Eller tvärtom, ibland.

Den fjuttonde återkomsten

Nu har det tydligen gått en och en halv månad sen jag skrev sist. Det har blivit sådär ett antal gånger nu. Att jag "kommer igång med bloggen" och sen rätt vad det är så händer inget längre. Men, den här gången har det faktiskt en konkret förklaring. Tyvärr.

Sen en tid tillbaka har jag diagnosen utmattningssyndrom. Det som i vardagligt tal kallas "att gå in i väggen". Detta flummiga begrepp är ingen väldefinierad åkomma utan helt enkelt långvarig överbelastning av stress. Kroppen och huvudet säger mer eller mindre upp sig och slutar fungera som det är tänkt, trots att det inte går att påvisa rent medicinskt. Symptomen är många och diffusa och det tog väldigt lång tid och flertalet besök hos vården innan någon till slut fattade vad det var. Jag hade ont i ryggen, ont i benen, ont i huvudet, hjärtklappning, darrningar och framför allt en helt fruktansvärd trötthet som inte går att beskriva med ord. Varje morgon har varit som att vakna ur en koma och det kan ta uppåt en timme att över huvud taget ta sig ur sängen. 

Nåväl, jag hankar mig fram på halvtid sen nån månad tillbaka och även om det ibland inte verkar blir bättre så verkar det i alla fall inte bli värre. Alltid något. De flesta symptomen har avtagit, utom det värsta. Tröttheten. Man vill bara göra ingenting, vilket samtidigt för min del gör mig rastlös. 
Lyckligtvis är motion det absolut bästa botemedlet och jag cyklar i skogen 3-4 gånger per vecka. Kanske är det därför det aldrig blev så illa som för vissa, som sjukskrivs i uppåt ett år. 

Men nu ska vi inte tala mer om det! Bloggen handlar om foto, och fotat har jag gjort. Det är nämligen också ett väldigt bra sätt att "bara vara" och inte stressa upp sig över saker. Man går och letar motiv och låter omedvetet bli att tänka på något annat. 

Egentligen tänkte jag bara skriva ett väldigt kort inlägg för att öva, så att säga. Men det blir vad det blir. Bilderna har inget direkt sammanhang den här gången. Inte än i alla fall. Vi får se.


Fujinon GF 63/2,8 @ f/2,8


Mellanformataren Fujifilm GFX 50R hänger med överallt och nu på sommaren när man inte behöver handskar så finns det i princip ingenting hos kameran som jag längre stör mig på. Vintertid är det värre, med knappar som inte går att hitta. Det gäller dock nästan alla kameror. Konstigt nog.

Motiven blir mina vanliga. Grafiska grejer i olika skalor; gärna vardagliga ting. Och det passar ju bra eftersom sånt går att hitta var som helst. 



Zeiss 50/1,4 Planar @ ~f/8 (man får gissa eftersom detta inte sparas nånstans)


Som vanligt kan jag inte låta bli att greja med kufiska objektiv trots att jag har två Fuji-gluggar som sopar banan med det mesta. Nu för tiden är det mest kul ändå, tycker jag. Förut har det skapat lite ångest att ha för mycket att välja på och jag har hela tiden letat nya grejer. När man redan har bland det bästa som finns så är det liksom ingen idé att leta vidare. 
Zeissen använder jag för att den är liten, ljusstark och ger trevlig optisk karaktär. Bäst gör den sig i 1:1, men här ovan fick det bli lite större än så. Vilket funkar förvånansvärt bra om man bara bländar ner ordentligt. 



Zeiss 50/1,4 Planar @ ~f/4


Då jag fortfarande inte är motoriserad så sker fotograferandet oftast i min direkta närhet. Vilket är klart utmanande, för efter ett tag har man ju sett allt. Kan man tro. Men det har man förstås inte. På kyrkogården får man både lugn och ro och kan hitta motiv i all oändlighet, så där är jag ganska ofta. 

Eller på skolgården nästgårds. Märkliga mönster dyker upp där man minst anar. Ställer man in kameran till panoramaformat så kan man dessutom komponera lite annorlunda än vanligt, och man kan börja leta motiv på helt andra sätt om man vet att man har en väldigt smal sensor. Fast hela bilden finns om man vill, när man öppnar den i datorn hemma sen.



Zeiss 50/1,4 Planar @ ~f/4


Sätter man sig på cykeln så kommer man lite längre. Till Nyckelviken, exempelvis. Där har jag suttit och bara lyssnat på vågorna ganska många kvällar. Man behöver faktiskt inte göra så mycket mer än så ibland, även om man är frisk. Jag tror att nästan alla människor i det västerländska samhället håller på med för mycket skit. Varenda jäkla minut ska planeras in, styras upp och verkställas. Ska det verkligen vara nödvändigt, och är det verkligen nyttigt? Jag tror inte det. 

Får jag tro min läkare så är stress ett av vår tids värsta åkommor. Men man vet inte om att man lider av det förrän det totalt svämmar över och man går sönder. Kroppen tål mycket. Till slut säger den dock ifrån, och det är inte roligt kan jag lova er. 



Samyang 135/2 @ f/4


Var man än vänder sig i samhället så är det en jäkla hets. I trafiken, i affärerna, på jobbet, på festen. Hela tiden, jämt jämt jämt. Fast man inte tänker på det. Vi är ju inte gjorda för det här, egentligen. Stress är en försvarsmekanism som ska få oss alerta när det behövs. Inte något som ska mala ner oss till skit för att det präglar hela livet. 

Nu har jag visst bara en bild kvar. Jag valde ut några på måfå bara. 



Fujinon GF 63/2,8 @ f/11


Att jag skriver det här inlägget just idag beror på att min fem veckor långa semester just började. Att veta att jag inte behöver göra ett skvatt ger mig nämligen andrum att göra sånt som jag tidigare inte orkat. Och som jag själv nu märker så går skrivandet av sig självt, lyckligtvis. Bra! Då har jag något att göra, om eller när jag vill. 

Jag önskar er en slapp sommar! Prova gärna att till exempel lämna mobilen hemma en dag. Det är jättejobbigt, men visar hur sjukt vi beter oss. 

Inlagt 2019-07-13 22:10 | Läst 1497 ggr. | Permalink

Fotosidan uppskattar att du diskuterar våra artiklar. Håll en god ton och håll dig till ämnet för ett bra debattklimat.





(visas ej)

Vad heter hufvudstaden i Sverige?
Alla dessa förväntningar som byggs upp (både egna och andras).

Jobb annonser, där högpresterande och stresståliga personer önskas.
Har man idrottat, så vet man att återhämtning är A och O.

Några har modet, att kliva ur ekorrhjulet och segla jorden runt eller
cykla till Indien.

Bilden på gatstenarna gillas.
Svar från Makten   2019-07-13 23:59
Jag gillar att prestera och ha mycket att göra på jobbet, vilket förmodligen är orsaken till att det blev som det blev. Har helt enkelt tagit på mig för mycket och inte förstått att det inte fungerar i längden. Det intressanta är dock att det har varit positiv stress, som ändå givit negativt resultat. Det är alltså inte bara saker som andra förväntar sig och liknande, som kan vara skadligt.

Att kliva ur ekorrhjulet kräver tyvärr mer än mod, nämligen pengar. Det kostar att leva och det blir svårt om man inte arbetar. Däremot klarar man sig förstås på bra mycket mindre än man är van vid. Själv vill jag nog ändå känna att jag utför något nyttigt. Att slå dank är inte så kul det heller.
Ta han om dej Martin, så vi får läsa mer av dina uppfriskande bloggar :)
Svar från Makten   2019-07-15 11:01
Jag försöker så gott det går, men det är svårt att veta vad som "funkar" och inte:-P
2019-07-14 07:59   Jesper
Det var länge sedan jag kikade in här, blev lite förvånad över att det fanns massvis med inlägg, och med digitalt mellanformat dessutom! Spännande och intressant att läsa om och se bilder från, det är något jag själv gärna skulle skaffa och experimentera med om priserna var lägre.

