Mycket snack och lite verkstad

Eller tvärtom, ibland.

En sväng i Finntorp med Mamiya 80/1,9

Åttio millimeter, vafanken är det för kufisk brännvidd? Jo, det är normalen till 645-formatet, alltså snäppet större än småbild på filmtiden. Nu har de flesta digitala mellanformatare en sensor som ligger ganska precis mitt mellan småbild och 645 i storlek, och vips så är 80 mm nästan ännu obegripligare. Lite för kort för att vara porträttele och lite för långt för att vara normal. På min Fuji GFX blir det precis som om man sätter en 58:a på småbildskameran och beskär till 4:3 i sidled. Vad ska man ha det till?


f/1,9


Ja, den som det visste! Närbilder kanske? Närgränsen är 0,7 meter, vilket inte är så pjåkigt. Längre än vad småbildsnormaler brukar ha men samtidigt kortare än de flesta korta telen har. Duger utmärkt för mig i alla fall.
Backar man en aning så får man mer sammanhang...



f/1,9


Om det nu finns nåt sånt. Inget här att se i alla fall, även om buskarna gör sig fint till skylten. Synd bara att nån fåntratt kladdat på den. Några steg till tar vi. Bakåt marsch!



f/2,8


Nuuuu börjar vi närma oss mitt vanliga territorium. Ett där många objektiv börjar bete sig illa. På det här avståndet ser man ganska stor skillnad mellan småbild och större format. Kolla utåt hörnen. Bakgrundsoskärpan är nästan identisk där med mitten. Heja! 
Därmed inte sagt att bokehn är särskilt snygg vid full bländaröppning. Den ändrar karaktär ganska ordentligt mellan f/1,9 och f/2,8. Eller tvärtom i just den här ordningen. 


f/1,9


Men, man får inte glömma att det här inte är som ett 85/1,8 eller liknande. 645-objektivet har mycket större bildcirkel, minst 70 mm istället för minst 43 mm som krävs för småbild. Det gör att designen är annorlunda och det ska snarast jämföras med ett 50/1,2. Och då plötsligt är det riktigt bra, sett till åldern. Dessutom beskär min "lilla" sensor en del, vilket minskar skärpeintrycket. Men jag slipper å andra sidan stökiga hörn i samma omfattning.

Det finns saker som tilltalar mig med objektivet ifråga, men också saker som stör mig. På det hela taget får man ändå anse att det är väldigt intressant och ganska användbart, särskilt med tanke på att jag tror jag gav två och fem för det. Jag skulle absolut inte sätta det framför en småbildssensor dock. Då finns det mycket bättre alternativ, ännu billigare dessutom. 



f/2,8


Det här med jobbiga brännvidder är en ganska bra övning i alla fall. Man måste anstränga sig lite mer och då har man ofta roligare. I alla fall jag. Hur kul vore det om kameran gjorde allt åt en? Usch!

Vi avslutar med en klassisk pang på-bild i min anda. Jag tror det tog mig fyra försök innan alla linjer var raka och skärpan satt trots 1/160 slutartid. Det blir gärna att man blir ostadigare ju längre man håller i kameran.



f/2,8


Här ser vi ytterligare en fördel; den mycket låga geometriska distorsionen. Det finns antydan till "tunna", men den är så liten att den är försumbar. För övrigt är detta vid ISO 2500. Skönt med bra sensor, trots ganska många år på nacken!

Gonatt!

Postat 2020-05-20 23:37 | Läst 450 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Ibland duger mobilkameran

Idag var det synnerligen ostadigt väder och den inplanerade cykelturen som skulle äga rum klockan 17 ställdes raskt in när himlen började se lite väl hotfull ut. Mycket riktigt började det regna. Igen. 
Det dröjde dock inte länge förrän solen tittade fram och jag kunde helt enkelt inte sitta inne längre. Så jag stack ut själv med enpetaren.



Faktum är att jag hade småbildskameran med mig, men bilderna från den blev inte som jag ville. Så jag började granska råfilerna från mobilen (Samsung S9) som jag också fotat lite med, och se, det blev rätt bra! Skillnaden mot JPG är enorm och jag förstår faktiskt inte varför. Alla mobilkameror tycks ge färgfattiga, överskärpta, sönderbrusreducerade bilder, trots att själva kameran uppenbarligen har mer än så att ge. Visst är det brusigt och dant, fast det syns ju ändå inte i litet visningformat. Och ingen jävel kommer använda en sån här kamera till annat än att langa upp bilder på sociala medier, så varför den hysteriska brusreduceringen? Den förstör betydligt mer än den hjälper. 

