Mycket snack och lite verkstad

Eller tvärtom, ibland.

Gärdesloppet – När fel film gav rätt resultat

Det är ett gissel, det här med film. Jag laddar gärna en ny i kameran så fort jag tagit ut den som just exponerats, för att vara "beredd". Som om det vore en nödvändighet när jag ändå i regel planerar min fotografering tämlingen noga, men det känns rationellt och bra. Emellertid visar det sig väldigt ofta vara rätt puckat. För sen står jag där med fel film i kameran när det väl gäller, utan att kunna ändra på saken.

Den här gången handlar det om hur jag igår var och kikade på Gärdesloppet. Eller egentligen kikade jag bara på alla fina bilar som stod uppställda på gräsmattan vid Biskopsudden på Djurgården i Stockholm.
I väskan hade jag dels digitalkameran med teleobjektiv, men främst den analoga mellanformataren med tvenne gluggar. Som jag förra gången jag var ute (förra helgen!) laddat med Ilford FP4+, alltså en svartvit film med ISO 125.

Snacka om fel. Jag grämde mig en smula åt att alla dessa färgglada, trevliga och fina bilar skulle behöva göra sig i svartvitt. Jag kunde förstås ha plåtat med digitalkameran, men nej. Den lockar mig inte längre utan låg bara som nån slags nödlösning där i ryggan. Tråkig, tung och ful. Men bra, förstås.
Men så skred jag till verket och tänkte att; ”man kanske skulle intaga en annan inställning än den som alla andra har?” Vore det inte egentligen helt rätt att fota gamla bilar med svartvitt? Jovisst! Självklart. 

Sen vet vi ju alla att såna här events, träffar eller vad man nu vill kalla det för, lockar mängder av fotografer. De kommer alla att ta ungefär samma bilder. Så vad händer om man försöker göra något annat? Jag försökte.

Pentax 67II med 55/4 @ f/5,6 – 1/45 sekund


Det här var en synnerligen tjusig vagn! Men golfbagen var intressantare än bilen, tyckte jag. Kanske särskilt hur ägaren vågat ställa klubborna mot den fina lacken. 

Ganska lagom till att jag kom på plats började det regna. Och inte lite heller! Som tur var hade jag paraflax med mig. Och medan många våndades under tält, i bussar och bilar, så visste jag att när det väl klarnade så skulle det ge desto bättre bilder. 

För vad kan väl vara vackrare än regndroppar på en polerad yta?

105/2,4 @ f/8 – 1/750 sekund


Jag minns inte riktigt, men det där var nog en Tatraplan. Alltså bland det mögigaste i bilväg som står att finna. Som sagt; regn hjälper!

Vad det här är vete håken...

105/2,4 @ f/16 – 1/125 sekund


Skärpedjup? Va? Med mellanformat måste man blända ner som en tokstolle om allt ska ligga i skärpa. Ofta är det omöjligt hur man än beter sig, så man får istället vara glad över att skärpan är fantastisk.

Bilars estetik handlar ju inte bara om sköna karosslinjer. I alla fall inte för mig. De rent tekniska delarna kan vara nog så vackra! Här en rak åtta från Bugatti. Och nog är det väl en kompressor vi ser där nere till höger?

105/2,4 @ f/11 – 1/125 sekund


Det fanns tre eller fyra Bugattibilar på plats, och när själva loppet kördes fick man se och höra dem "live". Och det var en upplevelse! Vilken sång! Helt fantastiskt faktiskt. 

------------------------

Just nu dog all min lust att skriva vidare efter att jag lagt ner en halvtimme som bara gick upp i rök när Fotosidan fick för sig att: "service temporarily unavailable" när jag skulle spara, så allt jag skrev försvann. Därför blir det lite kortare än jag hade tänkt. 

Tjusig BSA!

105/2,4 @ f/11 – 1/125 sekund


Vacker Porsche...

105/2,4 @ f/4 – 1/1000 sekund


Och sen en bil som en del älskar medan andra hatar den...

105/2,4 @ f/16 – 1/125 sekund


Austin Healey "Frogeye". Kvinnor tycks ha större benägenhet än män att gilla den. I detta fallet håller jag med kvinnorna!

-------------------------

Trots fel film blev det rätt bra ändå. Det kanske till och med hade blivit sämre om jag hade haft rätt film i kameran. Jag tog några bilder med Kodak Ektar också, men den rullen sitter fortfarande i kameran. 