Trots att det är objektiv som zeiss 50 och samyangs 135 på mellanformat jag tycker är mest spännande att läsa om så är det första och sista bilden ovan som är klara favoriter. Fujinon 63an verkar grym :)

Tråkigt att höra om utmattningen, samtidigt gissar jag att det var skönt att få reda på vad det var. Påminde mig om Anders Hansens sommarprat som jag råkade lyssna på för någon vecka sedan: https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1319465
Svar från Makten   2019-07-15 11:06
Jo, det blev en ordentlig nystart med en kamera som jag äntligen trivs med och objektiv som gör exakt det jag vill:-) Enda direkta nackdelarna är storleken och ingen bildstabilisering, så det är lite klurigt att fota i dåligt ljus jämfört med Sonyn.
Båda Fuji-objektiven är knasigt bra men Samyangen är fasen inte långt efter, vilket är förvånande med tanke på priset. Jag är lockad att köpa Fujis GF 110, men det är så dyrt att jag får hicka bara av att tänka på det, även om jag tekniskt sett har råd. Tror jag väntar på nåt ljusstarkare i normalområdet istället; det suktar jag mer efter.

Det är väldigt skönt att veta vad som är fel, ja. Jag trodde ett tag att jag måste ha cancer eller nåt, för när hela kroppen strejkar på en gång så måtte det ju vara allvarligt. Men inget har synts på blodprov och jag gjorde även magnetröntgen då jag misstänkte prostatan (ont som fan i ryggslut och ljumskar). Nu går det sakta, sakta åt rätt håll.

Får se om jag orkar med sommarpratet. Har lite svårt att koncentrera mig längre stunder;-)
Hoppas du får en bra semester med många fina motiv, du har ju en förmåga att hitta dem:)
Systemåterställningen i kroppen tar längre tid än man tror oftast. Halvtid är bra. Hälsningar Marie
Svar från Makten   2019-07-15 11:09
Motiven hittar jag nog, men det gäller att orka anstränga sig tillräckligt för att avbilda dem vettigt också. Jag har rätt höga krav på mig själv och blir inte nöjd med halvdana bilder, vilket ställer till problem tyvärr.
Halvtid är bra, ja. Fast jag undrar om inte det är rätt påfrestande också. Jag orkar sällan göra nåt alls efter jobbet trots att jag slutar klockan 2.
Separationen mellan blommorna och kapellet är riktigt läcker. Bilden på gatstenarna också - de kunde vara saltkristaller i stark förstoring.

Givet det du har antytt tidigare om hur du mår kommer det inte som en överraskning att du har drabbats av utmattningssyndrom. Jag önskar god bättring och en riktigt skön semester!
Svar från Makten   2019-07-15 11:10
Tack Håkan! Jag tror att fler borde våga blända ner en skvätt när de vill ha kort skärpedjup, för oftast behöver man inte så mycket. Och det är rätt trevligt att faktiskt se vad bakgrunden består av.

