Vägen till mätsökarkameran - En dåres bekännelser

Så har det hänt. Jag har köpt en mätsökarkamera, närmare bestämt en Leica M8. Va'ba?! Den där gamla reliken från 2006 som var föråldrad och snordyr redan när den släpptes? Javisst, det är riktigt. Låt mig nu tala om varför.

Jag började min fotografiska bana 2005, med en Nikon D50. På den tiden (det var ju jättelänge sen...) tyckte jag att det var viktigt att min kamera skulle vara robust, ha massor av funktioner och ligga bra i handen. Så jag bytte senare upp mig till en D200. Sen kom begäret efter fullformat, och förra året uppgraderade jag igen, till en D700. Ganska naturligt egentligen. Det var ju en FF-D200 jag ville ha redan när jag köpte D200:an, men någon sådan fanns inte.
Sen dess har jag plåtat skiten ur D700, och jag älskar den. Men jag har mer och mer börjat hata dess storlek och vikt. Numera använder jag uteslutande manuellt fokuserade objektiv. De är bättre byggda, har mer individuell karaktär sinsemellan, samt är små och billiga. Och när man sätter mina favoritobjektiv på D700:an så framgår det hur fånigt stor kameran är. Jag har ingen användning för alla dess funktioner. Jag vill bort från tekniktramset!

Så släpptes härom sistens äntligen Leica M9. Jag hade funderat på M8 förut, men släppt tanken eftersom den var så dyr, och därtill hade den inte fullstor sensor. Men nu var jag på vippen att sälja all min utrustning och köpa en M9 faktiskt. Efter diverse grubblande, kalkylerande och ångestfyllt tänkande, hejdade jag mig dock. Det var tur det. Jag köpte nämligen istället en M8, begagnat.

Hur i hela friden kan man göra en sån kovändning? Jo, under undersökandet av M9 och hela mätsökarkamerans natur, insåg jag till slut att det inte handlar om att ha det senaste. Kanske tvärtom egentligen.
Mätsökarkameran är ett stort och rejält kliv bakåt, bort från allt vad automatik och finesser heter. Att M8 har mindre sensor är förstås lite retligt, men det hör inte hit. Det är bara en kostnadsfråga.

Så nu sitter jag med den vackraste mattsvarta skapelse man kan tänka sig, här framför mig. Det tråkiga är att jag inte har några objektiv! Eller jo, ett Elmar-C 90/4. Kanske det mest omässiga att sätta på en M8 man kan tänka sig. Men jag har trots det bekantat mig med kameran, och byggt upp ett fotosug som jag inte haft på åratal.

Imorgon åker jag förhoppningsvis och hämtar ett nyservat 40/2 som bor hos Schönherrs för tillfället. Då kan jag äntligen börja fotografera på riktigt! Om det är klart. Annars får jag tålmodigt vänta lite till.
Under nästa vecka kommer det att dyka upp ett Voigtländer 28/2 från Storbritannien. Där har vi min bildvinkel, som var tanken från början. Må jag få den innan jag kreverar!

Jag kommer antagligen inte att röra D700:an på bra länge. Det är det här jag velat ha så länge. En kamera som är byggd för fotografer, inte för specifikationsonanister.
Det blir nog en del skrivet under de kommande veckorna:-)