Mycket snack och lite verkstad

Eller tvärtom, ibland.

Ett kilo perfektion mot ett halvt kilo karaktär

Inom loppet av några timmar bestämde jag mig i måndags för att sälja min Panasonic LX3 och köpa en Olympus E-P1. Jag vet inte riktigt hur det gick till, men den annalkande Panasonic GF1 fick mig ironiskt nog att skynda på beslutet. Jag ville inte sitta och våndas över vilken jag skulle välja, eller för den delen vänta på att GF1 ska komma ut i butik.
Samma eftermiddag fick jag LX3:an såld och lyckades med viss svårighet köpa en E-P1. Jag hade egentligen bestämt mig för att köpa den på avbetalning, men när jag väl stod med plånboken öppen i hand i butiken så visade det sig att kreditbolaget inte medgav avbetalning för att jag inte har fast anställning. Ja jösses, sms-lån går tydligen bra, men folk som jobbar och har skaplig inkomst är det värre med. Nåja, jag rensade kontot och betalade kontant istället.

Nästa dag, med lätt ångest över mitt tomma bankkonto, hade jag plötsligt fått ännu ett skäl att sälja mitt Nikkor 24-70. Det kom att bli det avgörande skälet, och jag har tackat mig själv hela veckan för det hastiga handlandet. Annars hade jag haft kvar det där otroligt fina objektivet, som jag aldrig använder för att det är så förbannat klumpigt.
Jag sålde zoomen på tisdagen och promenerade med tolv papp på fickan och E-P1:an runt halsen från Älvsjö till Alvik. Inte helt angenämt att ha en sådan summa på sig när man går genom Västberga industriområde i kvällningen, men det gick bra.

Nu har veckan gått, och jag är väldigt nöjd med Olympusen. Naturligtvis fick jag som väntat lite mer ångest när specarna för GF1:an offentliggjordes. Vad hade jag gjort egentligen? GF1 ser ju bättre ut på en massa punkter, i alla fall på pappret. Men när jag bearbetat scenariot en smula så vet jag att jag gjort rätt. GF1 är ful, E-P1 är snygg. Ganska precis raka motsatsen mot vad jag tyckte för ett tag sen. Tänk vad lite självindoktrinering kan göra!
Den enda fördel jag kan se med GF1 är att den har en elektronisk sökare med informationsrad. Det där med att en kamera ska vara svart släppte jag så fort jag fick E-P1:an i handen.

Så till kärnan av inlägget! Jag har i forumen ofta uttryckt min frustration över att kompaktkameror har små sensorer och att systemkameror utvändigt är för stora, särskilt om man vill ha en "riktig" kamera. Inte för att klanka på instegskamerorna, då de fyller sina syften utmärkt. Men att ta i en sådan efter att under lång tid ha använt en proffskamera är ingen rolig upplevelse. Plastigt, rackligt, minimal sökare, viktiga funktioner gömda djupt i menyer, och så vidare.
Det instegskamerorna saknar är känsla, finess och "kvalitativ minimalism". Det har E-P1. Den är långt ifrån perfekt, men ett stort steg i rätt riktning!

Vad är det då som är så speciellt med denna kamera? Jo, den är lika liten eller nästan lika liten som de finare kompaktkamerorna, samtidigt som den har utbytbar optik och många gånger större sensor. Därtill finns det små objektiv med fast brännvidd och en optisk sökare att sätta i blixtskon. Det var ett sånt kit jag köpte; pannkaksobjektivet 17/2,8 med sökare.
Även om man bortser från den invändiga fördelen med stor sensor så är kameran så otroligt trevlig att hålla i och hantera, jämfört med alla kompaktkameror jag provat (har emellertid inte hållit i Canons G-serie). Den är lagom stor, lagom tung, har lagom proportioner. Det är en "riktig" kamera, till skillnad från kompakter med utfällbara plastobjektiv med motorzoom.
Som jag nämnde så är den inte perfekt. Jag vill egentligen ha större sensor. Jag vill ha en bättre sökare. Men i övrigt är den inte dum alls. Menyer och funktioner är rätt snåriga och jag höll på att bli vansinnig första dan. Men nu börjar det släppa, och jag tvivlar allt mindre på att det blev helt rätt.
Många andra skulle säkert klaga på slö autofokus och dålig LCD-skärm, men det skiter jag i. Det går faktiskt utmärkt att helt låta bli att kolla på bilderna innan man kommer hem, och det är första gången jag känt så när jag använt en digitalkamera. Ett synnerligen gott betyg.

Ni som känner mig vet att jag inte nöjer mig med detta. Jag kommer inte att prisa kameran för all framtid och jag kommer inte att äga den i evighet. Den är ett tillfälligt och välplacerat steg på den fototekniska utvecklingsstegen, varken mer eller mindre. Men just nu är det kärlek, och därför tänker jag inte ens gå in på det tekniska planet;-) Vill du ha en retro-osande minimalistisk kamera med relativt bra bildprestanda, så kan detta mycket väl vara något för dig.

Det är väl ingen som tror att jag kommer att kunna låta bli att köpa Panasonic 20/1,7 förresten? Bra, då vet ni vad som väntar.

Postat 2009-09-04 19:23 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera