Mycket snack och lite verkstad

Eller tvärtom, ibland.

Fina kameror kräva EJ dessa motiv!

En del människor som äger fina saker vill gärna låta påskina hur svåra dessa saker är att använda, för att så få andra som möjligt ska göra detsamma. En von oben-attityd som implicerar att det krävs något extra för att hantera, utnyttja och göra utrustningen rättvisa; förmodligen för att de ska få känna sig lite viktigare. 
Detta kan ta sig olika uttryck. I kameravärlden till exempel, hävdas det ofta att man minsann "måste" använda stativ om man har en väldigt högupplöst kamera. Annars kan man lika gärna fotografera med något enklare, heter det. Och vad ska man ha bra dynamiskt omfång till om man bara tänker fotografera vardagen för sitt eget nöjes skull? Man ska givetvis helst plåta storslagna platser som gärna ligger i en otillgänglig nationalpark på andra sidan jorden. Allt för att visa att man är något. Eller i alla fall försöka intala sig det så att man kan känna sig fin och bra. 

Detta är naturligtvis bara trams och pajasfasoner för att skrämma bort kreti och pleti från den exklusiva sfären av "riktiga" fotografer, som ju såklart alltid med minutiösa förberedelser ser till att få ut bästa möjliga bildkvalitet ur sin utrustning. De är ju lite bättre än alla andra. 

Lyckligtvis kan man skita fullständigt i allt detta. Vill man ha en fin kamera, har råd med det och kan motivera det inför sig själv, så köper man en. Basta.

Batteriholkhaveri – Fuji GFX 50R med GF 63/2,8 @ f/4


Titta! Det gick alldeles utmärkt att fotografera en trasig batteriholk i Finntorp, trots jätteproffsig kamera. Sensorn brann inte upp och något stativ fanns det inte behov av. Skarpt blev det ändå. Det enda som hände var att jag smutsade ner byxorna lite och att några förbipasserande tittade rätt konstigt. 

Jag har tidigare skrivit om att det är viktigt att ha utrustning man trivs med, och det står jag för så det stänker om det. Spelar ingen roll om denna utrustning är onödigt dyr i förhållande till resultatet, eller om man nöjer sig med mobilkameran. Eller nåt analogt mög från 50-talet. 


Ombyte inför säsongspremiären – GF 63/2,8 @ f/4


Själv trivs jag bäst med att använda en kamera som kan ge löjligt bra bildkvalitet. Trots att jag inte "behöver" det. Vem behöver egentligen femtio miljoner pixlar? Eller större sensor än APS-C? Nästan ingen. Det är bara lyx och irrationell perfektionssträvan. Men det hindrar oss lyckligtvis inte, och det är helt naturligt att vilja ha så bra utrustning som möjligt. 

Jag har inget intresse av att fotografera perfekta solnedgångar över fjärran stränder. Faktum är att jag nog inte skulle ta med mig mer än en kompaktkamera om jag vore på resande fot. För det blir lätt att man koncentrerar sig så mycket på fotograferandet att man missar en del av upplevelsen med andra platser. Här hemma är det precis tvärtom.

"Jag hämtar den senare" – GF 63/2,8 @ f/4


I områden jag redan sett, hjälper kameran mig att se nya saker. Intressanta motiv vars värde uppstår först när de hamnar på bild. Och varför skulle sådant vara mindre viktigt egentligen? För mig är det viktigt och jag skiter väl i om andra tycker att jag kastar bort pengar och tid på det?

Ibland hamnar det saker som påminner om landskap på bild, faktiskt. Och ibland – åtminstone om man är nörd – så kan man se att bilderna är tagna med den onödiga utrustningen.


Eliminerad rasrisk – GF 63/2,8 @ f/2,8


Fortfarande inget stativ. Konstigt. Och 1/60 sekund, det kan väl inte bli skarpt då heller? 
Jodå. Tokskarpt faktiskt. 


Utsnitt – 100% crop (1 pixel i bilden är 1 pixel på sensorn)

Förstår ni nu vilket svammel som den självutnämnda eliten håller på med? Är det inte kameror så är det annat. Bilar, klockor, skidor, golfklubbor, och så vidare. Vi inkräktar på deras revir. Ett revir byggt på saker, inte på personliga prestationer, relationer eller kunskaper. Pajaserier, som sagt.

Sen har vi det där med att det är så otympligt att bära med sig jättemycket utrustning. Precis! Man behöver inte en hel jäkla koffert med blixtar, filter, objektiv som "täcker alla brännvidder" och så vidare. Man kan till exempel cykla med kameran diagonalt hängd över bröstet, med bara ett hyfsat kompakt objektiv. Inget annat. 


Avvikande beteende – GF 63/2,8 @ f/4


Kanske hittar man något intressant längs vägen. Som det här trädet som vägrat fälla sina döda löv. Hassel eller bok, gissar jag. Men jag vet inte så noga. Vad jag däremot vet är att en kamera med mindre sensor med största sannolikhet hade givit en rörigare bakgrundsoskärpa på det avståndet. Visst, jag hade förmodligen kunnat få ett liknande resultat med de allra finaste objektiven för småbildsformatet, men ett sådant hade sannolikt varit betydligt större, tyngre och dyrare. Kanske till och med kamera inräknat. Att sen bilden är rätt tråkig spelar inte så stor roll. Det var roligt att ta den och jag försökte i alla fall. 

