Mycket snack och lite verkstad

Eller tvärtom, ibland.

Mitakon 65/1,4 – Svårbemästrad hatkärlek

När man har en digital mellanformatkamera och det finns ett prisvärt, ljusstarkt normalobjektiv på marknaden som ger ungefär samma skärpedjup som ett Pentax 105/2,4 på 6x7, då kan man såklart inte låta bli. Utan att gå in alltför mycket på det matematiska så kan man hävda att ett 50/1,1 på småbildsformatet ger ungefär samma sak, men den som provat vet att det aldrig blir riktigt samma sak. Det är helt enkelt för svårt att korrigera aberrationer vid f/1,1 och ingen hade accepterat storleken hos en normal med den ljusstyrkan om den ska vara riktigt bra. 

Nu gäller givetvis delvis detta förhållande fortfarande vid f/1,4 jämfört med f/2,4. Mitakonen får en mer "ansträngd" signatur än den gamla Pentax-normalen, men det är ändå förvånansvärt hur annorlunda det beter sig mot ljusstarka objektiv för småbild. Skärpedjupet hålls kort och definierat fortfarande på 10 meters avstånd och det gör objektivet extremt svårjobbat. Minsta lilla felfokus och det ser ut som skit. 



Att jag skriver om den här gluggen just beror mest på att jag försökt mig på att använda den under de senaste dagarna. Det har resulterat i ungefär lika mycket tandgnisslan som glädje, för jag både hatar och älskar den. Det brukar sluta med att jag i frustration ställer undan den och bestämmer mig för att sälja skiten eller i alla fall aldrig mer fota med den. Men den här gången gav jag inte upp så fort. Jag VET att det kan bli hur bra som helst. Jag vet bara inte när och hur det går till. Man har helt enkelt ingen jävla aning om under vilka omständigheter objektivet tänker ge guld eller elände.



Några egenskaper har jag dock kunnat konstatera. Såsom att skärpan är ungefär noll vid närgränsen och blir bättre en bit bort. Bakgrundsoskärpan är som bäst (eller i alla fall mjukast) på kort avstånd och behåller sig fin i mitten av bilden även på många meter. Men utåt hörnen börjar det se helt gräsligt ut på lite håll. I mångt och mycket beter det sig väldigt, väldigt likt Voigtländer 40/1,2 Nokton. Fast ingångspupillen är rejält mycket större och skärpedjupet därför kortare. 



Nu behöver man såklart inte plåta vid f/1,4 bara för att det går. Å andra sidan är Fujis eget 63/2,8 mycket, mycket bättre om man ändå ska blända ner. För att inte tala om hur mycket lättare det är. Mitakonen är ett fruktansvärt båtankare som väger ett helt jäkla kilo. Jag förstår faktiskt inte riktigt varför det är så klumpigt när exempelvis ett manuellt Zeiss 85/1,4 är riktigt nätt i jämförelse. 65:an måste såklart ha större linser bakåt för att täcka en större sensor, men jag tror att de tagit i lite väl mycket när de gjort själva chassiet. 



Så, alltså gäller det att utnyttja ljusstyrkan om det ska vara nån vits att ha det här objektivet. Problemet för min del är att hitta motiv där det ens syns, så att säga. Det är ganska sällan ett kort skärpedjup faktiskt tillför bilden något. Personligen tycker jag att det kan ge något på större avstånd, medan närbilder med kort skärpedjup mest suddar bort bakgrunden för mycket så att man inte ens ser vad den består av. Här är större sensorformat helt rätt väg att gå, då man kan isolera saker på bra långt avstånd trots ganska stor bildvinkel. 



Att det sen lik förbannat mest bara blir skitbilder beror på fotografen. Och hade fotografen haft nåt att säga så hade det inte behövts nåt kort skärpedjup. Egentligen är det bara trams och dumheter. Men vafasen... I princip allt vi gör här i våra korta små eländiga liv på planeten Jorden är helt onödigt. Meningslöst. Så varför inte bara göra ändå? 

Nåt litet pirr ger det ju. Oklart varför.



Ljusstyrka är förresten bra när man vill fånga in så mycket ljus som möjligt. Det behövs i den eländiga, svarta stockholmsvintern utan snö. Bilden ovan tog jag vid ISO 12800 och 1/20 sekund handhållet. Huga! Det här med bildstabilisering har man blivit bortskämd med på annat håll och det är ruskigt vad svårt det är att fota utan i mörker om skärpan ska bli bra.
Faktum är att jag får tekniskt bättre bilder i dåligt ljus med den numera ålderstigna Sony a7 II och ett ljusstarkt objektiv just för att den har inbyggd bildstabilisering. Trots MYCKET brusigare sensor. Storleksskillnaden räcker inte för att Fujin ska vinna när jag behöver en fjärdedel eller åttondel så lång slutartid för att behålla skärpan. 



