Fotar du det du vill, eller massa annat onödigt också?

Detta blir tredje avsnittet i min lilla serie av lagom provocerande inlägg där jag ifrågasätter det enorma bildflöde och den "mångsidighet" som idag tycks ses som helt normalt och kanske till och med eftersträvansvärt inom fotografin. Tidigare har jag skrivit om att det lönar sig att tänka efter ordentligt innan man tar bilden, så att man inte behöver ta fler än en på ett visst motiv, samt att man vinner en hel del på att redan i förväg visualisera slutresultatet med efterbehandling och allt. Idag går vi vidare med mer nyttiga begränsningar.

Jag är ganska aktiv i Fotosidans forum. Faktiskt såpass att jag har över 14000 inlägg gjorda vid det här laget. Jag har trappat ner lite på sista tiden men läser fortfarande betydligt mer där än jag tittar på bilder, vilket kan tyckas märkligt. I alla fall så framgår det mycket tydligt för mig att nybakade fotografer – och även en del erfarna – tycks lida av en ohälsosam vilja att "kunna fotografera allt". Att man vill ha jättestort zoomomfång eller en objektivuppsättning utan "glapp" mellan brännvidderna är nog det tydligaste tecknet på detta. Allt för att i alla lägen kunna anpassa motivet till sig själv. Istället för att anpassa sig själv efter motivet utifrån vissa begränsningar, som jag tror kan vara både nyttiga och fostrande.

De materiella begränsningarna kan vi ta en annan gång. Nu handlar det om mentala begränsningar som du själv kan och bör sätta upp. För att inte bli långrandig så går jag direkt på huvudfrågan:

–Fotograferar du bara det du verkligen vill fotografera?

Eller fotograferar du massa annat jox som "kan vara kul" också? Det är klart att alla gör det i någon mån, men jag ser alltför många som flackar runt och inte vet riktigt vad de vill. De verkar inte lita på sin intuition eller vilja, utan famlar i tomma intet efter något att fota utan att brinna för det.

Ja, det låter anklagande. Men det här är snarare en vädjan om att du ska lita på dig själv. 

Pentax 67II med 105/2,4 @ f/16 – Kodak Portra 400


Själv har jag två huvudintressen inom foto. Det ena är tomhet och det andra är färg och form. De kan ses som motsatser och täcker in ganska mycket. Tomhet är ofta förfallna byggnader, ödsliga platser eller liknande.
Bilden ovan är ett exempel på det. Bakom Solvalla ligger det här huset, som i dess sammanhang av vildvuxet ogräs, grusplan och gammaldags telefonstolpar fick mig att tända till lite. Där finns en ödslighet som jag gillar skarpt. Det var därför jag tog bilden. 

Jag hade naturligtvis kunnat ta en mängd bilder på andra saker i närheten. Det finns motiv precis överallt. Men inte så många som jag faktiskt skulle ha älskat att fotografera och därför lät jag bli. Hade du gjort det? Om svaret är nej så kanske du skulle prova nästa gång. Att låta bli.

Pentax 67II med 105/2,4 @ f/16 – Kodak Portra 400


Jag tror nämligen att man blir en bättre fotograf om man begränsar sig, och för att lyckas med det måste man våga låta bli att fotografera "allt".
Ja, våga är rätt ord, för det kan vara lite obehagligt och konstigt att låta bli att slita upp kameran så fort man ser något som går att fotografera med skapligt resultat. Det kräver träning och diciplin. Men i slutändan tror jag att de flesta blir mer nöjda med sina bilder på detta sätt. För att inte tala om att det blir lättare att hitta ett eget uttryck.

Just den här dagen tog jag bara tre bilder. 

Pentax 67II med 105/2,4 @ f/16 – Kodak Portra 400


Den här bilden skulle vinna lite på att beskäras, men å andra sidan gillar jag att man ser hela rutan. Jag tänkte faktiskt redan vid fototillfället att jag senare skulle beskära den, så den lite taffliga överkanten är medveten. Det fanns helt enkelt inget vettigt sätt att komma närmare (objektivets närgräns är 1 meter).

---------------------

Nu är det ju inte jag som är huvudpersonen i det här inlägget, utan du. Som avslutning ber jag dig därför fundera över något. Tänk på valfri fotograf som satt några som helst spår i historien genom sitt arbete. Fundera sen på om den fotografen fotograferade "allt". Troligen inte. Mer troligt är att den fotografen hade eller har en mycket smal nisch där han eller hon gör något som ingen annan gör.

Jag säger inte att du ska sträva efter att sätta några historiska spår. De flesta lyckas ändå inte med det, av naturliga skäl. Men man ska vara helt klar över att de som faktiskt gör det, vet precis vad de vill. Och det är troligen det som fått dem att bli vad de är. Inte att de frossat i "mångsidighet". Det är kul en stund, men sen gäller det att gå vidare och hitta sig själv. Detta är en kontinuerlig process som dock måste påbörjas i något hörn av det man håller på med.

Först med självinsikt kan man nå dit man vill. Känn efter! Vad vill du egentligen fotografera? Det är det du ska pyssla med. Inte det andra.

Inlagt 2011-07-31 16:07 | Läst 4007 ggr. | Permalink


(visas ej)

Vad heter Disneyfiguren Kalle A*** i efternamn?
Tror du inte att många drömmer om att kunna försörja sig på sitt fotograferande?Ja att det blir en omedveten handling att kunna täcka upp många områden som möjligt för sin portfolio.Jag kanske är ute o cyklar helt i mitt tänkande,men jag tror ändå att det spelar en liten roll.
//Johan
Svar från Makten 2011-07-31 21:02
Jo, det tror jag absolut. Men tror du att dessa drömmare – om de fick bestämma – skulle sälja bilder som de själva av egen vilja tagit, eller som de tagit på uppdrag av någon för att tjäna pengar?

Jag tycker att yrkesfotografering och den mångsidighet som då krävs har väldigt lite med konstnärligt fotograferande att göra. Och det är inte direkt blivande yrkesfotografer jag vänder mig till;-)
Förstår din tanke.

Å andra sidan finns det mycket som är roligt och utvecklande, kanske ett fotoområde befruktar ett annat?

Mitt favoritobjekt är människan - porträtt.

Jag fotar även gärna djur och får höra då och då att mina djurbilder är som porträtt, kanske har intresset för en genre gett något till ett annat.

Det kanske också kan ta tid innan vi hittar områden som passar in och som tilltalar mest och att "specialiseringen" inte ska eller kan, komma för tidigt? Smaka lite överallt innan du vet vad som smakar bäst?

Tror absolut att du har rätt i att känna efter vad det största intresset, eller de största, ligger - när vi är redo för det.

Självreflektion är alltid spännande och utvecklande.

Jag väljer: Människor, djur och lite natur.
Svar från Makten 2011-07-31 21:05
Visst tar det tid att hitta "något". Men det finns mängder av människor som aldrig verkar släppa tanken om mångsidigheten som det viktigaste. Särskilt tydligt tycker jag att det är på amerikanska forum där folket har betydligt mer pengar än den svenske medelfotografen. Man resonerar som att "om jag KAN fotografera ditten och datten ena dagen och något annat nästa dag, varför ska jag låta bli?", och de blir nästan förbannade om man antyder att det kanske är nyttigt att begränsa sig. Ett helt annat tänk där mest och störst alltid är bäst. Som minimalist har jag mycket svårt att tro att man blir gladare av att köra "gasen i botten" hela tiden och ränna omkring utan mål bara för att man kan.
Personligen känner jag att min utveckling gått åt motsatt håll. tidigare gjorde jag bara en sak, nu breddar jag.
Dom flesta sakerna hänger nog ihop iofs.

Men för mig är det jävligt skönt att ha flera ingångar. Det går ganska mycket i perioder. Jag jobbar framförallt med arrangerade scener analogt. Det tar rätt mycket energi och ibland har man inte möjlighet att jobba med det eller ork att få fram något, hur hårt man än jobbar.
Då kan jag plocka fram Dianan och dra ut på vägarna, dokumentera vägkrogar, fotografera kitch eller göra porträtt av intressanta personer på intressanta platser.
Eller så hänger jag något digitalt runt halsen, strosar och letar efter miljöer att dokumentera till ett stort ständigt pågående projekt.
OSV.

Att ha flera arbetsområden underlättar, kör man fast någonstans så kan man, efter tillräckligt många stågningar in i väggen, gå vidare med något annat ett tag och sen komma tillbaka till där man var och kanske se en lösning.
Personligen MÅSTE jag känna att jag producerar hela tiden, att ha flera områden gör att jag slipper ångesten för att jag sitter fast någonstans och inte producerar. Det är skönt då det finns tillräckligt mycket som framkallar olustkänslor iallafall.

Jag upplever att dom flesta av mina favoritkonstnärer, fotografer som målare som grafiker faktiskt jobbar med olika saker, men i olika perioder och då har genomarbetat ämnet innan dom drar vidare. Det är nog mycket få som har stannat helt på ett ämne/uttryck/stil.
Jag förstår vart du vill komma med ditt resonemang, och håller med att väldigt många flaxar runt, men lite vingslag då och då är inte bara av ondo.

Oj vad långt det blev...

/Pär
Svar från Makten 2011-07-31 21:08
Det där är något helt annat tycker jag. Att arbeta i projekt eller perioder är ju också att koncentrera sitt arbete. Så gör jag naturligtvis också, men över ett större tidsspann. Jag kommer säkert att ha tröttnat på det jag gör nu, om ett år eller så. Det är nyttigt att söka nya vägar, men alla vägar på en gång tror jag inte på.
Verkligen enkelt, om jag så säger! :-)

Men det ligger något i det!
Svar från Makten 2011-07-31 21:09
Det enkla är det svåra;-)