellan de där bilderna som jag är riktigt helnöjd med. Som jag ser det finns det då två saker att göra. Dels att kolla på gamla bra bilder för att peppa sig själv. Dels att tvinga sig ut och plåta. Det blir inga vinster om man inte köper några lotter och det blir inga pangbilder om man inte fotograferar. Det gäller helt enkelt att jobba på med sina bilder och inte ge upp.

Lite så var det i söndags. Jag fick mobilisera mig själv från vinterdvalan, men väl igång så var allt det där som bortblåst och energin på topp. Solljuset gav dessutom en extra turbokick.

Förutom att jag fotograferade efter ett fönstertema (som jag skrev om sist) så provade jag också en annan gatufototeknik än jag brukar. Normalt går jag runt mycket och ser vad som händer. Då gäller det att ha koll på allt så teknik, komposition och motiv samspelar i ett överraskande ögonblick.

I söndags provade jag även att ta bilder från fasta positioner. Solen låg lågt och nådde bara skyltfönstren genom gliporna mellan fasaderna. Då ställde jag mig i närheten och väntade ut motiv istället. Denna metod är enklare och mer kontrollerad än att jaga runt. Det finns en del diafotografer som bara går runt på solsidan av gatan och leker med den extrema kontrasten som uppstår.

Bäst blev det där solen var minst uppenbar, vid tunnelbaneuppgången vid Åhléns. Där fanns bara några solstrimmor och solkatter som möttes på en punkt. Jag gick förbi och såg i ögonvrån hur en man lystes upp när han åkte upp ur tunnelbanan. Jag tänkte att det här kanske kan vara ett intressant ljus att utforska och provade två positioner innan jag hittade rätt.

Här är några andra bilder på solbelysta snubbar som jag såg i söndags:

Minus 3 stegs exponeringskompensation för att få teckning i jackan. Jag borde kanske inte vara så lat och ställa in manuellt istället, men å andra sidan är jag grym på att bedöma lagom mängd exponeringskompensation.

-  -  -

Ikväll är det möte på fotoklubben. Naturfotografen Staffan Widstrand kommer och bedömer klubbtävlingen. Givetvis visar han också sina egna bilder.

Gissa vad nästa blogginlägg kommer att handla om? ;)

På jakt efter ljuset + Fotosidan Magasin 1/2011

Jag har inte haft någon riktig lust att ge mig ut på gatorna och jaga bilder de senaste veckorna. En del skulle kanske säga brist på inspiration, men det är snarare brist på motivation.

När dag efter dag är lika grå är det lätt att skjuta upp fotograferingen. Jag är ju inte bara ute för att fotografera. Det finns ett inslag av motion och den rena lusten att promenera runt i stan.

Under veckan funderade jag på att ta en rejäl runda i skogen och idka lite naturfotografering. Det var längesedan sist. Tyvärr fanns inte tiden så det blev en dryg timmes runda bara. Jag är friluftsmänniska och stormtrivs i skogen och mark, men jag har inte den rätta hängivenheten för att ta tillfredsställande bra bilder. Jag är dock lite sugen på att ta svartvita landskapsbilder.

Veckans gatufotoutmaning på Flickr är att fotografera genom fönster. En perfekt uppgift för en solig dag i stan. Och plötslig kom den kraftiga lusten att få runt i stan tillbaka. Jag tog mig in från Hässelby och hoppade av på Fridhemsplan. Sen fortsatte jag till fots in mot city.

Att ha ett visst fokus vid fotograferingen är utmärkt. Koncentrationen skärps och plötsligt ser man fler bilder. Ett liknande sätt är att bara använda ett objektiv.

Jag har en liten 35mm/2 på min Canon 5D Mark II när jag går på gatorna. Ibland kompletterar jag med ytterligare en kamera med en normalzoom.

Det är lite kul att sitta på kvällskvisten och jobba med de soliga bilder. Jag får lite hopp om våren.