Fel är rätt! ;-)

Postat 2011-05-30 22:34 | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

Hon bjöd mig in i mörkret

Så stod jag där framför porten. Lite ensam och ängslig, med mycket på hjärtat och utan hopp om nåd. Mest av en slump, som vanligt. Det var en av de där dagarna när allt kändes fel och också var fel. 

Nikon FM2n med Zeiss 35/2 och Tri-X @ EI 800


Men den mäktiga byggnaden framför mina fötter ingav lugn. Vilken arkitektur! Vilket monument. Vilken sinnesfrid den var skapad att alstra. 
Så hörde jag en vän röst, som från ingenstans.

– Du kan få komma med in och fotografera om du villl, medan jag släcker ner och plockar undan.

Porten knarrade precis lagom trevligt, och vips stod jag i en ljuvligt dunkel sal. Hon försvann bort i skuggorna och kvar var jag att fritt utforska den. 


Det var inte utan att jag kände mig lite fånig, ateist som jag är, när jag knallade gången fram i Guds hus under dessa omständigheter. Klockan närmade sig fem, så det var riktigt mörkt. Men jag mös verkligen!


Mitt tidigare måttligt muntra humör ändrades. Jag tänkte på den naiva men otroligt trevliga givmildhet som hon visat när hon låtit en vilt främmande människa traska omkring här utan uppsyn. Jag ingav tydligen förtroende.


All denna prakt, till ingen nytta. Det är så jag ser det, men jag vet nånstans att den fyller en funktion för dem som tror. Så låt dem tro. Inte mig emot.


Även om jag inte tror så fylldes jag av andakt. Det gör jag alltid i kyrkor. Men särskilt påtagligt blev det nu, när jag stod mol allena i mörkret.


Jag ropade tyst på henne, och blev utsläppt. Porten knarrade ännu värre nu, som om den ville påminna mig om viktigheten hos denna plats och byggnad. Det behövdes faktiskt inte. Det kändes ändå in i själen, av sig självt.

-----------------

Vad man än tycker om Gud så är kyrkor rum för eftertanke. 

Postat 2011-03-06 02:10 | Permalink | Kommentarer (9) | Kommentera

Båtklubben – En linjespelsökares oas

Om jag ska försöka sätta fingret på min fotografiska stil – i den mån jag har någon – så tror jag att den kan beskrivas som "närbilder fast på håll", vilket är en intressant motsägelse. Det handlar om små eller stora utsnitt av verkligheten som helt saknar sammanhang, annat än det som finns inom själva bildens ruta. 
En typisk landskapsbild tagen med vidvinkel är precis motsatsen. Där vill fotografen ha med allt; visa helhetens skönhet. Jag vänder gärna på saken och vill visa de ingående delarnas skönhet, utan att för den sakens skull gå särskilt nära motivet. Gärna i mer eller mindre abstrakt form. Det spelar nämligen ingen roll vad det är som gör bilden, bara den har intressanta linjer, färger och strukturer.

I eftermiddags var jag i vanlig ordning ute med diverse kameraprylar i väskan för att lufta hjärnan och kanske hitta något att fotografera. Jag hamnade vid Gröndals båtklubb och kom raskt ihåg vilken fantastisk motivoas en båtuppläggningsplats kan vara. För bland alla snötyngda kapell, bojar och färgavskavda skrov finns en myriad av motiv som passar mitt öga perfekt. 

Zeiss 100/2 @ f/11


Jag antar att jag tilltalas av det här för att det är precis lagom fjärran från min vardag. Man hade ju kunnat hitta likvärdiga linjespel i vad som helst, men är det för bekant så blir det svårt att se. Dessutom gillar jag verkligen båtar och båtliv, vilket skapar en särskild entusiasm att avbilda dessa motiv.

Zeiss 100/2 @ f/2,8


Det var väldigt trevligt att för första gången på länge få använda det här fantastiska objektivet och verkligen känna att det var rätt verktyg för saken. Jag har nog sagt förut att det är helt vansinnigt att ha något så dyrt som man använder så sällan, men när jag väl gör det, så är det raskt värt alla pengar utan tvekan. Jag ska nog öva mig lite mer genom att bara ha det som enda objektiv med mig, då och då.

Ibland kommer jag på mig själv med att försöka avbilda motiv som om de vore en flagga. Och varför inte? Flaggor brukar ha ungefär den balans mellan färg och linjespel som är just det jag vill åt.

Zeiss 100/2 @ f/9


Oftare än jag tror kanske...

Zeiss 100/2 @ f/5,6


Om du undrar varför jag väljer så olika bländarvärden så är det oftast en kompromiss för att få så stort skärpedjup som möjligt utan att behöva höja ISO-talet för mycket. Den stökiga bilden med alla snören en bit upp är ett undantag där jag ville "sortera" lite i motivet med kortare skärpedjup.

Dags för objektivbyte! Det här motivet krävde en synnerligen bökig position inne under en båt.

Zeiss 35/2 @ f/11


Jag är inte helt nöjd med balansen i kompositionen, men jag var tvungen att beskära ganska hårt på vänstersidan eftersom det var massa skräp där. Den mörka ytan nere till höger väger lite för tungt, kan jag tycka. Men komplementfärgerna och de ingående elementen är precis där jag vill ha dem i förhållande till varandra.

Vi avslutar med dagens favorit.

Zeiss 35/2 @ f/5,6


Här valde jag f/5,6 som en kompromiss mellan skärpedjup och att få någorlunda oskärpa på bakgrunden, så att den inte skulle störa där mellan rodret och skrovet. Spalten bildar ju nämligen huvudlinjen i hela kompositionen, och får inte besudlas onödigt mycket.
Du kanske inte tänker på det, men jag har också ställt mig precis så att det mörka skrovet i bakgrunden slutar i linje med bottenfärgen på båten som avbildas. Såna detaljer är väldigt lätt att glömma bort, men gör en jädra skillnad.

Sammanfattningsvis är jag väldigt nöjd med dagens skörd. Jag har några till bilder som jag skulle kunna visa, men det blir lite för mycket på en gång. Och faktum är att det är skitsvårt att välja ut bilder som komplementerar varandra, sett till främst färg. Bild #3 och #4 är till exempel lite för lika egentligen.

------------------

Jag har förresten framkallat en rulle Fomapan 400, som jag snackade om sist. Resultatet ser väldigt bra ut för blotta ögat, men den ska skannas, bildbehandlas och granskas. Det blir nästa rapport. Det vore väldigt trevligt om den är tillräckligt bra, för då kan jag spara en slant i framtiden.

Ha nu en trevlig avslutning på helgen, så ses vi snart!

Postat 2011-02-27 20:13 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Återföreningen av världens bästa band

En helt vanlig torsdagkväll någonstans i Stockholm. Det var väldigt länge sedan vi sågs, men som alltid med nära och goda vänner var allt som vanligt efter bara en liten stund.
Lite mat och pilsner inköptes och sen bar det av för att ta i itu med det förflutna, en gång för alla.

Bandet You Quench bildades nån gång under vintern 2000-2001. Sedan dess har namnet ändrats inte mer än 3 gånger, men kärnan finns fortfarande kvar, nu i form av Introduction.

Tanken var att lyssna igenom så mycket som möjligt av de gamla idé-inspelningar som gjorts under bandets första år. Dels för skojs skull, men också för att det finns bra saker där. Alla vet det.

 

Inspelningarna finns på hederliga kassetter. Så vi började luska och sortera på något sätt, i den mån det går med detta medium som idag känns stenåldersmässigt.

 

Niklas förundras lite över materialet, precis som jag och Frank. Det var både förvåning över hur lite vi visste och kunde, men dels också över hur märkliga och bra saker som fanns där på banden. Information som legat undangömd i 10 år.

 

Stopp!!! Var det inte nåt bra där? Jo, spola tillbaka lite, ta en klunk öl och lyssna noga. 

När ölen tog slut blev det lite glögg också. Och den gamla interna humorn kom fram! Jag har inte skrattat så mycket på så kort tid på väldigt länge. Åt mig själv därtill, och åt oss. Och  med oss. Som vi var då, på den tiden. 

 

Frank kollar läget med omvärlden och klockan började närma sig hemgång för min del.

---------------------

Det var en väldigt enkelt men väldigt trevlig kväll. Men vad är det för band vi talar om egentligen? Hur låter det? Jo, nu ska ni få höra. Jag gillar inte att klistra etiketter på saker och ting, så det är upp till dig att avgöra. 

Här finns musiken streamad: http://www.introduction.se/music.php?page=music
Spotify: http://open.spotify.com/artist/6i90s4NbiLsGHzuOckCthJ
LastFM: http://www.last.fm/music/Introduction+%28SE%29/Santa+sets+sail+for+Saturn

 

Jag hoppas att vi kommer igång med spelandet snart igen. Precis som med foto så gillar jag när saker skapas av omständigheterna och förädlas genom utövarens konsnärlighet. Och där är vi nog överens i bandet. Det blir mycket bättre låtar om man inte skriver dem. De ska komma till genom den magi som stunden råkar ge. Olika känslor och personligheter som krockar och smälter samman.

Trevlig helg!

Postat 2010-12-03 23:42 | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera