I Helg och Söcken

Bilder, berättelser och tankar från vardag och fest i mitt liv.

Vikten av att dokumentera

I den aktuella fotodiskussionen efterlyses bland annat mer dokumentära bilder. Det handlar om att dokumentera vår tid, att fånga det som är typiskt, att ha något att visa efterlevande generationer hur vi egentligen hade det under vår tid. Det handlar också om att fånga det som varit, att bevara för eftervärlden situationer, företeelser, verksamheter och byggnader med mera med mera, som inte finns längre.

Det här med att ta dokumentära bilder har ändå många bottnar. Det är enligt min mening inte bara projekt avseende nu rivna stadsdelar eller fångandet av industriprocesser som nu inte längre används eller liknande som är dokumentärt. Många vardagsfotografer är ju i hög grad dokumenterande i sin fotografering. Man tar bilder på familjen i olika situationer, man fotograferar händelser som man är med om eller söker upp, man tar bilder av sin miljö, där man befinner sig.

Och detta är synnerligen viktigt. Det finns få så frustrerande situationer som att inte ha en bild när man behöver någon, och samtidigt så belönande att kunna illustrera en situation när det behövs.

Jag har nästan alltid kameran med mig. Jag fotograferar i omgångar nästan jämt. Ofta blir det tämligen meningslösa bilder på familjen i olika situationer; födelsedagsfester och andra sammankomster – dvs meningslösa i den bemärkelsen att de är ganska intresselösa för andra än familjen. Men, även om sådana bilder inte har speciellt hög verkshöjd är de ändå så viktiga (och egentligen borde de sättas in i album för att kunna ses av fler och inte bara sparas i datorn).

Min svärmor gick bort i somras, efter ett långt och fullt liv. Vi behövde en bild för minnesceremonien, men svärmor var inte mycket för att fotograferas, hon gick inte till fotografen, så det var inte självklart att hitta en som passade. Jag gick då tillbaka till alla de gånger jag hade haft med mig kameran när vi träffats och hittade till slut en bild, egentligen ett snap shot från något år tidigare, någon födelsedagsfest eller liknande. Alla är vana vid att jag alltid har med mig kameran, så jag kan ta bilder utan att motiven poserar. Så, jag kunde fånga svärmor i ett typiskt ögonblick, med glimten i ögat, där hon satt och som vanligt nästan presiderade vid bordet, alltid debattglad och aktiv, utan att hon var så medveten om att hon faktiskt porträtterades.

Jag är väldigt glad över den här bilden, inte minst för att det är så mycket av henne som åtminstone vi anhöriga ser. Och jag är glad över mitt intresse, att fotografera, för att kunna fånga och bevara.

På återseende//Göran

Postat 2015-11-01 12:56 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Om att våga gå sin egen väg, vara nöjd med det man har och lägga krutet på väsentligheter

När Robert Capa, Cartier-Bressons, Felix Mann och Gunnar Lundh och de andra stora grabbarna köpte sina Leicor, på 20-30 – talet, bröt de med den rådande traditionen. Istället för de stora och otympliga bälgkamerorna, eller ännu otympligare glasplåtar hade man nu en liten och behändig kamera, för ”kinofilm”, låt vara med mycket mindre bildrutor.

Och så gjorde de historia. Och Leican blev kultförklarad. Och så sa Gunnar Lundh nånting om att dagens banala bild kan bli unik i morgon, relativt att han i mycket fotograferade vardagsbilder utan att arrangera dem.

Sånt här gillar jag att höra, eller läsa, inte minst i dagens tekniknördiga samhälls(läs kamera)debatt, där små sensorskillnader blir jättestora i diskussionstrådarna och man på allvar diskuterar (förlåt) skitsaker i kamerornas ergonomi och layout och specifikationer i övrigt.

Till slut är det alltså den gamla sanningen som gäller, dvs att det är den som håller i kameran som är ansvarig för bildresultatet, inte kameran.