-  -  -

I fredags gick ännu ett nummer av Fotosidan Magasin (1/2011) till tryck. Jag har inte varit så inblandad i detta nummer utan bara kompletterat med några småsaker. Till nummer 2 ska vi utveckla några avdelningar i tidningen. Formgivaren Erik Leonsson har många bra idéer. På tisdag ska vi sätta innehållet och veckan därefter ska vi ha en liten utvecklingsworkshop för att se hur vi kan utveckla de olika avdelningarna i tidningen.

Gatufoto under tvång

Jag gillar utmaningar. Jag gillar att jag genom en gatufoto-utmaning på tvingar mig själv att gå ut att ta bilder. Men jag tycker att det är jobbigt att tvingas publicera bilder som jag inte är nöjd med.

Det känns duktigt fegt att skylla på väderleken att det inte blivit mer fotograferat än det blivit den här veckan. Men efter måndagens vurpa med blodvite så är jag lite rädd för isgatorna i stan. Några bilder har det i alla fall blivit.

Två av bilderna som jag tagit under veckans begränsade promenader kan jag se någon poäng med. Båda är tagna på Stora Nygatan i Gamla stan där man kan gå i mitten av gatan. Trottoarerna och gränderna är helt istäckta. Det såg rätt kul ut idag när gatan blivit gågata och trottoaren var helt tom.

Med fler och längre promenader skulle sannolikheten för bra bilder öka. En duktig gatufotograf är ute mycket, ser saker som kommer att ske och missar färre situationer än andra. Det går bara inte att ligga på soffan foch endast ta korta turer utomhus då ens gudomliga begåvning lockar fram häpnadsväckande situationer framför ens kamera. Nä, det är till att nöta skosula om det ska bli bra bilder.

Att jag trots att fick två bilder som jag kan tycka har något i sig känns lite jobbigt. Nu känner jag mig tvingad att skicka in en av bilderna till tävlingen fast att jag aldrig annars skulle publicera den. Grejen är den att det är bra att vara lite återhållsam när man publicerar bilder. Man bedöms efter de bilder man visar, inte de bilder man inte visar. Det har varit ett framgångsrecept för många fotografer.

Jag tar inte lika hårt på detta som den kände gatufotografen Nick Turpin som skrivit den uppmärksammade texten Edit, edit, edit om gatufoto. Jag tycker absolut att en portfolio ska vara genomtänkt sammansatt och hellre ha en bild för lite än en för mycket. Men jag visar gärna bilder som inte alla är i toppklass. Dels för att de kan ha ett bruksvärde och dels för att det är bra att ha Fotosidan och Flickr som ett ställe där man kan testa bilder på folk. Där allt inte behöver vara på blodigt allvar.

Jag kan också hålla med att det finns andra poänger med att vara selektiv. Genom att vara sin egen hårda redaktör/curator så lär man sig en del eftersom det sätts igång en tankeprocess. Samtidigt är det svårt att genast kunna värdera sina bilden. Risken är stor att man för tidigt ger en bild en definitiv dödsdom.

I sanningens namn ska det också sägas att Nick Turpin skrivit texten utifrån sin roll som moderator i bildforumet Hardcore Street Photography som bara vill välja ut bilder av högsta klass. Hundratals bilder skickas in varje dag och han menar att bara en procent är värda att visas.

Nåväl. Skulle jag följa Nick Turpin så skulle jag absolut inte publicera veckans bilder av flera olika skäl. Hellre några om året än några i veckan. Nu tänker jag inte följa hans råd utan publicera en av de två bilderna i alla fall. Vilken tycker du är bäst? 

Nu ska jag ge mig ut igen med broddarna som jag fått låna av David Elmfeldt. Det gäller ju att ha rätt utrustning som fotograf. ;)

3 möter 3 på Stora Nygatan i Stockholm

Take it ice-y