Detta är en lite tragisk slutsats, för det gör att jag inte känner att jag kan göra mig av med det andra systemet. GFX är för bökigt att använda för att vara det enda. Det som behövs är bildstabilisering och åtminstone nån f/2-glugg som inte är gigantisk, vilket aldrig kommer att hända. Marknaden är för liten för att de lite bättre tredjepartstillverkarna (exempelvis Zeiss, Voigtländer, Tamron, Sigma...) ska bry sig, tror jag. Och om Fuji gör nåt ljusstarkt så lär det bli superbra, superdyrt och superstort. 

Inget av det här gäller såklart om man fotograferar med stativ. Det är ganska många som inte ens förstår varför man köper en mellanformatkamera om man inte tänker använda stativ. Vilket jag inte förstår hur man inte kan förstå. Själv hatar jag stativ av hela mitt hjärta. Det tar bort nästan all fotoglädje. Det är tungt och bökigt, man kan inte vara spontan och dessutom drar man till sig uppmärksamhet. Det finns inte på kartan att jag står i flera minuter och fipplar med ett stativ i urban miljö där jag redan i nuläget känner mig utstirrad så fort jag tar fram kameran. Då fotar jag faktiskt hellre med mobilen, hör och häpna. Eller skaffar en annan hobby. Bodde man ute på vischan vore det väl en annan femma kanske. 



Nå, när ljuset är hyggligt är det i alla fall ganska kul att glida runt med nästan-6x7-objektivet och se vad man kan hitta på. Ganska ofta slutar det med enorm frustration och svordomar för att det inte blir alls som man vill, men ibland så... 
Samtidigt som jag verkligen inte kan rekommendera det här objektivet, är det väldigt mycket bättre än att försöka använda småbildsobjektiv med adapter. Nästan alla sådana ger skitresultat på Fuji GFX, troligen på grund av filterstacken framför sensorn som verkar ställa till det rejält. Även gluggar för spegelreflex får ofta synligt krökt skärpefält och astigmatism, tyvärr. Därför vinner Mitakonen rakt av när det gäller "look". Det är gjort för formatet och det syns, helt enkelt. 

Det blir nästan inget fotande på dagtid nu på vintern tyvärr. Jag har egentligen bara luncherna på mig, och det är för kort tid för att kunna slappna av. På helgerna cyklar jag i skogen alla ljusa timmar. Kanske att jag visar lite bilder från det i nästa inlägg, för jag har insett att jag får med mig Sonyn med en ljusstark 35:a i väskan! 


So long! 

PS. Jag har förresten lagt till vinjettering i de flesta bilder! Objektivet vinjetterar nämligen för lite! ;-) DS.

Postat 2019-12-08 21:46 | Läst 2506 ggr. | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Retroförnuft eller bara konstig smak?

Jag är en sån där människa som stör mig på väldigt mycket i min omgivning, tyvärr. Förmodligen beror det på nån slags djupt rotad perfektionism; att jag har svårt att acceptera fel och brister hos saker och ting. Detta har också lett till att jag nästan alltid söker efter bättre prylar oavsett vilket skrå det handlar om. Inom foto har jag en fäbless för riktigt fina objektiv, till exempel.
Men det finns undantag har jag märkt. En del objektiv är nämligen lite lagom dåliga på precis rätt sätt. Så att de upplevs en smula charmiga och gör att man (i alla fall jag) tänker lite annorlunda. Sänker garden lite och börjar acceptera att det inte kommer att bli 100% perfekt. 



f/5,6 – 1/ 100 sekund – ISO 100


Voigtländer 35/1,4 Nokton Classic är ett dylikt objektiv. Det har funnits ganska länge för Leica M-kameror, men nu har det också kommit i FE-version för Sonys spegellösa systemkameror. Den optiska konstruktionen är i princip samma som förut, fast man har korrigerat för den tjocka filterbunten framför sensorn som annars har ställt till med ordentliga problem för just den här typen av objektiv. Utgångspupillen sitter nämligen så nära sensorn att sensorfiltret orsakar astigmatism och krökt skärpefält, eftersom förhållandet i avstånd mellan objektiv och sensor inte är samma i mitten som i hörnen, jämfört med om det saknats filter. Glas har som bekant inte samma brytningsindex som luft, nämligen. 