Vet inte riktigt vad du syftar på att jag antytt;-)
Känner igen mycket av dina 'symtom'.. speciellt den oförklarliga massiva tröttheten.. är själv drabbad av den, och åtminstone av nån variant av utbrändhet är det, har varit sjukskriven lite månadsvis av det genom åren, men sedan börjat jobba igen (heltid).. Valde att gå i pension vid fyllda 61 för ett och ett halvt år sen.. det är underbart att inte ha inplanerade dagar, bara vakna på morgonen och kolla vädret och därefter bestämma vad jag har lust med att göra den dagen.. ofta blir det nått fotorelaterat.. utan krav! Mobilen har jag ofta inte med den här årstiden, har ingen bra ficka för den.. använder bara mobilen för att ringa eller SMS:a med, gick t.o.m. tillbaks till en 'knapptelefon' när jag köpte en ny mobil för ett halvår sen (CAT 35b), en modell med 30 dagars passningstid.. och det stämmer! Jag laddar mobilen ungefär en gång i månaden! Jag använder heller inga Facebook eller Instagram, Twitter osv.. Är bara här på Fotosidan en del, och då är det bara här hemma vid datorn som jag deltar här.. oftast en del på förmiddagen och kvällen, men jag blir ibland trött på det också.. Krya på dig, och återhämtning är extremt viktigt, och det tar tid! Det förstod inte min tidigare arbetsgivare.. annars hade jag nog jobbat kvar!
Hälsn!
Svar från Makten   2019-07-15 11:12
Jag har ganska svårt för att vara helt ledig. Då jag inte har familj och inga direkta nära vänner så blir jag rastlös av all fritid. Antar att det gör det extra svårt att hantera den uppkomna situationen, för jag klarar inte av att bara sitta och glo på teve eller liknande.

Att arbetsgivare inte förstår är inte så konstigt, för det hade jag inte heller gjort innan jag drabbades. "Hur jobbigt kan det vara?" Skitjobbigt, hela tiden. Och det syns ju inte på utsidan heller:-/
Naturens läkande kraft är bra. Det finns faktiskt forskning på det. Lövskog och fågelsång funkar t o m i en virtuell miljö, men äkta varan är nog bäst. Jag tro att man ska söka sig till det man gillar själv och kan varva ner i.

Jag letade efter en liten skrift om detta som jag läste för många år sen. En Göteborgsbaserad läkare och forskare stod bakom. Men kom på att jag gett bort den till en kollega med stora problem. Han ringde sen och tackade. Naturen hade hjälpt. En liknande genomgång finns i del här länken:

https://balansilivet.blogg.se/2011/february/naturens-lakande-kraft.html

Personligen har jag inte skaffat smartphone. Har en antik mobil för röstsamtal och korta SMS. Nu är jag pensionär, men på jobbet stängde jag ibland in mig på rummet - då hade man eget rum! - med stolen mot dörren och tog en lur. Det var skamligt men fungerade för mig.

Förra veckan var jag på Gotland och hade glömt ta med bredbandsmojen till datorn. Eller glömt, det kan ha varit mitt undermedvetna som ville ge mig en datadetoxvecka. Den blev jobbig men var bra.
Svar från Makten   2019-07-15 11:15
Tyvärr är det inte helt lätt att ta sig ut i naturen om man inte bor i den. Inte ens om man bor nära. Jag har jättemycket skog nån kilometer bort, men då måste jag knalla dit och det har jag helt enkelt inte orkat. Att cykla är ett alternativ men blir en annan grej (och man kan inte låsa en dyr cykel utomhus i Sverige längre).
Innan jag blev sjukskriven så tog jag långa lunchpromenader och det kändes som att det hjälpte. Jag kände att jag inte hade nåt val. Det gick inte att jobba en hel dag i sträck helt enkelt.
Måns H   2019-07-15 19:29
Det behöver inte vara riktig natur. I brist på natur kan en trädgård vara bra. I brist på trädgård kan det vara bättre att att sitta under ett träd än framför TVn. Helst att nån fågel hörs.

Försök få professionell hjälp. I teorin ska en vårdcentral kunna ställa upp, men i praktiken är det nog inte så ofta. Men kolla på den du är listad!

Samtalsterapi kan lindra. Det finns professionella terapeuter. Hittar man den som är rätt för en själv kan det hjälpa. Jag träffar regelbundet en sjukhuspastor. Vi pratar inte om religion utan det jag tycker är svårt och livet.