Som ni märker är det 63:an som suttit på kameran för det mesta. Märkligt nog gillar jag plötsligt normalobjektiv! Mycket har att göra med att kamerans sensor har sidförhållandet 4:3 istället för 3:2. Bara en sån sak är skäl nog för mig att betala åtskilligt extra. 
När vi är inne på objektivval så kan vi också beröra en annan punkt där de fisförnäma gärna går i taket. Tredjepartstillverkare! Va, använda ANDRA tillverkares BILLIGARE objektiv??? Japp. You bet. 


Ny avfart till Nacka IP och Kvarnholmen – Mitakon 65/1,4 @ f/1,4


Den här bilden är nog höjden av kätteri. För inte nog med fulobjektivet så är den tagen vid ISO 5000... och i JPG!?!? Aaaaaarrrgh, helgerån! Färgerna är inte korrekta! Himlen är utbränd! 

Mycket riktigt. Det går alltså alldeles utmärkt ändå, som ni ser. Och jag tycker att det är hög tid att så många som möjligt hjälper till att slå hål på myter och bubblor som upprätthålls av viktigpettrar och stroppar. Därmed inte sagt att du ska springa och vifta med en onödigt stor sedelbunt i närmaste butik och sen leva på nudlar. Köp saker du vill ha som passar din plånbok, och skit sen fullständigt i vad andra tycker om den saken. Naturligtvis ska du däremot ta emot råd och tips från dem som vet mer, men inte sånt som är baserat på högfärdighet eller önskan om förminskning av andra. Ju mer pluringar man lägger på något, desto viktigare är det att man inte ångrar sig. 

Jag förespråkar nästan alltid att man ska analysera istället för att känna (särskilt om det gäller politik). Men i vissa fall bör känslor ha en stor – om än inte avgörande – roll. Även när det kommer till något så egentligen meningslöst som produkter. Sen handlar det som vanligt om prioriteringar. Jag har ingen bil, till exempel. 


Ha're!

Postat 2019-04-07 10:06 | Permalink | Kommentarer (12) | Kommentera

Kufiska gluggar på Fujifilm GFX 50R

Jaha, det hade man ju kunnat lista ut. Att jag naturligtvis inte kunde nöja mig med ett par-tre bra objektiv till den digitala mellanformataren. Nänä, här skulle det börja köpas adaptrar för småbildsobjektiv och sen ännu mer dumheter, skulle det visa sig. 
Men vadå, det är väl klart att man är jäkligt nyfiken på hur till exempel ett Nikkor 55/1,2 funkar på en större sensor! Faktum är nämligen att det funkar oväntat bra. Dock inte tillräckligt bra, inser jag. 

Här krävs en kort tillbakablick. Under ganska många år har jag fotograferat med Sonys spegellösa a7-kameror och egentligen varit mer än nöjd med bildkvaliteten. Jag har några moderna objektiv och en halvt ton äldre saker som står och dräller i en hylla. Jag vet inte ens hur många det är, ärligt talat. Det finns också en drös mellanformatgrejer för film. 
När jag köpte GFX:en så blev det i kit med 45/2,8. Sen "råkade" jag slinta och skaffa ett 63/2,8 begagnat, och dessa två är de enda jag har som egentligen hör till systemet. Tanken är att helt gå ifrån Sony, och då vill man förstås passa på att prova om några objektiv är värda att spara och använda på det större formatet. Tyvärr går det inte att medelst adapter använda FE-objektiv på GF-bajonetten, men det mesta annat funkar rent mekaniskt. Optiskt visar det sig vara ett lotteri.

Först ut var en adapter för Pentax 67. Ett gigantiskt filmformat om 56x71 mm, vilket är så stort att den lilla 33x44-sensorn i GFX:en förstorar alla optiska fel alldeles för mycket. Det blir klart sämre än ett medelmåttigt objektiv på småbildsformatet. Nästa!
Sen en adapter för Nikon F, och där började det hända grejer! Men jag ska inte gå in på det just nu; det sparar vi till ett senare inlägg. Själva adaptern återkommer vi dock till strax... 

Allt det här hade förmodligen aldrig utspelat sig om det inte vore för Postnord. De hade nämligen under tiden supit bort ett annat objektiv som jag beställde samtidigt som kameran. Men till slut kom det, när jag redan handlat på mig annat krafs.

VM i kort skärpedjup – Mitakon 65/1,4 @ f/1,4


Det bortsupna men återfunna objektivet är ett Mitakon 65/1,4 tillverkat av Zhong Yi optics i Kina. Innan vi går vidare så ska vi börja räkna lite för att förstå vad detta och annat motsvarar på småbildsformatet. Jag är en sån där som beskär mina FF-bilder till ungefär 4:3, och då får man jämföra GFX-sensorn med det för att det ska bli rättvisande. Faktum är att det blir ganska meningslöst att jämföra diagonal bildvinkel på olika sidförhållanden, för bilderna blir ju inte likadana. 
Så, beskär vi 24x36 mm till 4:3 så får vi 24x32 mm och därmed en linjär storleksskillnad på 1:1,375 jämfört med 33x44 mm. Det är alltså nästan hälften så stort sett till ytan och så nära 1:1,4 att vi kan avrunda till ett stegs skillnad.