Objektivet är därför mycket välkommet då Sony själva – liksom alla andra stora tillverkare – inte har något intresse av att sälja "dåliga" objektiv. De gör därför antingen ljussvaga och små objektiv, eller ljusstarka och gigantiska dito. Voigtländern är skitliten OCH ljusstark, vilket givetvis har sitt pris.



f/1,4 – 1/3200 sekund – ISO 100


I viss mån liknar Noktonen ett gammalt Leica 35/1,4 Summilux, men det är ingen direkt kopia. Nej, Voigtländer har gjort en helt egen design i "gammal anda". Detta är något så speciellt som en dubbel Gauss med kort brännvidd! Alltså mycket närbesläktat med de flesta klassiska 50-millimetersobjektiv. Det är därför inte helt märkligt att det beter sig mycket som ett sådant, och i synnerhet en av mina absoluta favoriter. Nämligen Zeiss 50/1,4 Planar. 


Båda dessa gluggar är lite dimmiga av sfärisk aberration vid full bländaröppning. De ger hård bakgrundsoskärpa på korta avstånd och mjuk på längre håll. Något som många hatar medan jag älskar det! Om bakgrunden är väldigt oskarp (vilket den är på nära håll) så kan den lika gärna få ha lite struktur. Det blir så slätt och tråkigt annars. På längre håll däremot blir oskärpan mindre och om den då är hård så stör den mer. Den ser helt enkelt skarp ut. 

Båda objektiven blir också fruktansvärt bra vid ungefär f/2,8. Jag menar världsklass. Kanske inte i hörnskärpa, men i "transparens" eller vad man ska säga. De är som skarpa och mjuka på samma gång, med fantastisk bakgrundsoskärpa.


f/2,8 – 1/400 sekund – ISO 100


Som vanligt under den här eländiga årstiden har jag nästan bara lyckats fotografera lite på mina lunchraster. Och då blir motiven vad de blir. Jag gillar visserligen utmaningen att hitta motiv i den trista vardagen, men under tidspress blir det inte jättebra. Därför har jag också masat mig ut på kvällarna och försökt. Med rätt klent resultat då också.



f/1,7 – 1/4 sekund – ISO 1250


Här visar sig fler kufiska egenskaper i form av så kallad "koma". Exakt vad det beror på vet jag inte riktigt, men jag tror att det är sfärisk aberration som är betydligt större i tangentiell riktning än i radiell dito. Förmodligen i kombination med astigmatism. Detta gör hur som helst att ljuspunkter utåt kanterna blir utdragna till kometliknande florpar. De försvinner när man bländar ner till f/2,8-4 nånstans, men det går ju inte när det är mörkt. Det här känner du säkert igen om du fotat med vilket gammalt normalobjektiv som helst vid full bländaröppning i en mörk stadsmiljö. 

Nu kan man undra varför i halva friden jag inte istället använder mitt Voigtländer 40/1,2 Nokton. Det är verkligen som gjort för dylika situationer då det är väldigt bra korrigerat vid fokus på oändligt, redan från f/1,2. Svaret är att det dels är roligt med nya grejer men också att det här lite vissna resultatet som sagt får mig att slappna av lite och fota mer. Det kommer ändå inte att bli perfekt, så varför ens bry sig? 

Det roliga är att jag sen ändå varit mer nöjd när jag kommit hem och kikat på bilderna. Förmodligen för att den uteblivna prestationsångesten gjorde att jag tog rätt hyfsade bilder ändå. 



f/1,7 – 1/4 sekund – ISO 2000


Som ni ser av bilddatat har det varit redigt mörkt och jag har utnyttjat räcken att luta mig mot. Bildstabiliseringen i Sony a7 II är inte sådär jättebra, men oändligt mycket bättre än ingen alls. Och den funkar med alla objektiv! Ni ser också att jag för de två sista bilderna bländat ner liiiiite till f/1,7. Det är för att minska en skvätt på den där koman jag talade om. Men det gör också att man kan börja ana "sun stars" (vad vi nu ska kalla det på svenska?), som uppstår av diffraktion vid hörnen på bländarbladen när dessa inte är rundade. Lite snajdigt ibland!

Den sista bunten bilder är från lunchen igår. Jag hade varit på stresshanteringskurs vid Gullmarsplan och promenerade till jobbet i Sickla. Fast det var såklart inte förrän jag var framme i de vanliga trakterna som jag kom mig för med att fotografera. Nåja. Det finns ju saker man inte ännu fotat, där också.



f/5,6 – 1/40 sekund – ISO 160


Här kommer vi in på ytterligare en bra egenskap med Voigtländern. Den är liten! Tyvärr inte lika liten som sin Leica M-bajonettkusin, men ändå mindre än det mesta annat för Sonykameror. Och det är bra, för då syns man inte. Och syns man (jag) inte så blir det fler bilder. Jag hatar nämligen att bli iakttagen när jag fotar. Det händer fortfarande att jag går förbi saker som jag skulle vilja fotografera, för att det är folk som ser mig. Skitlöjligt, jag vet. Men jag vet att jag inte är ensam om det heller. 

Under motorvägsbron ser ingen jävel oavsett...



f/2,8 – 1/15 sekund – ISO 160


Visst är det märkligt? Att den ständigt kräsna Martin plötsligt är nöjd med något, som egentligen är mycket sämre än det han annars brukar gnälla på. Men visst; jag har väl vinklat till det en smula. Många av de egenskaper jag ogillar hos andra objektiv beror på att de optiska felen helt enkelt är estetiskt fula. Hur flummigt lät inte det där på en skala? Jag vet. Men det är nåt särskilt med den här typen av gamla goda konstruktioner. Till och med när de är nya. Voigtländers formgivare, ingenjörer, eller vad de nu vill kalla sig, har gjort ett enastående jobb med att skapa karaktär. Objektivet har verkligen ett slags personlighet och man måste lära känna det innan de bästa sidorna låter visa sig. 

Exempelvis är jag övertygad om att det är väldigt medvetet att låta sfärisk aberration vara stor, för att i gengäld få mindre longitudinell kromatisk aberration. Och oroa dig inte, man behöver inte veta vad det betyder. Men i alla fall; man har låtit ett optiskt fel vara lite större för att göra ett annat lite mindre. På ett enligt mig snyggt sätt. En bra prioritering, helt enkelt.



f/1,4 – 1/500 sekund – ISO 100


Ser ni den där glöden kring räcket i fokus? Det är sfärisk aberration och innebär att räcket är både i fokus och ur fokus samtidigt. Olika delar av linserna fokuserar ljuset i olika djupled och det blir dimmigt. Detta visar sig med katastrofala konsekvenser i så kallade MTF-diagram, som är bland det enda en del objektivtestare är intresserade av. Därmed ser Voigtländern ut att vara ett skitobjektiv, men se det är fel. Jättefel. Skärpa är nämligen långt ifrån allt. 



f/1,4 – 1/80 sekund – ISO 100


Ofta använder jag full bländaröppning bara för att det ser så mysigt ut. Det kan man inte säga om många modernare objektiv som med alla medel försöker vara så skarpa som möjligt, utan att fullt ut lyckas. Resultatet är att den oskarpa Voigtländern på nåt underligt vis ger bilder som ser mer tilltalande ut. Även för en skärpefantast som jag. Jag gillar det verkligen som fasen och jag tror det är för att det inte försöker vara något det inte är. En väldigt lyckad retro-flirt med en del egenskaper som borde tilltala även den kräsne. Här kan man få både "Leica glow" och total-funky bokeh vid närgränsen! Och så slipper man alla otäckheter som man drabbas av om man sätter en gammal Summilux på sin Sonykamera. 

Men liiiite knäpp måste man nog vara ändå. Och det är man ju, som tur är. 

Postat 2019-11-27 22:39 | Läst 2032 ggr. | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

Tvångsmässiga dumheter

Jag kan inte låta bli trots att det är ganska dödfött. Att sätta småbildsobjektiv framför sensorn på min digitala mellanformatkamera. Det blir aldrig riktigt bra, men lite spännande är det allt att se vad som händer. För om det skulle bli bra (vilket det blir i ett fåtal fall) så får man något som är "ett steg bättre" än vad som går att åstadkomma på småbild för samma pengar och/eller vikt och volym. Exempelvis fungerar Samyang 135/2 ungefär som ett superskarpt 100/1,4 på småbild. För en spottstyver! Men ju kortare brännvidd, desto mindre sannolikhet är det att bildcirkeln faktiskt räcker till. Vilket är tråkigt eftersom det är nedåt ~50 mm det börjar bli riktigt intressant. 

Igår rastade jag ett Nikkor 50/2 från 1979. Det är litet, lätt, billigt och skarpt. Och fungerar ungefär som ett 35/1,4 på småbild. Men det är lite på gränsen att bildcirkeln räcker till, vilket gör att framför allt bakgrundsoskärpan utåt hörn och kanter inte blir vacker alls. Men går man tillräckligt nära såg funkar det, eftersom bildcirkelns storlek ökar med utdraget (alltså när objektivet flyttas utåt vid fokus på kort avstånd). 


Nikkor 50/2 AI @ f/2 


Här har jag nog faktiskt lagt på extra vinjettering i efterhand, men den är ganska ordentlig redan från början. Även nedbländat kan man under vissa omständigheter se att hörnen är lite mörkare än de borde, men det går att korrigera om man vill. Jag brukar dock låta bli, som här...



Nikkor 50/2 AI @ f/5,6


Skärpeplanet är förvånansvärt...plant! Det brukar annars bukta ordentligt bakåt ju längre mot hörnen man rör sig. Dels beror det på att digitala sensorer har en eller flera glasplattor framför sig som gör att det optiska avståndet blir annorlunda i hörnen mot vad det hade varit på film. Den andra bidragande orsaken är mekanisk vinjettering; att bländaröppningen helt enkelt är delvis avskuren och att skärpedjupet därför är större ju längre från mitten i bilden man kikar. 

Det här objektivet har liksom många andra äldre gluggar en ganska stökig bakgrundsoskärpa, åtminstone innan man bländat ner en skvätt. Som jag skrev i tidigare inlägg om Voigtländer 35/1,4 så uppskattar jag det på korta avstånd men hatar det på längre avstånd. I närbilder tillför det lite liv och struktur, medan det bara blir distraherande i bilder tagna på längre håll eftersom bakgrunden där aldrig blir särskilt oskarp.



Nikkor 50/2 AI @ f/2


Det där undrar jag förresten vad det är. En gammal järngrunka som sitter ihop med ett låååångt plåtband, nere vid Sicklakanalen. Kanske nåt vägräcke? Det är uppenbart handsmitt i alla fall. Alltid spännande att kolla efter gamla fornlämningar i närområdet!

Idag tog jag ett annat objektiv av modernare sort. Dock är det en kopia på en gammal klassiker, nämligen ett stycke Voigtländer 58/1,4 som ska likna Topcor av dito brännvidd och ljusstyrka. Det är ett objektiv som brukar rekommenderas för Fuji GFX, men jag håller inte med. Det vinjetterar för mycket om man inte beskär en hel del, och/eller bländar ner till minst f/2,8. 



Voigtländer 58/1,4 @ f/4 – 7:6 direkt ur kameran


Turligt nog kan man välja en herrans massa sidförhållanden i Fujikameran, så man får komponera som man vill redan i sökaren (eller på skärmen). Sony däremot skiter fullständigt i sina kunder och orkar inte bidra med de ynka kodrader i mjukvaran som detta skulle kräva. Man får nöja sig med 3:2, 1:1 eller idiotformatet 16:9. Fujin däremot har – utöver de nämnda formaten – 4:3, 7:6, 5:4 och 65:24. 

Nånstans kring 7:6 börjar Voigtländern funka, men jag bländar då helst ner till 2,8 fortfarande. Och vad är då vitsen jämfört med Fujis egna objektiv? Tja, det är billigt förstås. Och litet. Och man KAN plåta vid f/1,4. På nära håll funkar det faktiskt riktigt bra. Synd bara att närbilder inte är min grej.



Voigtländer 58/1,4 @ f/4 – beskuren till ungefär 5:4 i efterhand


Jaha, vad kan man egentligen plåta eller ens hitta på den lilla yta man hinner täcka på lunchen? Ställen där man redan gått en miljard gånger förut. Jovars, nog finns det grejer lite här och där. Man får titta ordentligt bara. 



Voigtländer 58/1,4 @ f/2,8 – beskuren i efterhand (ej på bredden dock)


Kikar man noga i bilden ovan så ser man att skärpedjupet är större i kanterna. Då ska ni se hur det ser ut vid f/1,4. För taskigt!
Så, jag vet inte riktigt vad jag ska ha det här objektivet till. Det är skarpt och ger väldigt trevliga färger, men jag gillar karaktären hos Zeiss 50/1,4 bättre. Det funkar inte heller så bra förrän vid f/2,4 men den kortare brännvidden gör att det gör sig strålande i kvadratiskt format. Så man blir inte lika lockad att pressa gränserna, så att säga.

Voigtländern funkar såklart också i 1:1. Fast då känns brännvidden en aning för lång. Synd, för inom den ytan är det riktigt bra ända till f/2.


Voigtländer 58/1,4 @ f/5,6 – 1:1 direkt ur kameran


Jag förstår folk som gillar den här gluggen på småbild. Står man ut med den konstiga brännvidden så är det enastående för porträtt, med en skimrande karaktär med superfin bakgrundsoskärpa på nära håll. Det beter sig "gammalt" men ger färger och kontrast som ett modernt objektiv. Nedbländat till f/2,8 är det mycket skarpt och bokehn i det närmaste "perfekt", men det räcker inte riktigt för större sensor än det är designat för. Vilket man egentligen måste vara lite knäpp för att tro, men försöka duger väl kanske... 

Nästa gång blir det nog Zeissen. Eller kanske Olympus OM 28/2 som är lysande i kvadratiskt format. Kanske båda! 


Tjingeling!

Postat 2019-11-13 21:11 | Läst 2566 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Gammal dussinglugg möter oväntat fräsig sensor

En rolig grej med Fujifilms spegellösa mellanformatkameror är att man kan sätta i stort sett vilka objektiv som helst på dem, om man hittar en fungerande adapter. Alltså ungefär som folk gjort med Sonys a7-serie under några år, med den stora skillnaden att Fuji GFX har 33x44 mm stor sensor. Detta hindrar förstås inte att man använder objektiv som inte är avsedda för det större formatet. Oftast blir det inte så bra, men ibland hittar man guldkorn. 

Vilka objektiv som ger tillräckligt stor bildcirkel för att i rimlig mån lysa ut den större sensorn är inte lätt att på förhand veta. Efter en del testande så tycks det som att de flesta objektiv kring 85-135 mm funkar riktigt bra, särskilt de med medelhög ljusstyrka kring f/1,8-2,8 ungefär. Ljusstarkare brukar innebära att vinjetteringen är lite för stor på full glugg, medan ljussvagare objektiv är ofta optimerade för att vara små, och då är bildcirkeln hårt avgränsad och för liten.
Kring 50-58 mm där de flesta normalobjektiv för småbild ligger, är det desto svårare att hitta nåt vettigt. Många påstår entusiastiskt – främst på amerikanska forum och facebook – att det-och-det objektivet ger "zero vignetting", men när man sen ser bilderna så ser det ut som skit. Visst, det finns något som med lite god vilja kan ses som bildinnehåll i hörnen, men det brukar mest vara en mörk gröt. Eller så är oskärpecirklarna åtminstone såpass små och avskurna utåt kanter och hörn att skärpedjupet blir flera gånger större där, vilket resulterar i något som ser ut som hysteriskt krökt skärpeplan. Inte vackert.

Och det är ju inte så konstigt. Varför skulle nån bemöda sig med att göra ett objektiv med större bildcirkel än nödvändigt? Det blir förmodligen en mer komplicerad, större konstruktion. Undantag finns dock, som tur är!


f/8 – ISO 400 – 1/30 sekund


Ett av dessa undantag är Nikkor 50/2. Det har funnits i en drös olika versioner mellan 1959 och 1979 och under dessa tjugo år kan man misstänka att den optiska designen har ändrats, fast det är inte säkert. Antireflexbehandling och andra smådetaljer har säkert förbättrats med åren, samt har även exteriören ändrats utifrån rådande mode. Det finns dock exempel på gluggar vars optik varit helt oförändrad i evigheter. För, varför ändra på något som är riktigt jäkla bra? 

Som ni ser här ovan så har det inga som helst problem att täcka den alldeles för stora mellanformatsensorn. Då visserligen ordentligt nedbländat, men det är inte alltid det hjälper för andra normalobjektiv. Zeiss 50/1,4 har avsevärt uslare hörn, till exempel. Och det är helt oanvändbart på hela sensorn innan man bländat ner till åtminstone f/4 eller fotograferar väldigt nära. Nikkorn fixar f/2 utan knussel! 



f/2 – ISO 320 – 1/40 sekund


Mörkt mitt på blank dan, ser vi av bilddatat. Och regnade gjorde det också, så det blev bara några enstaka testbilder på lunchen innan jag ruttnade och gick tillbaka och jobbade. Mina efterforskningar visade sig i alla fall stämma! Nikkorn är ett absolut guldkorn för den som vill använda småbildsobjektiv på mellanformat. Det är litet, billigt, skarpt och vinjetterar väldigt lite jämfört med andra normaler. Ingen av bilderna i det här inlägget har korrigerats i efterhand. 

Men... Varför skulle man vilja använda småbildsobjektiv på mellanformat? Ja, det kan man förstås undra om man inte nördat ner sig en aning. Det beror på att de befintliga objektiven till systemet "bara" ger f/2,8 som största ljusstyrka (med undantag för ett superfint porträttele med f/2). Dessutom är de flesta av dem rätt klumpiga. Och dyra, även om de är förhållandevis prisvärda. Sen är det kul att experimentera också! 



f/2,8 – ISO 500 – 1/40 sekund


Ser ni! Skarpt som bara den! Den här lilla klenoden motsvarar ungefär ett 35/1,4 på småbildsformatet (om man beskär i sidled till 4:3). Alltså ett sånt som jag skrev om igår, av en slump. Och lustigt nog beter det sig ungefär likadant, bara att 50:an är mycket skarpare. Skillnaden är enorm om man kikar i full storlek på bildfilerna. 