Så får jag ytterligare bekräftelse att jag gör rätt i mitt kameraval i alla fall – inte minst eftersom jag är nöjd med mina Olympuskameror och objektiv, behöver jag inte lägga mer energi på att grubbla över min utrustning. Istället ska jag fokusera på att göra bättre bilder.

En banal vardagsbild, javisst, från en skoaffär i Spanien, Torrevieja. Men, som sagt, den kan vara unik i morgon, vem vet?

På återseende/Göran

Postat 2014-05-30 22:43 | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

Vem kan vi lita på när det gäller fotokonst?

Frågan om vad som är bra fotokonst, vad som är en bra fotografisk bild och varför har kommit upp här i våra bloggar. Frågan om vem som bestämmer vad som är bra och vad vi får se följer ju i den diskussionen, vilket pekar mot vad vi som vanliga människor, oavsett om vi är fotografer eller inte, faktiskt har möjlighet att se, vad som kommer oss tillhanda – underförstått genom vanliga normala kanaler, vad vi blir givna att se. I detta ligger faran för, eller rädslan för mainstream; det udda och svårtillgängliga får stå tillbaka för det vanliga och lättillgängliga, det likriktade, vilket mjölkar ur och tunnar ur kvaliteten av det vi kan ta del av.

Alla fotograferar idag. Det finns idag orimligt stora möjligheter att visa sina bilder för alla. Det finns i detta ett orimligt stort antal bilder att ta del av, inte minst, eller snarare framförallt,  på nätet. Bara det gör det svårare att välja och vraka i bildflödet för att hitta det som sticker ut, det som inte är mainstream, det som tar tid att lära sig se. Många bilder är likadana, antingen det är svartvita gatusituationsbilder eller solnedgångar.

Men förutom vår egen möjlighet att hitta bilder i det översvämmande antal bilder som finns tillgängliga, framförallt på nätet finns den möjligheten som vi får via de stora institutionerna som Moderna eller Fotografiska, förutom alla gallerier, restauranger etc som visar fotografisk konst.

Kan vi då lita på Fotografiska? Eller på Moderna?  Får vi se både det vanliga och lättillgängliga och det svåra, otillgängliga, det udda,  som ändå kan vara högkvalitativt?

Svaret är att vi naturligtvis inte kan det. Vi lever i en kapitalistisk värld. Alla vill tjäna pengar, och kan ha svårt att ta risken att inte behaga.

Så, det är inte där vi ska söka det udda, det annorlunda. Det får vi nog göra själva.

En annan fråga i sammanhanget; vad är det då som skulle vara så bra med det udda, det som sticker ut, det som är svårtillgängligt? Vad är det för fel på det som alla gillar, det lätta?

Fotovisning i vår lokala fotoklubb. Ett annat sätt att se och ta del av bilder.

På återseende//Göran

Postat 2014-05-07 10:43 | Permalink | Kommentarer (12) | Kommentera

Barbershop och BarberSoul Music

Det är bråda tider i barbershopvärlden nu. Barbershopsång är, som kanske flera vet, fyrstämmig a cappellasång enligt ett lite annorlunda mönster än vad vi är vana vid i svensk koralmusik. Här ligger melodin inte högst, utan i ett mer bekvämt läge (leadstämman), flankerad av en tenor som ligger över (ofta falsett), en bas i botten och en bariton son tar de "överblivna" tonerna runt melodin. Detta skapar väldigt mycket övertoner - det ringer - vilket är ett mål i den täta harmoniken. Det är väldigt vackert, och det finns mycket glädje i den här sångstilen. Man kan sjunga i både kör och kvartettform, och arrangemangen är lika på herr respektive damsidan.

De bråda tiderna är betingade av de i vår värld vanliga vårkonventen, med tävlingar där kvalificering kan göras till de internationella tävlingarna i USA. Inför dessa tävlingar har körerna ofta sk genrepskonserter, för att pröva sin form och sina låtar, och det kan bli ganska många sådana konserter på kort tid just nu. 

