Mycket snack och lite verkstad

Eller tvärtom, ibland.

Vad är det du egentligen vill fotografera?

Den frågan borde alla fotografer ställa sig. Ofta! Det råder nämligen särskilt hos hobbyfotografer tveklöst ett mycket stort flackande mellan genrerna som kanske till viss del beror på att tekniken tillåter det. Och i min mening behöver inte det vara något positivt, även om det såklart kan vara det. 


Fujinon GF 45/2,8 @ f/2,8


Ni känner alla till önskan om att ha möjlighet att fotografera "allt", eller hur? Utan den skulle superzoomar inte existera och det hade inte varit så att 99% av alla kameror på marknaden har jättebra lågljusprestanda och videomöjligheter, eftersom de istället skulle vara specialiserade på något särskilt. Konsumenterna vill alltid har mer och det är förmodligen i grunden sunt. Det är det som driver utvecklingen; att lösa problem. 



Fujinon GF 63/2,8 @ f/2,8

Men är det då ett "problem" att inte kunna göra precis vad som helst? Nej, inte om du vet vad du är mest intresserad av. För ärligt talat, jag tror inte på den som påstår att den är precis lika tänd på att fota djurliv som arkitektur, eller landskap som hockey. Ändå strävar vi oftast efter att ha alla möjligheter, trots att vi näppeligen behöver dem. Och vad värre är, jag är helt säker på att möjligheterna begränsar oss. Mentalt. 



Fujinon GF 63/2,8 @ f/2,8


Jag är inte bättre själv, om nån nu trodde att jag skulle komma fram till det. Icke! Visserligen har sökandet minskat lite efter att jag börjat använda utrustning som jag verkligen gillar, men lik förbannat suktar jag alltid efter något annat. Det är så enormt dumt och onödigt och jag måste påminna mig själv ofta om den stora, viktiga frågan. Nämligen; vad är det jag egentligen vill fotografera? Egentligen. Inte "det vore kul om man kunde...", utan EGENTLIGEN. Inga men! 



Fujinon GF 50/3,5 @ f/3,5


Svaret vet jag mycket väl. Jag vill hitta färg, form och i viss mån stämning i vardagliga, gärna tråkiga miljöer. Försöka se saker som andra inte ser. Det är utmanande som fasen men har fördelen att jag kan göra det precis var som helst. Utom möjligen i naturen, som jag istället uppskattar på andra sätt. 

Bilderna i det här inlägget är hyfsat nytagna exempel på detta. Och som ni ser är de tagna med snarlika brännvidder. Jag hade kunnat ta allihop med vilket som helst av de tre objektiven. Så egentligen borde jag bara äga ett av dem. Inte tre. Och jag borde sälja allt annat. Hela klabbet. Men det har jag väldigt svårt att förmå mig till, för risken är att det skulle få cirkusen att börja om på ny kula. Så lite onödigheter kan allt få stå i skåpen "ifall att". Bara jag inte släpar med mig skiten ut i onödan, för det är verkligen ett bra recept på att inte komma hem med en endaste vettig bild. Då blir det bara massa av det där flackandet jag inledde med att nämna. 



Fujinon GF 50/3,5 @ f/4


Nej, man måste inte leka asketisk, självspäkande minimalist. Men jag tycker att det generellt är en bra idé att ifrågasätta sina begär. Att försöka lära känna sig själv och sortera bort det man inte behöver. Så att man kan koncentrera sig på det man vill. Egentligen.

Tack för att ni läste! Om någon undrar varför jag använt stor bländare till alla bilder så är det helt enkelt för att det har varit ganska visset ljus vid fototillfällena. Den sista bilden tjänar möjligen på det genom att separera förgrunden från resten, men i övrigt är det inget som har behövts. Precis som så mycket annat alltså. 

Postat 2020-07-19 13:46 | Läst 2330 ggr. | Permalink | Kommentarer (13) | Kommentera

Den svåra konsten att göra ingenting

Jag är inne på andra veckan av min semester och har med flit inte bokat in något alls. Jag vet nämligen att jag behöver göra så lite som möjligt för att stävja mitt utmattningssyndrom som aldrig vill gå över. Men det är svårt. Skitsvårt!
Utan bil har jag ingen möjlighet att bara dra iväg nånstans och med föräldrar som är i riskåldern för covid är landstället ockuperat. Så jag är fast hemma i Nacka. De enda saker jag känner att jag vill göra är att cykla i skogen och fotografera, så det får bli endera det, ungefär varannan dag.