Hur kommer sig detta? Jo, det går inte att utan krusiduller korrigera aberrationer lika bra vid f/1,4 som vid f/2. Det är därför en större sensor med ett mindre ljusstarkt objektiv i stort sett alltid kommer vinna om man ser till mätbar bildkvalitet. 



f/5,6 – ISO 200 – 1/40 sekund


Tyvärr har jag inga intressanta bilder att bjuda på, så jag kokar soppa på en spik här. Jag blev mest lite uppspelt över att äntligen ha funnit ett objektiv som fyller en funktion utanför det som Fujinon-ditona ger. 

Det verkar som att chanserna för en stor bildcirkel hos småbildsnormaler är större om ljusstyrkan är lägre. Det finns en drös f/1,8:or som funkar någorlunda, men ingen av dem är såhär bra, vad jag sett. Ljusstarkare gluggar ger rätt balla resultat på nära håll men skillnaden i skärpedjup mellan mitt och hörn är för stor så fort man backar nån meter. Det ser inte bra ut, hur mycket man än önskar att den där 35/1,0-ekvivalenten skulle existera. 

---------

Förhoppningsvis kan jag få till lite vettigare bilder till nästa inlägg. Om det sen blir med den här kombinationen eller med 35:an på småbildskameran får vi se. Kanske en A/B-jämförelse? Till dess, på återseende! 

Postat 2019-11-08 23:32 | Läst 1998 ggr. | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Digitalt mellanformat i en värld präglad av mobiltelefoner och lättja

När jag diskuterar ämnen som berör det tekniska i vår vardag med mina vänner slås jag ständigt av att utvecklingen på vissa områden tycks gå bakåt. I och med pekskärmtelefonens intåg i (nästan) alla människors liv har den blivit en så väsentlig del av folks IT-utrustning att påfallande många inte ens använder en dator annat än i undantagsfall. I och med det, och det allmänt praktiska i att ha "datorn i fickan", har också kvaliteten på all form av media fått stryka på foten.
Musiken är komprimerat Spotify-flöde genom små skitlurar, allt för att spara fysisk plats och datamängd. Bilder laddas upp till Instagram i mikroformat som sedan betraktas på skärmar i storleksordningen av en handflata. Längre meddelanden och texter blir ett helvete att skriva eftersom man saknar tangentbord, och innehållet blir därefter. Begränsat, kan vi säga. 
Allt det här verkar ha lett till att man helt enkelt inte bryr sig så noga. Det lyssnas på skitljud, tittas på skitbilder och skrivs skittexter. Orken och viljan att göra något ordentligt eller ta sig tiden att njuta av text, ljud och bild med hög kvalitet verkar helt enkelt tyna bort. Det ska vara snabbt, lätt och bekvämt, oavsett om det man konsumerar och producerar är ren dynga. 

Det konstiga är inte att det är såhär, utan att folk verkar nöjda. Det är inte jag. 


I ravinen – 45/2,8 @ f/4


När jag tittar på en bild vill jag se den i så hög kvalitet som möjligt, på en så stor skärm som möjligt. När jag läser en text vill jag inte ha kortfattat, slarvigt språk och fattiga formuleringar för att skribenten "inte orkade" eller hade begränsande utrustning (tangentbord). När jag lyssnar på musik vill jag göra det i en så bra anläggning som möjligt, vilket även kan innefatta hörlurar. Och så vidare. 

För vad är det som är så viktigt som jag borde göra istället och spara massa tid genom att använda telefonen till allt detta, kanske till och med när jag är på språng? Vem har inte tid att sätta sig ner och ta in information och inte göra något annat samtidigt? Har man inte det så kanske man borde fundera på vad fan man håller på med egentligen. 



Uppståndelsetemplet – 45/2,8 @ f/4


Jag menar förstås inte att alla behöver eller har råd med en fräsig dator, ljudanläggning och kamera. Bara att vad som helst är bättre än en telefon. Missförstå mig nu inte; mobiltelefoner är fantastiska! Kamerorna börjar till och med bli riktigt användbara även för vettig bildvisning, men det används bilderna sällan till. Så vad ska man med alla miljoner pixlar till när 9 av 10 av dem som tittar på bilderna gör det på en skärm som inte är större än en kortlek? Snacka om bortkastat. 



Lilla Nyckelviken – 45/2,8 @ f/8


Folk för förstås göra precis som de vill. Men jag börjar undra om man helt enkelt inte konsumerat högkvalitativ media på så länge att man helt enkelt glömt bort skillnaden. Själv tycker jag att det är olidligt smått med 13"-skärmen på min laptop när jag måste använda den. Därför har jag en 24"-skärm tillkopplad så man ser ordentligt. Men jag börjar fundera på ännu större, och med ordentligt mycket högre upplösning. Gärna 5K eller mer. 

En av de största anledningarna till det är att kameran jag sen ett tag tillbaka använder – Fuji GFX 50R – ger sån sagolik bildkvalitet att det känns hemskt att behöva skala ner bilderna vid visning. 5K räcker förstås inte heller, men skillnaden mot 1920*1200 är enorm om man har bilder i högre upplösning att betrakta och det ger vilken kamera som helst sen tjugo år tillbaka. Jag vill ha mer, inte mindre! 



Judiska begravningskvarteret – 45/2,8 @ f/2,8


En del av er som läser det här inlägget gör det förmodligen med mobilen. Stackare. Ni missar så mycket med era pytteskärmar. Är det verkligen värt det? Är det verkligen så jobbigt att gå till datorn och sätta sig i tio minuter för att få en hundra gånger bättre upplevelse? Jag fattar verkligen inte. 

Nåja, det viktigaste är förstås att man är nöjd. Själv har jag fått en aha-upplevelse av rang med den nya kameran. Den där perfekta 35:an till småbildsformatet som jag aldrig hittade hur mycket jag än letade, har jag nu. Fast den råkar vara 45 mm istället på den lite större sensorn. Vilket gör att f/2,8 räcker utmärkt för lite lagom kort skärpedjup även på hyfsat stora avstånd, som i bilden ovan. Därtill är det förstås mycket lättare att korrigera optiska aberrationer vid f/2,8 än vid f/2, vilket gör att kvaliteten på bakgrundsoskärpan är hiskeligt fin och beter sig lite annorlunda.



Munkbrokajen – 45/2,8 @ f/5,6


Vad man tyvärr inte kommer se ens med en jätteskärm är den ursprungliga upplösningen i bilderna. I bloggen är de förstås nedskalade dessutom, men övriga kvaliteter borde man få ett hum om. Tittar vi på ett utsnitt av ovanstående bild så kan man dock lätt trilla av stolen. 


100% crop (förutsatt att du klickar på bilden och den får plats i ditt webläsarfönster)


Såhär hög upplösning behöver ju nästan ingen. Så det är inte direkt något jag rekommenderar om man inte som jag är så nördigt insnöad på fototeknik att man får ut något av det ändå. Men det är åt rätt håll i alla fall. Större, mer, bättre. Hög bildkvalitet kan alltid skalas ner. Dålig bildkvalitet däremot ser hemskt ut om man visar bilderna i stort format. Därmed inte sagt att det inte duger; det handlar inte om det. Det finns massor av bra anledningar att ha en enkel kamera. Det är billigare, mer portabelt och i många fall mer praktiskt användbart. Men varför titta på bilder som är så små att precis alla detaljer är helt bortblåsta?

Jag trodde att jag skulle behålla min Sony a7II och ha "till annat". Vadå "annat"? Ja, det kan man undra. Fujin är så bra att jag inser att jag inte ens kommer kolla åt Sonyn i första taget. Möjligen behåller jag huset och något minimalt objektiv, men jag tror inte det. Då har jag hellre en bra kompaktkamera. Mer om det i ett kommande blogginlägg, för jag har sonderat marknaden noga och det ligger inte mindre än tre snarlika kompakter på hyllan här.

Apropå bra bildkvalitet så köpte jag en adapter för att sätta Pentax 67-objektiv på Fujin. Det var rätt onödigt, för de kommer inte i närheten de heller. Där blir det faktiskt sämre än med småbildsformat och bra objektiv. Pentaxgluggarna är för ett alltför stort filmformat och den "lilla" sensorn i Fujin ger en så stor beskärning att det inte blir särskilt skarpt, tyvärr. 105/2,4 ser dock ut att kunna ha trevliga egenskaper för porträtt. Vilket jag dessvärre inte pysslar med.



Aktiebolaget Gasackumulator – 63/2,8 @ f/2,8


Av dessa anledningar har jag bestämt mig för att skaffa ett fåtal objektiv ämnade för Fujins sensorformat. Idag lade jag vantarna på ett 63/2,8 då priset var alldeles för bra för att låta bli. Vi får se vad det blir i nästa steg. Troligen telezoomen 100-200/5,6. Och en ny dator med större skärm med högre upplösning. 

Jag tänker alltså fortsätta strävan mot mer och bättre, men inte nödvändigtvis fler prylar. Sen kan andra sitta där och peta på sina telefoner och undra vad jag ska ha så stor kamera till och hur jag orkar skriva så "långa" inlägg. 


Vi ses!

Postat 2019-03-14 08:44 | Läst 3471 ggr. | Permalink | Kommentarer (30) | Kommentera
1 2 Nästa