Själva cykelturen gjorde mig gott. Tidigare på dagen kände jag mig hängig och hade lite huvudvärk, vilket jag tror är mitt fortfarande efterhängsna utmattningssyndrom som orsakar. Det släppte nästan direkt och det var som vanligt helt fantastiskt att få fara fram genom skogen med full koncentration på bara det och inget annat. Utan fjädring och utan växlar gäller det att hålla tungan rätt i mun, nämligen! 

På återseende!

Postat 2020-05-14 22:28 | Läst 709 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Objektivtest blev bälgkamerasimulator

En medlem i GFX-gruppen på facebook påstod att Nikkor 55/1,2 är utmärkt på den 33x44 mm stora sensorn i Fuji GFX, vilket jag starkt invände emot. Det haglar såna påståenden om småbildsobjektiv, som egentligen inte alls är "utmärkta" på en ganska mycket för stor sensor. Användbara är ett bättre epitet, men även det kan många gånger ifrågasättas om man inte beskär bilden ganska ordentligt eller använder något av de alternativa sidförhållandena som finns tillgängliga direkt i kameran.
Efter en mindre dispyt visade det sig att han baserade uttalandet på att han fotograferat några rutor med objektivet inne i en butik, vilket inte direkt brukar borga för ett trovärdigt testresultat, för att uttrycka sig milt. 

Så, jag lovade att jag skulle ut och prova mitt eget exemplar och visa varför jag inte tycker att det duger. Ett ganska konstigt mål med en fotopromenad, eller hur? Efter att "bevisen" var säkerställda tänkte jag att jag ändå borde kunna försöka göra något kreativt av det hela, så jag ställde in kameran till svartvitt, maxade kontrasten och valde kvadratiskt format. Då är diagonalen på rutan bara nån enstaka millimeter större än småbild, och ytan hyfsat mycket större.
33x33 mm är ett klart användbart läge för många småbildsgluggar faktiskt, och helt annorlunda mot vad man kan få genom att beskära en bild tagen med just småbild. Här får man med alla konstigheter ända ut i hörnen (och en bit till) med ett ordentligt annorlunda sidförhållande än på rutan som objektivet egentligen var gjort för. Man kastar inte bort något utan utnyttjar objektivet till bristningsgränsen!

Utan något större mål än att ta det lugnt och insupa kvällen knallade jag sen en bit längs den knöliga stigen utmed Järlasjön, mot Kranglan...


Precis som jag skrev om i förra inlägget så gäller det ibland att släppa taget och inte eftersträva perfektion. I det här fallet gjorde det ålderstigna objektivet med ganska dålig prestanda (i alla fall vid f/1,2) samt den förinställda svartvita filmsimuleringen, att jag tog bilder som jag förmodligen inte alls hade tagit om jag använt det jag brukar och fotat i färg. Och jag tycker att det blev bättre än vanligt! Lustigt nog gillar jag verkligen alla de optiska felen som jag i vanliga fall brukar avsky. Det ser faktiskt väldigt mycket ut som bilder tagna med en gammal 6x6-bälgkamera från 30-talet eller nåt sånt. Trevligt! 

Fortfarande längtar jag lite efter ett "klassiskt" objektiv för Fuji GFX. Alltså ett som är lite bättre än 55:an men som fortfarande har ungefär den karaktär som en vanlig gammal femtia för småbild har. Men det finns inget som är gjort för den här sensorstorleken tyvärr. Småbildsgluggar har för liten bildcirkel och objektiv för 645 har lite för lång brännvidd och/eller är för ljussvaga. Sen har vi förstås Mitakon 65/1,4 men det har inte alls rätt typ av kvaliteter. Mamiya 80/1,9 kommer nära men är för snävt för allmänbruk.

Så, jag kanske helt enkelt får nöja mig med den här 6x6-simulatorn. Det är inte så dumt ändå, fast det känns lite surt att inte få använda hela sensorn. 

Ha're!

PS. Just fan! Jag måste ju visa "beviset" också. På vad som händer när man använder hela sensorn. Usch! DS.

Postat 2020-05-13 22:57 | Läst 854 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Begränsningens tillfredsställelse finns inom alla discipliner

Att begränsa sig i utrustningsväg är något jag i många sammanhang finner inspirerande och dessutom praktiskt. När man fotograferar kan det handla om att bara ta med sig ett objektiv eller till exempel fotografera i JPG för att inte kunna efterbehandla bilden annat än i nödfall. Begränsningen behöver dock inte innebära att man använder enkel utrustning. Det där enda objektivet kanske har manuell fokus till och med, men om det är skarpt och bra så kan man såklart ta bilder i toppklass ändå. Begränsningen jag avser handlar snarare om medveten brist på mångsidighet. Att i fotofallet inte kunna fotografera "allt". Att inte ha hängslen och livrem utan acceptera att man måste lämna vissa motiv där hädan. Något jag tycker att fler borde prova! Och det gäller inte bara inom foto.