Idag knallade jag iväg mot Nacka strand i mycket långsam takt, utan att ha någon direkt plan. Det gick så långsamt att jag nu är illröd i nacken av den för en gångs skull gassande solen. Vid ett par tillfällen på vägen stannade jag och fotograferade. Mest för att se om det blev nåt. Jag lät inställningarna i kameran vara kvar sen förra gången, vilket innebar svartvitt med jättehög kontrast. 


Fujinon GF 50/3,5 @ f/4,5 med polfilter


Raskt insåg jag att det här kanske är "lösningen" på problemet att det är halvt omöjligt att ta vettiga bilder mitt på dan i starkt solsken. Svartvitt alltså, att jag inte tänkt på det tidigare!
Jag använde polfilter för att mörka ner vattnet och väl hemma i råkonverteraren valde jag simulerat rödfilter som ytterligare förstärkte effekten. 

Ett ganska tråkigt motiv under en ganska tråkig promenad som ändå innebar precis lagom mängd tankeverksamhet, utan att för den sakens skull ställa några större krav. Perfekt! När jag kommit hem cyklade jag och badade. Det fick räcka så. Imorgon ska jag cykla i skogen några timmar, vilket brukar innebära att man inte orkar nåt alls efteråt. 

Vi ses!

Postat 2020-07-16 23:05 | Läst 2295 ggr. | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

Går det att få vettiga bilder "direkt ur kameran"?

Snobberiet kring efterbehandlingens vara eller icke vara tycks aldrig avta, trots att kamerorna blir bättre och bättre på att leverera fina resultat utan handpåläggning. Det skiljer förstås mycket mellan olika kameramärken och för egen del tycker jag att Nikon, Ricoh och Fuji har lyckats bäst, på lite olika sätt.

För att illustrera det hela tittar vi på en bild som jag tog lite tidigare ikväll. Det är en JPG bokstavligen direkt ur kameran, helt utan någon som helst efterbehandling. 


Det hade ni inte trott om jag inte berättade det, va? :-) Receptet är enkelt, men tyvärr ganska dyrt:

  • Fujifilm GFX 50R
  • Schneider-Kreuznach 28/2,8 PC-Super-Angulon @ f/4
  • "Acros" filmsimulering
  • "Hilight tone" satt till +4 (max)
  • "Shadow tone" satt till +4 (max)
  • "Gain effect" satt till "strong"
  • -0,3 stegs exponeringskompensation
  • ISO 1000
  • 1/30 sekunds slutartid
  • Handhållet

Objektivet vinjetterar friskt eftersom det egentligen är gjort för en mindre sensor, även om det har ovanligt stor bildcirkel för att kunna förskjutas för perspektivkorrigering. Det är egentligen tänkt att bländas ner till åtminstone f/11 men i det här fallet tycker jag det snarast tillför något med ordentligt mörka kanter och hörn. 

Så, visst går det att få vettiga bilder utan efterbehandling och jag är säker på att det hade blivit kanon även med en APS-C-kamera från Fuji för en bråkdel av priset. Däremot kan man behöva fippla lite med JPG-inställningarna beroende på motivet, och det kan vara ganska trivsamt det med. Fotar man därtill i JPG + RAW så kan man alltid ångra sig efteråt. 

Vi hörs! 

PS. Detta inlägg är inte ett svar på ett annat inlägg som någon skrev lite tidigare om ett relaterat ämne. Det hade jag inte ens läst när mitt eget publicerades. DS. 

Postat 2020-07-14 23:40 | Läst 2400 ggr. | Permalink | Kommentarer (10) | Kommentera

Kråkan

Kråkfåglar är märkliga djur. Kajor, skator, kråkor och korpar beter sig ofta ganska underligt, men det kanske inte är så underligt eftersom de är intelligenta. Härom dagen såg jag och en vän inte mindre än fem korpar som satt nära varandra i ett och samma träd, och skrek. Ja, inte kraxade, utan skrek. De verkade ha nån slags möte och fan vet vad de språkade om. 
Tyvärr hade jag bara kompaktkamera med vidvinkel, så det var ingen idé att försöka fotografera. Det var det däremot igår när jag knallade omkring med storkameran i högsta hugg. Molnen skingrades efter det tidigare ihållande regnet och en kråka bestämde sig för att sätta sig på mitt motiv. Klick!