65/1,4 motsvarar därmed ungefär 47/1,0 på en småbildskamera. Men med (trodde jag) bättre skärpa eftersom det är betydligt lättare att korrigera aberrationer vid f/1,4 än vid f/1,0. Tyvärr lever objektivet inte upp till förväntningarna och det beror till viss del på att jag nog använder det på ett helt annat sätt än tänkt.


Test av "6x7-look" – Mitakon 65/1,4 @ f/1,4


Egentligen är det skitfånigt med kort skärpedjup. I fotohistoriens början såg man det mest som en defekt som man fick leva med för att filmen var så sabla okänslig för ljus att det hade varit omöjligt att fotografera med mindre bländaröppningar för fullt skärpedjup. Sen har det börjat förknippas med fräsiga objektiv och vi har lärt oss att tycka att det kan vara rätt snyggt. Men tillför det egentligen något? Tja, ibland är det förstås trevligt om ögat dras till det som är i fokus, men då gäller det att bakgrundsoskärpan är snygg. Eller så vill man med flit att den är osnygg, för att göra att bilden ser mer målad ut, som med pensel. 

Jag har försökt släppa allt det där och lyckats i någon mån. Numera tycker jag att oskärpans karaktär är betydligt viktigare än mängden oskärpa. Det behövs sällan särskilt mycket för att få det att se trevligt ut. Men Mitakonen kunde jag bara inte låta bli ändå. Den borde kunna ge ett ganska unikt bildutseende för att vara från en digitalkamera. På film har det inte varit några problem då det finns betydligt större filmrutor i kameror som idag kostar en spottstyver. Emellertid orkar bara ett litet fåtal fotografer hålla på med sånt.

Och visst får man lite wow-känsla, hur irrationellt det än är. Trädet i fokus nedan var ungefär 15 meter från objektivet!

Brandområdet vid Ryssbergen – Mitakon 65/1,4 @ f/1,4


Att få till det här med småbildsformatet är väldigt, väldigt svårt. Objektiv som är såpass ljusstarka är helt enkelt inte så bra korrigerade. På långa avstånd brukar oskärpan se ut som skit och skärpan är inget att hänga i granen. Dessvärre kan jag inte påstå att Mitakonen är direkt imponerande heller, även om det blir hyfsat bra.

Problemet är att det bara är skarpt i mitten och kanske 1/3 utåt (gränsen går ungefär där trädet i bilden är). Sen faller upplösningingsförmågan ihop som ett korthus och det blir bara total gröt av allt. Vilket är lite förvånande eftersom det åtminstone borde kunna vara lika bra som ett enkelt 50/1,4. Men det är det alltså inte.
Jag gissar att man optimerat det för snyggast möjliga bakgrundsoskärpa på lite närmare håll, till exempel för porträtt. Något som jag inte pysslar med, och därför använder jag objektivet på "fel" sätt, vilket visar massa svagheter som andra förmodligen aldrig kommer märka. På nära håll får man ändå vrålkort skärpedjup vid f/2,8 så jag ser inte riktigt vitsen måste jag säga. 
Förmodligen kommer jag att sälja Mitakonen, men jag ska ge besten några försök till. När det blir bra så blir det nämligen väldigt bra. Dock är det väldigt, väldigt svårt att lyckas med det.

---------------

Därmed går vi vidare till något mycket intressantare. Den där Nikonadaptern visade sig nämligen ytterst användbar, men inte till mina befintliga objektiv. Återigen "råkade" jag slinta på köpknappen. Den här gången var det i alla fall billigt. 


Järla sjö från Ättestupsberget – Samyang 135/2 @ f/5,6


Jag hade kikat lite på Fujis egna teleobjektiv och insett att de har två problem. För det första är de helt jävla gigantiska! För det andra kostar de ett helt tjog skjortor. Och med tanke på hur sällan jag använder teleobjektiv så har jag lyckats avstå. Något som är längre än 63 mm ville jag dock ha, och efter idogt grävande på det stora internet lyckades jag luska ut att ett av de allra billigaste alternativen också skulle kunna vara bland det bästa. 


Samma lekplats, annat perspektiv – Samyang 135/2 @ f/2


Av någon outgrundlig anledning tar Cyberphoto bara 2500:- för Samyang 135/2 i videoversion. Stillbildsversionen är exakt samma rent optiskt men kostar dubbelt så mycket. Så jag tänkte att det inte var mycket att fundera på och slog till. Här gjorde Postnord sitt jobb och gluggen damp ner dagen efter att jag beställt. 

