Att hitta sitt eget formspråk
För ett och ett halvt år sen skrev jag ett inlägg om att man bör fotografera det man är mest intresserad av och strunta i det andra. Eller i alla fall prioritera i den ordningen. Jag tror nämligen att väldigt många skulle ta bättre bilder då och dessutom kanske slippa en del onödig huvudbry över utrustning och allmänna mål med fotograferandet.
Jag tycker likadant fortfarande, men har själv svävat iväg en del från idealen. Mycket på grund av att jag ägnar såpass mycket av min fritid i skogen när jag cyklar MTB. Egentligen är jag inte särskilt intresserad av att fotografera skog, men när det är vad som bjuds så får man försöka.
På sistone har jag dock mått extremt konstigt, vilket jag tror är biverkningar av covid-vaccinet i kombination med sviter av utmattningssyndrom. Vi behöver inte gå in djupare på det, utan bara konstatera att jag därför inte kunnat stigcykla i så stor mån som jag egentligen velat. Det positiva är att det istället fått mig att fotografera mer. Och då oftare sånt som jag nämnde i början; alltså det jag egentligen vill.
Därför kikar vi på några blandade, relativt nytagna bilder som jag tycker passar detta ämne. Som ni ser kan det ibland innefatta natur, fast fokus är inte på själva naturen som sådan, utan former, mönster och färger. Under en ganska färglös årstid blir det förstås inte alltför färgsprakande, men ni förstår säkert tanken.
För mig handlar det om att se och avbilda det egentligen ganska tråkiga och alldagliga som finns överallt. Lustigt nog tycker jag att det är betydligt lättare och framför allt inspirerande än att försöka fånga en vacker skog, sjö eller himmel på bild, trots att det rimligen borde vara tvärtom. Det är väl en personlighetsfråga kanske.
Det torde framgå att platserna som bilderna tagits på är helt oväsentliga. Likaså "ögonblicket". De kunde ha tagits när som helst utan större skillnad. Det handlar inte om det, nämligen, utan om den rena grafiken i motiven.
Det är det här jag vill fotografera. Det kräver inget fräsigt landskap, inga pampiga byggnader, ingen särskild årstid, inga händelser, inget speciellt ljus ens. Men det kräver ganska mycket av mig, och det räcker för att det ska bli intressant att hålla på med.
Nu tänker jag inte vara såpass asketisk så jag överger allt annat som råkar passera framför kameran om jag väl har den med mig. Men jag ska åtminstone försöka komma ihåg vad det är jag vill, och därför också oftare låta bli att fotografera saker som "borde" göra sig på bild men som jag innerst inne vet antingen inte intresserar mig eller som ändå aldrig kan avbildas som jag vill att det ska se ut. Ibland är det bättre att stoppa ner kameran i väskan igen och nöja sig med att titta.
Är mångsidighet och möjligheter verkligen alltid något positivt? Inte nödvändigtvis, för det kan grumla dina tankebanor och få dig att välja kvantitet istället för kvalitet. Jag tror att fler borde försöka tänka i dessa banor och jag vet mycket väl att en del av er kommer bli provocerade (precis som sist). Kanske du känner dig träffad? ;-)
Fortsatt trevlig helg!
//GöranR
Ha det gott.
Jerry
Hursomhelst: fina bilder, speciellt gillar jag den första. Vet inte riktigt vad det föreställer, men det behöver man ju inte veta.
Klart är ju att man inte behöver åka på safari eller besöka exotiska platser för att hitta motiv, ibland kan det kännas nyttigt att gå ut och försöka fotografera i en bildmässigt inte så färgsprakande miljö. Sverige en grå novemberdag blir en riktig utmaning som man kan lära sig en del av. Det kräver sin man/kvinna om man ska få till något. Jag tycker att du lyckas med det.
/Tomas
Det där med att åka iväg och fota storslagna motiv är lite tveeggat. Givetvis är det inspirerande, men samtidigt blir det oftast mest dokumentation snarare än kreativt arbete. Och givetvis kan bilderna vara intressanta för att betraktaren själv inte kan besöka motivet. Jag gillar dock bäst att göra tvärtom; försöka hitta det betraktansvärda i det egentligen helt meningslösa. Kanske är det inte så meningslöst ändå, bara man tittar tillräckligt noga? :-)
Jag är för övrigt inte mycket bättre själv, men jag vet åtminstone om det och försöker aktivt motarbeta det. :-)) När man lyckas känns det väldigt befriande att strunta i motiv som säkert hade kunnat bli en bra bild men som man egentligen inte är särskilt intresserad av.