Idag var jag på en sådan genrepskonsert. Stockholm City Voices (SVC), en svensk damkör,  uppträdde på Årsta Teater tillsammans med några kvartetter. Sverige hör till den absoluta gräddan i barbershopvärlden, kanske i mycket beroende på den kör- och sångtradition vi har, och just SVC är med i den högsta ligan tillsammans med Rönninge Show Chorus (som har en egen genrepskonsert inom kort) som faktiskt vann de internationella mästerskapen förra året i Hawaii i konkurrens med de allra bästa amerikanska körerna - barbershop har ju amerikanska rötter.

När själva barbershopkonserten var slut, kom en överraskning. Några av de kvinnliga dirigenterna och sångarna hade tillsammans med andra, manliga, barbershopsångare bildat ett soulband. Det finns gott om allmänt väldig duktiga musiker i vår värld, så det var ingen större grej i sig, men det var ändå kul att se de här musikerna i en helt annan roll. Hela Årsta rockade loss till The Soul Providers - riktigt läckert.

Kören Stockholm City Voices med dirigent Mo Fields

Koreografi är viktigt - här slutposen i en ballad. Budskapet - kärlek -. går väl fram tydligt...

Så var det dags för paradigmskifte ur musikhänseende. Vin ser här en av världens främsta dirigenter på bas, en annan dirigent som vokalissa tillsammans med en duktig körsångerska. Bakom trummorna sitter en medlem av kvartetten Ringmasters, en svensk kvartett som är internationella mästare från för två år sedan och gitarren trakteras av en annan körsångare i den manliga barbershopkören Zero8.

Fighting face i konferens med vokalissorna.

Och hela Årsta - dvs hela publiken, som i och för sig mest bestod av andra barbershopsångare med anhöriga - dansade. Stämningen blev snabbt väldigt tät.

På återseende//Göran

Postat 2014-04-30 01:48 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

En kulturresa i Skaraborg, Svearikets vagga? Kinnekulle

Skaraborgsbygden är en bygd rik på kultur ända sedan vikingatiden. De vidsträckta och bördiga jordbruksslätterna i söder byts till de djupa och en gång närmast ogenomträngliga skogarna - Tiveden - i den norra regionen. 

Efter besöket hos de kvarvarande tranorna i Hornborgasjön ställdes kosan till Kinnekulle, ett av de typiska skaraborgska bergen, Kinnekulle är lite drygt 300 m högt, och dess kalkrika berggrund ger utrymme för en rik både flora och fauna. 

Milsvid utsikt över slätta, trots soldiset - solen sken från en nästan klarblå himmel. Åt andra hållet ser man ut över Vänern.

Just runt Kinnekulle ligger de små medeltidskyrkorna tätt. Här Österplana Kyrka.

Porten och muren från slutet av 1600-talet, men ursprungskyrkan är äldre än så. 

På Munkaängarna växer vitsipporna och gulsippan tillsammans. Här växer också ramslöken, som doftar så ljuvligt och som passar bra i matlagningen. Det var emellertid lite tidigt för den, liksom för liljekonvaljerna, som om en tid kommer att breda ut sig i osannolika mattor med sina vita blommor och sin doft.

Även blåsippan får vara med på ett hörn.

Husaby Kyrka, med sina karakteristiska trillingtorn, också en kyrka med medeltida anor. Platsen har en historia som är ännu äldre, här vid Husaby Källa döptes Sveriges första kristna konung, Olof Skötkonung år 1008 av den irländske munken Sigfrid, som sedan blev Sveriges förste biskop, i Växjö.

Källan ligger i direkt anslutning till kyrkan och är flitigt besökt.

Det här kan också sägas vara en resa i Arn fotspår. Även om han ju är en fiktiv person är det här bygden där han verkade och levde i böckerna och filmerna. Bygden är ändå till stora delar Svearikets vagga, här hände mycket av den historia som ligger till grund för Sveriges fortsatta utveckling.

På återseende//Göran

Postat 2014-04-22 02:23 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera
1 2 Nästa