Det perfekta normalobjektivet

I fredags köpte jag ett nytt objektiv (fast begagnat). Ett Voigtländer 40/2 Ultron II med Nikon F-bajonett, tillverkat av Cosina i Japan. Voigtländer är som bekant ett tyskt kamera- och objektivmärke av gamla anor, men idag är det japanska Cosina som använder namnet. Man tillverkar både analoga kameror och manuellt fokuserade objektiv av "gammalt snitt" (inte plastskräp) till diverse andra kameramärken.
Ultron-gluggen är ett så kallat "pannkaksobjektiv", vilket innebär att det är tämligen platt och lätt, och jag använde det med stor fröjd nu över midsommarhelgen.

Jaha, vad är det som är så kul med detta objektiv då? Ja, det kan man fråga sig. Det är en udda brännvidd som ligger mellan lätt vidvinkel och normalbrännvidd, och ljusstyrkan är inte jättehög. Det är ganska dyrt (ca 4300:- i nypris) och har inte autofokus. Kan det verkligen vara något? Jovisst, det kan ni tro! För att förstå varför, måste ni nog veta bakgrunden.
Jag ägt ungefär 40 objektiv vid det här laget, som jag använt på Nikon DX och FX. Jag fotograferar mest i "normalområdet", vilket utifrån mitt perspektiv sträcker sig mellan ungefär 24-105 mm på småbildsformatet (FF/FX).
Jag har numera en liten trevlig samling med manuellt fokuserade objektiv, samt den eminenta normalzoomen 24-70/2,8 till min snart ett år gamla Nikon D700. Alla är en fröjd att använda, och jag kunde inte önska mig mer från dem optiskt. Men, ju mer jag har fotograferat, desto mer har jag också funnit en vilja att begränsa mig. Inte bildkvalitetsmässigt, utan på ett rent funktionellt plan. Jag vill helt enkelt ha ett normalobjektiv som passar mig, och det har jag tidigare inte lyckats hitta.

Vad är ett normalobjektiv? Det brukar sägas vara 50 mm på småbildsformatet (eller dess ekvivalent på andra film- eller sensorformat), men det skiftar lite. På mellanformat är det ofta 80 mm, och det motsvarar en något vidare bildvinkel än 50 mm på småbild (ca 35-45 beroende på vilket mellanformat). Dessutom är mellanformat oftast kvadratiskt eller i alla fall mindre utdraget än småbildsformatet, vilket gör att man inte rakt av kan jämföra bildvinklarna.
Hur som helst, det jag förut kommit närmast mitt ideal med, är 35 mm eller 50 mm. Inget konstigt så långt, förutom att de flesta nog inte tycker att 35 mm är särskilt "normalt", utan snarare en lättvidvinklig brännvidd. Och det är just det som är hela grejen! Mitt aktiva synfält är inte så snävt som 50 mm på småbild. Inte heller är det riktigt så vitt som 35 mm. Utan något mitt emellan. När jag använder 24-70:n så hamnar jag också oftast just där. Det är här Ultron kommer som en liten välsignelse.

Jag tänker inte gå in så värst mycket på de optiska egenskaperna, utan tar det i en separat recension när jag använt objektivet ytterligare. Men jag kan säga så mycket som att det är jävligt bra. Det känns lite magiskt att man kan få så otroligt bra resultat från en glugg som är så platt.
Jag hade antagligen varit nöjd även om det vore sämre, för det är inte det som är grejen med objektivet. Det handlar om handhavande och fotoglädje! Voigtländern är ett litet mekaniskt mästerverk, helt i svarteloxerad metall. Fokusringen löper mjukt och precis lagom trögt, och jag måste säga att gluggen är väldigt snygg. Den ser lite hemlig ut på den biffiga D700:an. Nån liten svart konstig mackapär som man inte direkt hade väntat sig på en sån kamera.

Sånt här borde ju vara helt oviktigt, men visst påverkas vi psykiskt av prylarnas utseende och känsla. Väldigt mycket till och med, tror jag. Så mycket att det påverkar vårt sätt att fotografera. Är man nöjd med sin utrustning så tar man antagligen bättre bilder; i alla fall jag. Jag njuter mer av fotograferandet när jag använder mina andra manuella objektiv än när jag har 24-70 på kameran. Trots att zoomen på många plan utklassar vilket fast objektiv som helst; gammalt som nytt.
Jag är nöjd med Voigtländern, och därför har jag också lyckats ta ganska bra bilder i midsommar. Klart jag kunde ha gjort det med något annat objektiv, men pannkakan har suttit på nästan hela tiden och jag har inte saknat dess kamrater. Om jag bara fick ha ett objektiv med fast brännvidd, så skulle det vara detta. Utan tvekan.

Det kanske är konstigt att skriva en fotoblogg utan bilder, men den här gången blir det så. Dels för att jag inte fotograferar som du, så det skulle inte vara talande för objektivets användningsområde, och dels för att inlägget mer handlar om att hitta hem än om tekniska specifikationer. Jag kommer att skriva en mycket lång och utförlig recension inom någon vecka, där jag avhandlar den biten;-)
Innan jag öppnar en öl och fortsätter med bildbehandlingen så vill jag bara säga att om du någon gång funderat på att köpa det här objektivet, så gör det. Jag har mycket svårt att tro att någon vars intresse fångats av det, skulle kunna bli annat än nöjd med det.

Nu återstår bara att Nikon tillverkar en kamera som matchar objektivets smidighet. Med FX-sensor naturligtvis, och ingen jävla plast!