Fujinon GF 110/2 @ f/2,8


Jag har fortfarande väldigt, väldigt svårt att hitta motiv som passar det korta porträttelet. Egentligen köpte jag det mest för att det är fascinerande bra och kan ge väldigt trevligt kort skärpedjup även på långt håll. Tyvärr är bildvinkeln i stort sett alltid för snäv för min smak, men ibland råkar det passa. 

Vi ses!

Postat 2020-06-07 22:31 | Läst 3729 ggr. | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

En sväng i Finntorp med Mamiya 80/1,9

Åttio millimeter, vafanken är det för kufisk brännvidd? Jo, det är normalen till 645-formatet, alltså snäppet större än småbild på filmtiden. Nu har de flesta digitala mellanformatare en sensor som ligger ganska precis mitt mellan småbild och 645 i storlek, och vips så är 80 mm nästan ännu obegripligare. Lite för kort för att vara porträttele och lite för långt för att vara normal. På min Fuji GFX blir det precis som om man sätter en 58:a på småbildskameran och beskär till 4:3 i sidled. Vad ska man ha det till?


f/1,9


Ja, den som det visste! Närbilder kanske? Närgränsen är 0,7 meter, vilket inte är så pjåkigt. Längre än vad småbildsnormaler brukar ha men samtidigt kortare än de flesta korta telen har. Duger utmärkt för mig i alla fall.
Backar man en aning så får man mer sammanhang...



f/1,9


Om det nu finns nåt sånt. Inget här att se i alla fall, även om buskarna gör sig fint till skylten. Synd bara att nån fåntratt kladdat på den. Några steg till tar vi. Bakåt marsch!



f/2,8


Nuuuu börjar vi närma oss mitt vanliga territorium. Ett där många objektiv börjar bete sig illa. På det här avståndet ser man ganska stor skillnad mellan småbild och större format. Kolla utåt hörnen. Bakgrundsoskärpan är nästan identisk där med mitten. Heja! 
Därmed inte sagt att bokehn är särskilt snygg vid full bländaröppning. Den ändrar karaktär ganska ordentligt mellan f/1,9 och f/2,8. Eller tvärtom i just den här ordningen. 


f/1,9


Men, man får inte glömma att det här inte är som ett 85/1,8 eller liknande. 645-objektivet har mycket större bildcirkel, minst 70 mm istället för minst 43 mm som krävs för småbild. Det gör att designen är annorlunda och det ska snarast jämföras med ett 50/1,2. Och då plötsligt är det riktigt bra, sett till åldern. Dessutom beskär min "lilla" sensor en del, vilket minskar skärpeintrycket. Men jag slipper å andra sidan stökiga hörn i samma omfattning.

Det finns saker som tilltalar mig med objektivet ifråga, men också saker som stör mig. På det hela taget får man ändå anse att det är väldigt intressant och ganska användbart, särskilt med tanke på att jag tror jag gav två och fem för det. Jag skulle absolut inte sätta det framför en småbildssensor dock. Då finns det mycket bättre alternativ, ännu billigare dessutom. 



f/2,8


Det här med jobbiga brännvidder är en ganska bra övning i alla fall. Man måste anstränga sig lite mer och då har man ofta roligare. I alla fall jag. Hur kul vore det om kameran gjorde allt åt en? Usch!

Vi avslutar med en klassisk pang på-bild i min anda. Jag tror det tog mig fyra försök innan alla linjer var raka och skärpan satt trots 1/160 slutartid. Det blir gärna att man blir ostadigare ju längre man håller i kameran.



f/2,8


Här ser vi ytterligare en fördel; den mycket låga geometriska distorsionen. Det finns antydan till "tunna", men den är så liten att den är försumbar. För övrigt är detta vid ISO 2500. Skönt med bra sensor, trots ganska många år på nacken!

Gonatt!

Postat 2020-05-20 23:37 | Läst 4478 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera
1 2 3 ... 136 Nästa