En av mina andra fritidssysselsättningar – faktiskt den största – är att cykla i skogen. "Stigcykling" brukar vi numera kalla det för eftersom det inte finns några berg här i krokarna och det är naturliga stigar vi bevistar med våra velocipeder. 
Om foto ofta är prylnördigt så är stigcykling minst lika illa. Vi snackar kolfiberramar, örton växlar, snabbsänkbara sadelstolpar, avancerad fjädring med hydraulisk dämpning både fram och bak, däck med speciella egenskaper för olika årstider och underlag, skivbromsar med fyrkolvsok, frihjul med så många ingreppspunkter som möjligt, med mera.
Det är inte alls ovanligt att någon som cyklar mycket har en stigcykel för över femtio lax. Vilket kan te sig vansinnigt för den oinvigde, men samtidigt är det få som höjer på ögonbrynen över att många köper bilar för hundratusentals kronor. Bilar som inte är kreativa instrument och som inte ger användaren fysisk motion eller tekniska utmaningar. Och som har tappat halva värdet på ett år. 

Jag har en sån där cykel som jag beskrev. Hur bra som helst och en enastående manick som gjort mig till en bättre cyklist. Men är den inte lite för bra ibland? Jo. För det finns en tjusning i att bemästra terrängen utan mer hjälpmedel än absolut nödvändigt. Därför byggde jag härom dagen ihop en minimalistisk stigcykel. Och det första man gör med en ny cykel är förstås att fotografera den! Vi tar alla bilder på en gång så fortsätter jag resonemanget sen. 


Den skarpsynte och/eller cykelintresserade läsaren ser förmodligen några detaljer som är lite ovanliga. Cykeln har ingen fjädring alls! Det är ganska vanligt att ha bara fjädrad framgaffel, medan stel sådan är mycket ovanligt nu för tiden. Vidare har den inga växlar. Detta är en singlespeed, med precis lagom utväxling för att kunna framföras i Nackaskogarna där inga långa uppförsbackar finns (men väl helvetiskt tekniska sådana). Sadelstolpen är en helt vanlig som man helt sonika sänker i botten och sen får man ståcykla. Hela tiden. Det funkar inte att sitta ner utan fjädring och så fort det går uppför så skulle man annars behöva en lättare växel än 30x20 tänder som den är bestyckad med. 

Att använda den här cykeln är precis samma sak som att begränsa sig när man fotograferar. Det är betydligt svårare, men det är därför också otroligt tillfredsställande när man bemästrar det man håller på med. Tänk vad tråkigt allt vore om det vore lätt, va? 
Nu måste jag hela tiden parera stenar och rötter, cykla så följsamt det bara går och alltid försöka hålla fart med min enda växel för att ta mig an hinder och svåra backar. Och det är helt makalöst roligt! Intressant nog går det ganska fort också, vilket förvånar en och annan medcyklist. För man blir effektiv, och det finns inga inställningar att fippla med. Bara trampa, svänga och bromsa. På rätt ställen. Zen. 

Jag undrar om det här är ett mönster som kommer återkomma på andra ställen i livet. Att den där frestelsen att hela tiden ha så optimala grejer som möjligt åtminstone kompletteras med något som är nästan motsatsen. Som för att krydda lite. 
Just nu ser jag ingen anledning att plocka fram min jättefräsiga fulldämpade cykel av kolfiber. Den här billiga aluminiumgrejen är mycket roligare. 

Vi ses!

--------------

PS. Alla bilder är tagna med Fujinon GF 63/2,8 vid full bländaröppning. DS.

Postat 2020-05-12 20:54 | Läst 876 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Jag tänkte skriva om nåt spännande, men...

...jag gick ut i skogen istället. 


Fujinon GF 63/2,8 @ f/2,8


Även den här gången är det en JPG direkt ur kameran. Fast jag har fuskat liiiite och klonat bort några ljusa prickar som störde. Skillnaden är dock minimal och den hade funkat finfint helt orörd. 

Det spännande är att jag knåpat ihop en ganska speciell stigcykel som går rakt emot rådande ideal. Den tittar vi på nästa gång istället! So long...

Postat 2020-05-11 22:49 | Läst 900 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera
1 2 3 ... 135 Nästa