Om vi räknar lite igen enligt tidigare resonemang så motsvarar Samyangen ett 100/1,4 på småbildsformatet beskuret till 4:3. Även det kan alltså ge galet kort skärpedjup. Men till skillnad från Mitakon-65:an är Samyangen skarp så in i bänken. Ända ut i hörnen, trots att jag använder det på en större sensor än avsett!

Tennisplanen bakom Rotor Maskiner AB – Samyang 135/2 @ f/2


Ärligt talat fattar jag ingenting. Otaliga tester visar att det här objektivet är bland de skarpaste 135:or som går att köpa, oavsett pris. Det klår till och med Zeiss 135/2 som kostar uppåt tjugo lax. I skärpa då alltså. Som ni säkert vet finns det andra egenskaper som inte sällan är viktigare. Men för tvåtusen femhundra spänn och på en sensor som är för stor. Skojar ni med mig??


Unken fikaplats – Samyang 135/2 @ f/2


Visst, man kan se att oskärpan blir lite "snurrig" utåt hörnen. Det beror på att utgångspupillen blir mer avskuren ju längre bort från den optiska axeln man befinner sig på sensorn. Detta är dock inte ovanligt ens när man använder ljusstarka objektiv på det sensorformat de är gjorda för, och det kallas mekanisk vinjettering. Mängen här är verkligen inget att bråka om, precis som de mörka hörn det orsakar.

Vinjettering är det absolut största problemet när man sätter småbildsobjektiv på 33x44-sensorn och orsaken till att jag inte visar några bilder från de Nikonobjektiv jag hade sen tidigare. De flesta vinjetterar helt enkelt för mycket. Dock blir de användbara om man beskär en skvätt i sidled och det kan man göra direkt i kameran. 1:1 ger fortfarande större sensoryta än småbild och då klarar sig nästan alla objektiv, eftersom den bildcirkel som krävs bara är några millimeter större än avsett. På köpet får man en trevlig kvadrat om man vill utmana sig en smula med kompositionerna. Men det tar vi i ett annat inlägg. Tillbaka till Samyangen.


Mjuuuuuuk bakgrundsoskärpa! – Samyang 135/2 @ f/2


Skärpa i all ära. Oskärpan är dock det bästa med det här objektivet. Den är helt sagolikt mjuk! Nu har jag inget vettigt bildexempel tyvärr, men den annars ofta bortglömda övergången mellan skärpa och oskärpa ("transition zone" på nörd-engelska) är bland det bästa jag sett. För tvåtusen femhundra spänn. Hallå? 

Finns det inte nåt dåligt då? Jo, givetvis. Byggkvaliteten är till synes bra. Men om man tittar in i objektivet framifrån så ser man hela fokusmekanismen. Den ligger helt öppen mellan linserna och det är bara en tidsfråga innan det kommer vara fullt med damm och metallpartiklar där inne. Nån påstod därtill att snäckan är av plast och då lär den slitas ut ganska fort. Men till dess är det bara att plåta och vara glad.
En sak till förresten. Det här med mjukast möjliga bakgrund är inte alltid vad man vill åt. Särskilt inte vid porträtt, ironiskt nog. Om hela bakgrunden bara blir en enda oformlig plasmaliknande gröt så ser bilderna ofta rätt platta ut. Lite struktur skadar inte. För mig som oftast fotar på lite längre avstånd däremot, är det riktigt trevligt. Då kan man sudda till bakgrunden på ganska många meters avstånd lite lagom sådär. 

Fräsiga ekerpluttar – Samyang 135/2 @ f/2


Jag kan varmt rekommendera Samyang 135/2 oavsett om du tänker använda det på en småbildskamera eller på en 33x44-sensor. Maken till pang för pengarna har jag nog aldrig sett, nånsin. Enda skillnaden mellan video- och stillbildsversionerna är att den förstnämnda har en kuggkrans på fokusringen och en på bländarringen (som är steglös). Själv gillar jag det eftersom det blir lättare att fokusera med handskar. Markeringarna sitter också på sidan istället för rakt uppåt, om man nu bryr sig om sånt. Det gör inte jag.

---------------

Det finns ett objektiv till som jag har vissa förhoppningar om, fast jag måste prova lite mer först. Nu har jag i alla fall fyllt det där kliande tele-behovet och kan därmed koncentrera mig mer på att fotografera. En stund. Just nu är det mest 63/2,8 som sitter på kameran och med det befinner jag mig i himmelriket på det tekniska planet. Det "sämsta" objektivet i hela Fujinon GF-serien. Jösses.

På återseende, och var inte rädda för att experimentera!

Postat 2019-03-30 22:30 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Digitalt mellanformat i en värld präglad av mobiltelefoner och lättja

När jag diskuterar ämnen som berör det tekniska i vår vardag med mina vänner slås jag ständigt av att utvecklingen på vissa områden tycks gå bakåt. I och med pekskärmtelefonens intåg i (nästan) alla människors liv har den blivit en så väsentlig del av folks IT-utrustning att påfallande många inte ens använder en dator annat än i undantagsfall. I och med det, och det allmänt praktiska i att ha "datorn i fickan", har också kvaliteten på all form av media fått stryka på foten.
Musiken är komprimerat Spotify-flöde genom små skitlurar, allt för att spara fysisk plats och datamängd. Bilder laddas upp till Instagram i mikroformat som sedan betraktas på skärmar i storleksordningen av en handflata. Längre meddelanden och texter blir ett helvete att skriva eftersom man saknar tangentbord, och innehållet blir därefter. Begränsat, kan vi säga. 
Allt det här verkar ha lett till att man helt enkelt inte bryr sig så noga. Det lyssnas på skitljud, tittas på skitbilder och skrivs skittexter. Orken och viljan att göra något ordentligt eller ta sig tiden att njuta av text, ljud och bild med hög kvalitet verkar helt enkelt tyna bort. Det ska vara snabbt, lätt och bekvämt, oavsett om det man konsumerar och producerar är ren dynga. 

Det konstiga är inte att det är såhär, utan att folk verkar nöjda. Det är inte jag. 


I ravinen – 45/2,8 @ f/4


När jag tittar på en bild vill jag se den i så hög kvalitet som möjligt, på en så stor skärm som möjligt. När jag läser en text vill jag inte ha kortfattat, slarvigt språk och fattiga formuleringar för att skribenten "inte orkade" eller hade begränsande utrustning (tangentbord). När jag lyssnar på musik vill jag göra det i en så bra anläggning som möjligt, vilket även kan innefatta hörlurar. Och så vidare. 

För vad är det som är så viktigt som jag borde göra istället och spara massa tid genom att använda telefonen till allt detta, kanske till och med när jag är på språng? Vem har inte tid att sätta sig ner och ta in information och inte göra något annat samtidigt? Har man inte det så kanske man borde fundera på vad fan man håller på med egentligen. 



Uppståndelsetemplet – 45/2,8 @ f/4


Jag menar förstås inte att alla behöver eller har råd med en fräsig dator, ljudanläggning och kamera. Bara att vad som helst är bättre än en telefon. Missförstå mig nu inte; mobiltelefoner är fantastiska! Kamerorna börjar till och med bli riktigt användbara även för vettig bildvisning, men det används bilderna sällan till. Så vad ska man med alla miljoner pixlar till när 9 av 10 av dem som tittar på bilderna gör det på en skärm som inte är större än en kortlek? Snacka om bortkastat. 



Lilla Nyckelviken – 45/2,8 @ f/8


Folk för förstås göra precis som de vill. Men jag börjar undra om man helt enkelt inte konsumerat högkvalitativ media på så länge att man helt enkelt glömt bort skillnaden. Själv tycker jag att det är olidligt smått med 13"-skärmen på min laptop när jag måste använda den. Därför har jag en 24"-skärm tillkopplad så man ser ordentligt. Men jag börjar fundera på ännu större, och med ordentligt mycket högre upplösning. Gärna 5K eller mer. 

En av de största anledningarna till det är att kameran jag sen ett tag tillbaka använder – Fuji GFX 50R – ger sån sagolik bildkvalitet att det känns hemskt att behöva skala ner bilderna vid visning. 5K räcker förstås inte heller, men skillnaden mot 1920*1200 är enorm om man har bilder i högre upplösning att betrakta och det ger vilken kamera som helst sen tjugo år tillbaka. Jag vill ha mer, inte mindre! 



Judiska begravningskvarteret – 45/2,8 @ f/2,8


En del av er som läser det här inlägget gör det förmodligen med mobilen. Stackare. Ni missar så mycket med era pytteskärmar. Är det verkligen värt det? Är det verkligen så jobbigt att gå till datorn och sätta sig i tio minuter för att få en hundra gånger bättre upplevelse? Jag fattar verkligen inte. 

Nåja, det viktigaste är förstås att man är nöjd. Själv har jag fått en aha-upplevelse av rang med den nya kameran. Den där perfekta 35:an till småbildsformatet som jag aldrig hittade hur mycket jag än letade, har jag nu. Fast den råkar vara 45 mm istället på den lite större sensorn. Vilket gör att f/2,8 räcker utmärkt för lite lagom kort skärpedjup även på hyfsat stora avstånd, som i bilden ovan. Därtill är det förstås mycket lättare att korrigera optiska aberrationer vid f/2,8 än vid f/2, vilket gör att kvaliteten på bakgrundsoskärpan är hiskeligt fin och beter sig lite annorlunda.



Munkbrokajen – 45/2,8 @ f/5,6


Vad man tyvärr inte kommer se ens med en jätteskärm är den ursprungliga upplösningen i bilderna. I bloggen är de förstås nedskalade dessutom, men övriga kvaliteter borde man få ett hum om. Tittar vi på ett utsnitt av ovanstående bild så kan man dock lätt trilla av stolen. 


100% crop (förutsatt att du klickar på bilden och den får plats i ditt webläsarfönster)


Såhär hög upplösning behöver ju nästan ingen. Så det är inte direkt något jag rekommenderar om man inte som jag är så nördigt insnöad på fototeknik att man får ut något av det ändå. Men det är åt rätt håll i alla fall. Större, mer, bättre. Hög bildkvalitet kan alltid skalas ner. Dålig bildkvalitet däremot ser hemskt ut om man visar bilderna i stort format. Därmed inte sagt att det inte duger; det handlar inte om det. Det finns massor av bra anledningar att ha en enkel kamera. Det är billigare, mer portabelt och i många fall mer praktiskt användbart. Men varför titta på bilder som är så små att precis alla detaljer är helt bortblåsta?

Jag trodde att jag skulle behålla min Sony a7II och ha "till annat". Vadå "annat"? Ja, det kan man undra. Fujin är så bra att jag inser att jag inte ens kommer kolla åt Sonyn i första taget. Möjligen behåller jag huset och något minimalt objektiv, men jag tror inte det. Då har jag hellre en bra kompaktkamera. Mer om det i ett kommande blogginlägg, för jag har sonderat marknaden noga och det ligger inte mindre än tre snarlika kompakter på hyllan här.

Apropå bra bildkvalitet så köpte jag en adapter för att sätta Pentax 67-objektiv på Fujin. Det var rätt onödigt, för de kommer inte i närheten de heller. Där blir det faktiskt sämre än med småbildsformat och bra objektiv. Pentaxgluggarna är för ett alltför stort filmformat och den "lilla" sensorn i Fujin ger en så stor beskärning att det inte blir särskilt skarpt, tyvärr. 105/2,4 ser dock ut att kunna ha trevliga egenskaper för porträtt. Vilket jag dessvärre inte pysslar med.



Aktiebolaget Gasackumulator – 63/2,8 @ f/2,8


Av dessa anledningar har jag bestämt mig för att skaffa ett fåtal objektiv ämnade för Fujins sensorformat. Idag lade jag vantarna på ett 63/2,8 då priset var alldeles för bra för att låta bli. Vi får se vad det blir i nästa steg. Troligen telezoomen 100-200/5,6. Och en ny dator med större skärm med högre upplösning. 

Jag tänker alltså fortsätta strävan mot mer och bättre, men inte nödvändigtvis fler prylar. Sen kan andra sitta där och peta på sina telefoner och undra vad jag ska ha så stor kamera till och hur jag orkar skriva så "långa" inlägg. 


Vi ses!

Postat 2019-03-14 08:44 | Permalink | Kommentarer (28) | Kommentera

En säck med gluggar

Imorgon far jag iväg på fotoresa med två kompisar. Jag hade länge vankat av och an och funderat på vilka objektiv jag ska ta med mig, eftersom jag inte gillar att ha mer än 2-3 stycken i kameraväskan. För att inte tala om att jag inte har plats med fler i min Lowepro Orion Trekker II.
Men så kom jag på att jag borde skaffa någon slags halvportabel grunka som också dubblerar som objektivförvaring i hemmet. I vanliga fall brukar mina gluggar och övrig utrustning ligga lagom utspridda på matbordet (som jag sällan använder till att äta vid). En sådan förvaringsgrunka skulle också kunna följa med på resan, tänkte jag.

Efter bara nån timmes funderande kom jag fram till att det skulle vara en hård plastväska med modifierbart innandöme av skumplast. Alltså så att man själv kan göra urtag som passar respektive objektiv, eller vad man nu vill ha med sig.
Jag flängde runt lite på stan för att kolla vad som fanns. Först gick jag till Clas Ohlson, som faktiskt hade en till synes perfekt väska! Tjock och redig plast; tung som satan och med skumgummiinlägg som är menat att kunna rivas ut till lämpliga kvadratiska former utan särskilda verktyg. Den kostade 400:- och kändes helt okej. Lite dyrt för en plastpryl kanske, men ändå. Att jag inte köpte den direkt var för att den på kortsidorna buktade så att den såg otät ut.
Jag gick vidare och hamnade hos FotoVideo. Där fanns en mycket snarlik apparat, men alldeles för stor. Jag språkade med expediten och kikade i katalogen över plastgrunketillverkarens utbud. Det verkade finnas mängder med olika storlekar, och priset var inte farligt heller. En i liknande storlek som den hos Clabbe skulle kosta en tusenlapp, och då var den betydligt bättre byggt och hade massor av konstiga garantier om att vara helt tät även om man utsatte den för ganska högt tryck, helt under vatten! Jag hade antagligen köpt en sån (fråga mig inte varför) om den storlek jag ville ha funnits hemma. Men det gjorde den inte.
Jag gick tillbaka till Clas Ohlson och klämde på den till synes otäta väskan i 5 minuter till. Och köpte den.

Väl hemma läste jag ett fint test om just såna här väskor, och där visade det sig att precis samma väska faktiskt var tät, även om testarna också hade rynkat på ögonbrynen över passformen. Strålande! Pengarna förhoppningsvis inte i sjön med andra ord.

Min uppskattningsförmåga över hur mycket jag skulle få ner i väskan var tydligen inte så bra. Den var för liten. Men jag får åtminstone plats med alla gluggar utom den som sitter på kamerahuset:-) Här nedan ser det lite taffligt ut uppe till höger, men det beror på att det urtaget är ämnat för 24-70, som sitter på kameran. I dess ställe ligger två andra objektiv med lite extra dämpning kring.

Tjusigt va? Och nu blir det gissningslek! Kan du lista ut vad det är för gluggar? Utöver de som finns i min kameraväska i profilen finns också en lånad glugg.

Nu är jag redo för resan. Återkommer säkert med lite dravel om den, om en vecka:-)

Postat 2009-08-01 21:06 | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

En gammal klenod får nytt liv på FX

Jag har sedan tämligen lång tid tillbaka lite sporadisk msn- och mailkontakt med en annan FS-medlem, som nu i dagarna lånade mig ett gammalt Nikkor-H 85/1,8. Tanken var att jag skulle utvärdera det och eventuellt köpa det om jag fann det trevligt, men det var innan jag impulsköpte ett Samyang 85/1,4 härom veckan, som jag prisat allt sedan det anlände.
Hur som helst, objektivet dök upp på posten i alla fall, och jag har fått tillåtelse att AI-modifiera det för att se hur det funkar på D700. Det gjorde jag också i eftermiddags, och här följer hela förloppet.

För den som inte känner objektivet ifråga (det är inte så vanligt), så är det ett "pre-AI", vilket innebär att det inte utan vidare passar på de av Nikons kameror som ger ljusmätning med AI- och AI-S-objektiv. Bländarringen har nämligen inget urtag för den lilla pinne på kamerahuset som avläser vilket bländarvärde som är inställt på objektivet, och försöker man ändå montera det så riskerar man att bryta av pinnen! Klart obra övning.
För att använda det måste det alltså AI-modifieras. Åtminstone delvis, eftersom AI innebär lite fler saker som inte behövs på de moderna kamerorna.

Såhär ser pre-AI-objektiv ut på baksidan. Bländarringen har en fläns som går ner förbi själva bajonettens plan, och en bit av denna måste filas bort. Bilden är förresten tagen med det helt utmärkta gamla Nikon Series-E 75-150/3,5 @ f/11 med en Nikon 5T apokromatisk närbildslins. Detta objektiv har jag mycket generöst fått gratis av samma FS-medlem!

Först skruvar man helt enkelt loss själva bajonetten med dess 5 skruvar (kan vara fler eller färre beroende på objektiv). Man kan skymta att skruven borta till höger är röd, och det är för att jag märkt upp den. Jag lästen nämligen om en AI-konvertering av ett 50/1,4 som referens, och där skulle man tydligen inte lossa den skruven eftersom den inte hade med infästningen att göra. Dock gjorde den det här, så det var till att lossa den också.
Bajonetten lossnade elegant, men skruvarna satt som berget! Man har vid montering smart nog använt någon form av gänglåsningslim, vilket emellertid kan vara problematiskt vid demontering. Men använder man ordentliga mejslar och trycker hårt nedåt så att man inte slinter, så går det bra.

Längst ute till höger i ovanstående bild ser man en skruvskalle som pekar radiellt ut från bländarringens räfflade greppdel, men det är svårt att se i det här lilla formatet (tillägg: jag ser nu att den syns utmärkt i den första bilden istället). Den skruven måste bort, för det är den som är överföringen mellan själva ringen och bländarmekanismen. Sen är det bara att lyfta bländarringen uppåt, med referens till ovanstående läge med objektivet stående på frontlocket.

Ovan syns hålet för nämnda skruv i bländarringen pekandes rakt mot betraktaren. På objektivet syns dels skåran där skruven agerar överföring till den innanförliggande mekaniken, samt det lilla stålbleck som står för klicken.
Tittar man på bländarringens insida så finns där spår, i vilka plåtblecket lägger sig vid varje klick. Det går uppenbarligen - som någon också nämnt i forumen (Martin Agfors tror jag) - att fila nya spår om man vill ha halva bländarsteg. Kameran kommer inte att rapportera dessa i EXIF eller ens i displayen när man fotar, men den kommer att exponera korrekt.

Nu gjorde jag inte det eftersom jag inte visste om ägaren ville ha det så, men det kanske blir en sådan modd senare. Jag kommer antagligen att lägga till halvstegsklick på några av mina egna objektiv också, särskilt vid de större bländaröppningarna där man gärna bländar ner en skvätt för lite skärpa, men helst inte onödigt mycket. 50/1,2 ska exempelvis få ett halvsteg mellan f/2 och f/1,4, vilket blir vid f/1,7.

Nu kommer det knepiga, nämligen att utröna precis var man ska fila. Jag följde en liten guide jag hittat på nätet, som dock var så svårbegriplig att jag tror att min egen här är lättare att förstå.
Först sätter man tillbaka bländarringen på objektivet och ställer in största bländare. Detta kan naturligtvis göras först av allt, men det kanske är lika bra att kolla så man får isär objektivet alls innan man börjar mäta och greja.
Sen lägger man försiktigt objektivet mot kamerans bajonett, i det läge där det normalt monteras. Alltså där pricken eller pilmarkeringen på objektivet är mitt över pricken på kamerahuset. Detta är inte så lätt som det låter, och man får gå på rent ögonmått. Tänk också på att objektivet nu ligger snett på kameran!
I detta läge ska man göra en markering på bländarringen där kamerahuspluttens övre kant finns. Alltså betraktat som om kameran stod i fotograferingsposition. Jag har markerat detta med rött. Denna markering är inte så noga, då man gott kan fila en bit förbi den.
De här bilderna är förresten tagna med Panasonic LX3 i makroläget. Klart användbart, även om det är jävligt vidvinkligt.

Sen flyttar man objektivets position till fotograferingsläge, det vill säga med markeringen rakt uppåt mot sökaren. Detta är ännu svårare med ögonmått eftersom det där inte finns någon som helst referenspunkt. Men man gör så gott det går, och sen kan man fila i omgångar framåt mot markeringen tills det lirar, om man är osäker.
Som synes så måste den lilla plåtgaffeln först monteras bort, vilket jag glömde att nämna i början. Här markerar man nu istället i bländaröverföringspinnens nedre kant (sett från fotograferingsposition). Denna markering är den viktiga, eftersom den talar om för kameran om bländarringen står i rätt läge vid sina respektive lägen.

Nu har man förhoppningsvis två fina märken, varav det ena ska befinna sig någonstans mellan markeringarna för f/8 och f/11. Ganska mycket närmare f/11 faktiskt, men det kan skilja beroende på objektiv.
Mellan dessa ska bländarringen filas ner så att den är minst lika låg som bajonettfattningen, när objektivet är monterat och beskådat bakifrån. Om man inte vill montera ihop hela objektivet för att kolla hur mycket detta motsvarar, så kan man bara lägga i bajonetten i bländarringen. Det rör sig om någon millimeter.
Som jag nämnde så är den ena markeringen tämligen viktig om man vill att ljusmätningen ska bli på pricken rätt. Därför kan det vara smart att inte fila ända fram till den, utan spara någon tiondel eller halv millimeter. Blir det fel så går det att justera efteråt. Filar man för mycket så blir det värre, men det går att ordna med exponeringskompensation om man inte tycker att det är så noga. Jag filade ungefär en tredjedels millimeter för lite, vilket gav en knappt märkbar exponeringsskillnad. Bländaren själv och bländarringen kommer alltid att ge det värde du ställer in, så oroa dig inte för att få fel värden där. Det ska bra mycket fel till innan kameran rapporterar fel bländarvärde mot det som står på ringen.

 


Ta det lugnt och metodiskt. Det bästa är att använda en riktig maskinfräs, men det har ju de flesta inte tillgång till. Jag filade för hand, med dels en ganska grov metallfil och sen finputsning med små nålfilar. Nikon har uppenbarligen använt nån mirakel-legering av aluminium, för maken till hårt elände har jag sällan skådat!
Svårt att se här, men om man filar bort onödigt mycket så sabbar man de gängade hål som ska hålla ljusmätargaffeln. Den kan vara bra att ha om man vill använda objektivet på någon stenålders-Nikon av analog sort, så undvik att fila så djupt. Det räcker med att nivån är i höjd med bajonetten, som sagt.

Sen är det bara att smäcka ihop gluggen igen! Naturligtvis ska alla delar borstas rena från slipdamm (aluminium är ganska "klibbigt") och rengöras från gammal gucka och smuts. Urtagen för plåtblecket som styr klicken smörjer man lämpligen med liiiiite fett av något slag. Det är inget nämnvärt slitage vi talar om här, utan bara för känslans skull. Motsatt sida på insidan av ringen kan också få sig en lätt påsmetning med fingret. Inga tjocka lager, utan bara så att ytan inte är torr.

Lite smårått sådär, men jag har tänkt ta av en tiondel eller två med en riktig maskinfräs på jobbet sen. Jag har semester nu;-) Det får duga så länge, och det funkar uppenbarligen riktigt bra.
Den justering jag avser handlar om att få pinnen på kameran att precis börja flytta sig från sitt utgångsläge när man bländar ner. Ni kommer att förstå om ni kikar på hur det ser ut när man monterar vilket glugg som helst med bländarring på kameran. Sätt objektivet till största bländare och observera pinnen under hela ditmonteringsförloppet. När gluggen är helt på plats så ska pinnen ligga dikt an mot kanten på bländarringen, UTAN att ha flyttat sig från sitt ursprungliga läge. Det kräver alltså lite finlir om det ska bli exakt, men det ska nog gå bra om man inte har tummen mitt i handen:-)

Såhär ska det se ut! En gammal klenod får uppleva något som man aldrig någonsin drömt om när den tillverkades:-)

Tjusigt va? Hur objektivet presterar får bli en annan historia. Men jag kan säga så mycket som att det är jävligt bra även vidöppet, om man ignorerar kanterna;-) Det kommer säkert en liten (?) recension såsmåningom. Trevligt objektiv i alla fall, som jag gärna rekommenderar.

Det var allt för denna gång. Hoppas ni vågar sätta filen i någon gammal glugg nu, så att de inte ligger och skräpar. Objektiv ska användas!

Postat 2009-07-28 19:17 | Permalink | Kommentarer (9) | Kommentera
1 2 Nästa