Eller tvärtom, ibland.

Gör du verkligen det du brinner för?

Igår träffade jag en gammal vän, som jag inte sett på ungefär 10 år. Det var lite märkligt, väldigt trevligt och framför allt intressant. Hur man kan vara så lik och så olik samtidigt. Vi pratade i ungefär fyra timmar i sträck. Och egentligen inte så mycket om vad som försiggått under dessa tio år, utan om samhälle, teknik och massa annat. Saker som vi nog inte begripit oss på alls förra gången vi träffades. 

Utan att gå för djupt på personliga plan så tyckte jag mig inse att min gamla vän gjorde något ganska ovanligt. Jag kanske överdriver, men jag fick uppfattningen att han gjorde det han ville i livet. Just nu handlade det om att ta flygcertifikat, till exempel. Det gör man ju inte i en handvändning direkt. Men det går. Så varför inte?

Jag grubblade en smula över mitt eget liv när jag kommit hem. Det är inte direkt som jag vill att det ska vara, av olika anledningar. Men inte på alla plan. För faktum är, att jag faktiskt gör det jag brinner för. Jag fotograferar.

Jag har aldrig riktigt sett det på det viset. Det är bara en syssla som fyller ut min tid. Men att fylla ut sin tid med något man brinner för är ju helt fantastiskt egentligen. Det är inte alla förunnat. Men jag har en känsla av att många låter bli att göra det de brinner för, för att de inte tror på det. Spelar det egentligen någon roll? Måste man tro på det man älskar?

 

Jag är självkritisk som få. Jag tycker att de flesta bilder jag tar inte håller måttet. Men att ta dem ger ändå någonting. Det kanske inte gör så mycket att jag skjuter bredvid mål, om åtminstone en av femtio kulor träffar tavlan. Och om det är kul att försöka.

Idag gick jag en promenad i omgivningarna med kameran om halsen. Det var inte någon festlig eller ens särskilt trevlig promenad. Men den var långt från meningslös. Jag tog fyra bilder, varav tre var tillräckligt bra för att inte radera i alla fall. Alltid något!

 

Egentligen tänkte jag fortsätta med mellanformatbilderna, men det är nog bättre att spara dem till veckodagarna. Vintertiden gör nämligen fotograferande efter jobbet mindre kul. I alla fall om man inte kan sluta tidigt, men det går inte så bra när man är så morgontrött som jag är. Så jag får nog spara ihop bilder till varje inlägg framöver.

 

Jag brinner för en del andra saker också, som alpin skidåkning. Men det kan man ju inte hålla på med jämt, tyvärr. Eller kan och kan, det kan man väl om man bor på rätt ställe och har rätt jobb. Jag känner inte riktigt att jag klarar av att riva upp hela mitt liv och flytta till ett annat land för det. Inte nu i alla fall. Men om jag får lite mer ork någon gång, så varför inte? 

Man har ju bara ett liv. Då är det läge att göra istället för att drömma. Jag ska tänka på det framöver, mycket mer än jag gjort förut.

Inlagt 2010-10-31 17:51 | Läst 4852 ggr. | Permalink

Fotosidan uppskattar att du diskuterar våra artiklar. Håll en god ton och håll dig till ämnet för ett bra debattklimat.





(visas ej)

Vad heter hufvudstaden i Sverige?
Ja, livet går ju inte i repris så om man drömmer om något gör man nog klokt i att jobba på det nu med en gång. Säger jag som inte uppfyllt många drömmar i mitt liv men är gammal nog att pusha de som har mycket tid kvar.
Svar från Makten 2010-10-31 20:04
Jag tror att det är livsfarligt att tro att man är för gammal för något. Tänk om du blir 100 år. Då har du bara levt lite mer än hälften. Och om jag bara blir 60 så har jag ändå bara levt lite mer än hälften.

Men visst, jag är nog också bättre på att "tänka åt andra" än att faktiskt leva som jag lär. Å andra sidan är det ju en god sak som är värd mycket:-)
Jag har gjort mycket av det jag brinner för i mitt liv och det har varit härligt. Fast just nu vete sjutton....... Utom fotograferandet förstås, för det gillar jag verkligen.
Ser ut som du varit vid Ulvsunda slott och fotograferat trappan upp till terassen på sjösidan.
//Claes
Svar från Makten 2010-10-31 20:06
Jag har nog gjort väldigt lite av det jag velat, tyvärr. Men kanske mest för att jag inte ens förstått att det vore möjligt att genomföra, trots att det kan vara helt enkla saker. På sätt och vis är jag idag där en femtonåring brukar vara. Jag har knappt börjat leva, för jag har inte förstått förrän nu att det går:-)

Visst är det Ulvsunda slott! Den där vägen tillbaka mot Traneberg är verkligen tråkig, så jag stannade till en stund och försökte utnyttja det som fanns innan tråkigheten skulle ta över;-)
Tack för dina ord, du är en klok person, jag norpar lite av klokskapen
=) Anette
Svar från Makten 2010-10-31 20:07
Tack själv! Att bli förstådd är mycket värt.
En och annan dröm i form av resor har jag väl lyckats uppfylla. Fast den STORA Afrikaresan blev aldrig av. Idag drömmer jag inte om om stora långa resor, mera om upplevelser i ett begränsat område. Mälardalen eller Moseldalen spelar inte så stor roll.
F. ö. så har nog drömmandet gått i stå tyvärr. Uppryckning är på tiden. MAn kanske skulle lära sig fotografera :-)
Gillar bilderna i denna blogg. Färger som känns bra för mig.
Svar från Makten 2010-10-31 20:10
Det här är mycket intressant! Jag har också en tanke om att det man tar sig före med inte behöver vara så "stort" rent objektivt, för att kunna var stort för en själv. Jag har ingen längtan att se hela världen, men jag vill upptäcka saker. Att upptäcka grannkommunen kan vara nästan lika kul som att upptäcka kinesiska muren. Bara man har rätt inställning till det. Det finns något stort i allt det lilla ändå, tror jag. Kanske ibland större än det stora, just för att ingen bryr sig om det.
Det svåra är ju att bryta trygga mönster.Man harvar på bara,sedan fattar man inte vad som hände typ!
Svar från Makten 2010-10-31 20:12
Ja, verkligen. Jag är lite blyg av mig, men knappast rädd. Men det gör att jag inte tar så många initiativ i livet som jag borde. Främst socialt då, och det påverkar allt det andra. Jag tänker och analyserar alldeles för mycket, så att jag blir medveten om riskerna på ett sätt som sätter käppar i mina hjul. Å andra sidan har det säkert rättad mig då och då.
I helgen insåg jag, sista året på Master-program, att jag faktiskt pluggar det jag brinner för. Måste säga att det var en liten uppenbarelse jag fick när jag kände att bitarna i vad jag gör, föll på plats.

Både det jag pluggar (och förhoppningsvis senare jobbar med) samt det jag lägger min fritid på, i förlängningen syftar mot samma sak. Och det syftet är det jag brinner för. Rätt förenklat att beskriva det såhär, men "it all make sense".

/ Alex
Svar från Makten 2010-11-01 19:38
Det är ganska få som jobbar med det de pluggat till faktiskt. Jag gick maskinteknik, men ballade ur efter ungefär hälften. Men inte gör det mig något. Jag hade väldigt roligt under tiden och har lärt mig att jag kan lära mig vad som helst, egentligen. Bara viljan finns.
Det är inte säkert att alla brinner för något, så där har du ytterligare en sak att glädja dig åt.

Klart man ska drömma! De sår frön som kan slå rot och växa. I drömmarnas värld är man kreativ och går utanför gränserna. Einstein ägnade en hel del tid åt denna syssla. :-)

Vore konstigt om du inte är rädd, då det är den känsla som styr människor allra mest! Ibland är den nödvändig för ens överlevnad, men ofta(st?) hämmar den oss i vårt vardagliga liv.

Och förhoppningsvis vill man TILL och inte IFRÅN något.

Lyckligtvis krävs det ingen månraket för att resa till grannkommunen. Den upplevelsen verkar inom räckhåll. Go for it! ;-)
Svar från Makten 2010-11-01 19:43
Jag kanske formulerade mig lite förhastat. Jag tror att alla KAN brinna för något, och att de bör göra det. Men de kanske inte vågar ge sig hän, vilket man måste för att brinna. Man kan ju inte vara passionerad (för att ta upp ett gammalt ämne) om man inte lägger ner sin själ i det man gör, och det kräver en del. Men det ger ju desto mer tillbaka.

Mina enda rädslor i livet är socialt förknippade. Jag kan vara väldigt rädd för kontakt med folk i sammanhang där jag inte vet hur jag ska bete mig. Och då går det åt helvete just därför. Kärlek är nog det bästa exemplet på detta.
Jo, satsa på det du drömmer om, och gläd dig åt det när du kan göra det! Bilden på trappan gillar jag verkligen!
Svar från Makten 2010-11-01 19:44
Jag ska verkligen försöka. Jag faller gärna in i psykiskt självdestruktiva mönster som kan vara helt förödande. Jag tror jag ska gå till doktorn och be om något starkt, så att man slipper den mentala broms som ständigt verkar inkopplad just när den inte får vara det.
Förbannat bra skrivet. Det gick rakt in. Jag har hamnat lite i den situationen att jag fortfarande inte riktigt vet vad jag vill bli när jag blir stor. Det låter kanske lite bakvänt, men jag har fått fler chanser till vägar i karriären och i livet än jag kan ta vara på. Och fortfarande är jag osäker på vilken dörr jag vill gå in genom. Alltså har jag inte utnyttjat möjligheterna fullt ut. Vi får se vad det blir när jag blir stor...
Fast jag har funnit att fotografera och skriva är en mycket givande verksamhet.
Flygcertet är under arbete...
-Bilderna är väldigt fina också..
MVaHH,
Robban
Jag brinner inte för något, tråkigt och kanske lite skönt. Jag uppskattar verkligen dina bilder dock, särskilt den första idag :).