In i dimman

Vid tolvblecket idag rullade en tjock, härlig dimma in över Stockholmsområdet. Lite synd var det, för den föregicks av en varmt leende sol och en molnfri himmel. Men fotografer är ju lite annorlunda, så jag slet snabbt på mig kläderna och rände ut i intigheten. Till fots förstås, som alltid.

Tranebergsbron västerut.

Essingeleden söderut, där den kommer ut ur berget vid Marieberg.

Jag gjorde ett kort svull-stopp vid mojjen utanför DN-skrapan och bestämde mig för att gå ganska långt. Först över Västerbron, som inte hade mycket att bjuda på i form av utsikt idag. Så jag fortsatte via Långholmen, runt Söders västra udde.
Under Liljeholmsbrons fäste har jag faktiskt aldrig varit förut, konstigt nog. Men nu har jag det, och det var "trevligt". Jag älskar ju såna här ställen:-)

Så tänds äntligen gatlyktorna, vilket jag väntat på. Begreppet "ljuskägla" blir genom dimman raskt mer begripligt. Liljeholmsbrons ovansida är inte fullt lika intressant som undersidan, men ändå.

Nu börjar det bli rejält mörkt. Klockan har passerat 15 och solens sista strålar där ovan  är uppenbarligen inte längre till mycket hjälp. Stämningen är i alla fall förträfflig.

Den stackars M8:an börjar nu kräkas en smula av bristen på ljus, men det går ganska bra ändå. Färden går längs träbryggan vid Gröndals strand.

Upp över Gröndalsbron (Essingeleden) mot Stora Essingen. I vanliga fall har man här en utmärkt utsikt över stan österut. Idag är det som att titta in i en vägg. Inte minsta tillstymmelse till ljus från stan, trots att den ligger nära. Dimman dväljer allt. Essingeleden försvinner in i ingenting.
Vyn från Stora Essingen är ganska mäktig.

Sen gick jag hem över spårvagnsbron, med ett stopp på ICA för införskaffande av förnödenheter.

Förortsanalys av södra Solna

12:05, bussen mot Spånga station rullar in efter en lätt försening. Mitt lite mulna humör lättar direkt när jag möts av chaufförens yviga, komiska mustasch och en blick som säger "jag älskar mitt jobb!". Hoppar av vid Karlsbodavägen, utan någon som helst plan.

Sprängningsarbeten för den nya dragningen av tvärbanan är uppenbarligen i full gång. Jag förstår verkligen inte varför, men tydligen har man beslutat att kurvan nedåt Bällstaån inte får vara så snäv som nuvarande vägdragning är.

Det ser ut som att detta gamla 1800-talshus kommer att få ge vika för den nya tiden. Precis som det alltid varit.

I Bällstaån muddrar man och sätter upp förstärkningar mot kajen. Lerbotten är väl kanske inte den bästa förutsättningen för en banvall nära vattnet.

Vidare en bit inåt Solna. En gång i tiden fortsatte Huvudstaleden in på Oskarsrogatan, men idag har man satt upp tillfälliga bostäder mitt på den gamla körbanan.

Hela området är präglat av en massa ändringar som är halvfärdiga eller som lagts i malpåse. Mellan Storgatan och Bredkilsbacken finns en allmänning som består av ett moras av sten och grus, där man uppenbarligen tänkt göra något. Men arbetet avbröts och sen har ingen lyft ett finger. Det är inte ens någon som bryr sig om att underhålla staketet som vätter från berghällarna ner i "hålet", som mest verkar fylla en funktion för folk som vill göra sig av med sina gamla teveapparater.

Här hade man kunnat bygga en fin park, men plätten har nog inte varit rörd på 20 år. Åt andra hållet:

Fortsätter man åt sydost kommer man till ett område med det märkliga namnet "Ingenting". I dagsläget passar det ganska bra, men här ska Skanska bygga bostäder inom kort, förklarar en stor banderoll invid Storgatan.
I Ingenting, nedanför det nya, tjusiga posthuset finns den gamla skjutbanan; inklämd mellan berget och Tomteboda bangård. Här har jag varit många gånger, och trots att man alltid ser tecken på att det brukar vara aktivitet här, så har jag aldrig sett en levande människa. Platsen är precis lagom kuslig för att jag ska trivas:-)

Kasunerna är uppbrutna, vandaliserade och tömda för länge sen. I vissa av dem ser man att folk har bott. Eller i alla fall försökt bo, i en troligen svårt tragisk tillvaro.

 Spår av skyttet finns också kvar.

Förra gången jag var här så var skytteklubbshuset uppbrutet, men inte vandaliserat invändigt. Antagligen inte småglin som varit i farten, utan folk som verkligen gjort inbrott i behov av pengar. Således inget klotter eller sånt.
Nu är låset bytt och fönstrena igenspikade, men man ser hur hårt ansatt det varit.

På en "ö" mellan motorvägsfilerna vid Pampas bor det folk. Eller, det är nog snarare ett sommarnöje. Tälten har vissnat och ingen syns till. Det finns ingen väg hit utom över motorvägen.

Parallellt med Pampaslänken och Terminalvägen, väster om Tomteboda, finns en motorvägsavfart som aldrig blev något med.  Den slutar rakt in i en bergknalle, och agerar idag gång- och cykelbana från Tomteboda mot stan.

Personligen uppfylls jag av en känsla av det forna östblocket, när jag är här. Och det är inte något dåligt per se; snarare tvärtom. Jag älskar kombinationen av betongkomplex, oviss framtid och trasig historia. Det finns ett mörker här som ska anammas...

------------------------------------------

Här tog det intressanta slut, och jag svängde in på Systemet vid Norra station för att köpa en balja vin, som jag just nu avnjuter. Jag hoppas att läsningen har varit angenäm:-)

Tillägg: Någon kanske hann se att jag skrivit en låååång förklarande inledning till detta blogginlägg. Men jag kom på att om saken behöver förklaras, så är den ointressant. Så jag tog bort förklaringen.

Alla bilder är tagna med Leica M8 och Voigtländer 28/2, samt uppräknade i ACR.

Camera stealth

Engelska hör inte hemma när man på ett svenskt forum skriver till svenska fotografer om svensk fotografi. Men just nu finner jag inget mer passande på svenska, så ni får ursäkta mig.
Uttrycket har jag hämtat från amerikanska forum, och idén är lika enkel som den egentligen borde vara självklar. Den handlar om att man som fotograf ska synas så lite som möjligt, och då särskilt gällande utrustningen. Ett slags förnuftigt antimärkesbögeri.

Om jag går med Nikon D700 runt halsen med ett litet objektiv monterat, så skulle jag säga att ungefär hälften av alla man möter slänger en blick på kameran. Har man ett stort objektiv monterat, så GLOR 99% av alla man möter. Ska man sen försöka fotografera folk utan att de märker att man gör det, så är man helt rökt. Det är som att ha en saftblandare på huvudet och en stor banderoll där det står; "JAG HAR EN JÄTTEDYR KAMERA OCH JAG TÄNKER FOTOGRAFERA DIG!!!!".
En del "fotografer" är säkert jättesugna på denna uppmärksamhet på grund av penislängdsproblematik eller liknande. Det är inte jag.

Har man istället en diskret kamera, som en M8, så är det kanske en av tio som ens ser att man bär en kamera. Jag skämtar inte! Skillnaden i storlek mellan kamerorna är inte så stor, men den ena skriker om uppmärksamhet medan den andra gör motsatsen. Den praktiska skillnaden är enorm trots att den tekniska inte behöver vara det.

Sen kan man förstås minska kamerans synlighet ännu mer. Många tejpar över loggorna på sina Leica-kameror, vilket jag också provat. Men det är rätt fult och trist att behöva ha tejp på en sån trevlig tingest. Så jag gjorde en irreversibel modd!

Jag har helt sonika tvättat bort M8-loggan:-D Så nu är det bara den graverade försänkta logotypen i mattsvart. Skitsnyggt! Det påverkar säkert andrahandsvärdet, men det skiter jag blankt i.
Om du tänker prova detta hemma så ska du tänka på att det är omöjligt att återställa!

---------------------------------------------

Nå, det var det om det. Nu lite bilder från den gångna veckan! Vi börjar med en trappa vars märkligt obekväma förstasteg har lockat mig förut. Tyvärr har man rivit den hemliga byggnad den hör till för att bygga bostäder. Men trappan på Kungsholmen är kvar.

Igår plockade jag för första gången på ett halvår fram stativet. Jag borde verkligen använda det mer, men lite av glädjen försvinner när man släpar på ytterligare ett härke.

Och så några skott från idag, utan stativ. När man begränsar sig till ISO 1250 och f/2 får man verkligen hålla tungan rätt i mun om man vill ha en skarp bild i Stockholms vintermörker. Men det är å andra sidan väldigt trevligt att få jobba lite:-)

Voigtländern har verkligen en synnerligen speciell karaktär, som jag gillar mycket. Ungefär samma som det jag velat åt hos Leicas egna objektiv: En ganska mjuk skärpa som också övergår i en mjuk och diffus oskärpa, utan att man förlorar kontrast och färg.

Någon som försökt panorera en ångbåt förut? Nu är det i alla fall gjort:-D Ingen jättelång slutartid, men 1/11 sekund var för långt för att båten skulle bli skarp om jag hållit kameran still.

Låt oss nu återvända till inläggets rubrik; Camera stealth. När behövs det? Inte för att plåta ångbåtar i alla fall. Men utanför NK:s julskyltning kan det vara en bra idé!

Det var allt för denna gång! Just nu väntar jag på ett Voigtländer 35/1,4 från England. Även en antimärkesbög kan vara pryltok. Det är det som är det fina:-)

Omväxling förnöjer

Jag kan inte sova, så jag skriver lite om dagens fotograferande istället. Jag har ju tjatat en del om M8 på sistone och inte petat på D700:an på många veckor. Så jag bestämde mig för att ta en promenad i skitvädret tillsammans med den, och dess kamrat 50/1,2.

----------------------------------------

Tunnelbana till Abrahamsberg. Regn. Vänta, vilket håll? Ditåt! Avmarsch, huva på, över stora vägen. Sedär, koloniträdgården ligger kvar där den brukar... (förstora bilderna genom att klicka på dem)

Ner till vattnet; Lillsjön inklämd mellan Drottningholmsvägen, Kvarnbacksvägen och Ulvsundavägen.

De krumma pilstammarna får ligga alleles ifred och ruttna bäst de vill.

Över Kvarnbacksvägen. Nära att en bil kör på en annan bakifrån när den första bromsar för att släppa över mig. Att hålla avstånd är väl inte att tänka på. Bråttom hem för att ta det lugnt.
I slänten ligger bågskyttebanan. Man kanske borde prova det? Inte direkt inspirerande just nu då, men nån annan gång.

In i skogen bakom Bromma återvinningscentral. Fastnade i ett rosensnår med fina jackan, men den är väl till för att användas. Vidare upp på berget.  Lite kuslig stämning. Mörkt och inte en jävel som vet att man är där.
Den gamla kanonlavetten från en annan tid då Bromma fpl var militärt, står kvar. Idag agerar den grillplats för diverse löst folk verkar det som.

Ner på framsidan, mot banan. En G4S-bil sniglar förbi precis när jag kommer ner, som om jag påkallat deras uppmärksamhet. Naturligtvis bara en slump. Kvar på utsidan av staketet.
Vägen som en gång varit beskaffad för att kunna bemanna kanonen är milt sagt vissen. Men ändå kvar.

Mörkt som fan nu. Fastnar i ett buskage igen och bestämmer mig för att börja ta mig ut till Ulvsundavägen innan jag halkar och slår mig eller så. Jag tycker att det det kunde ha fått vara lite trevligare stämning faktiskt.

Sen gick jag hem och ställde kameran på tork. Omväxlande att använda den andra lite, och trevligt med omväxlande motiv. Imorgon tror jag det blir att damma av stativet. Och ta med paraply.

Solens återkomst

Jag såg fram mot ännu en genomrutten, sur och mörk helg när jag somnade igår. Jag har varit hemma och sjukskriven sedan i onsdags, men igår lättade febern tillräckligt för att jag skulle ha lite hopp om att komma ut idag.
När jag så gläntade på persiennerna i morse för att bekräfta mina farhågor om skitväder blev jag istället helt överlycklig. Där ute visade sig en djupblå, klar himmel bakom vasst belysta husfasader. Solen hade kommit tillbaka!

Jag var inte direkt tidigt uppe, men eftersom jag redan igår hade packat ner allt för en eventuell fotopromenad så hade jag medelst tunnelbana tagit mig till Solna vid lunch. Jag är en person som gärna fastnar framför datorn och "ska bara" kolla lite saker innan jag går ut, vilket brukar medföra en försening på flera timmar. Men med det rådande ljuset kunde jag bara inte sitta inne en endaste minut för länge.

Solna? Jo, jag har sällan något mål. Jag bara åker iväg nånstans och börjar gå i godtycklig riktning. Så idag blev det Solna.
I Solna är det ganska fult, tycker jag. Men fula saker kan vara roliga att fotografera. Utmanande, om inte annat.

Såhär fult kan det vara. Leica M8 med Voigtländer 28/2 @ f/5,6. Jag har beskurit och rätat upp bilden, så det ser lite klurigt ut. Bilden bör (liksom de nästföljande) förstoras.

Jaha, det var ju inte så muntert. Men det var ju sol! Det var liksom huvudsaken. Jag har inte sett den på en månad tror jag. Så nu fick jag för första gången prova M8:an under bra förhållanden, och dess kvaliteter är fantastiska.

 Allt är inte fult i Solna. Nedanför de blå höghusen i Hagalund finns en liten klunga trähus som känns fullständigt malplacerade i den övriga betongförorten. Här gick för övrigt järnvägen förr över berget med ganska god lutning, innan man sprängde ut tunneln för stambanan genom berget.

Minns inte vad det var för bländarvärde, men antagligen f/5,6. Jag har beskurit och rätat upp bilden även här, och tyvärr blev det fula artefakter i panelen på grund av att det var tjusiga dubbelskåror mellan varje planka, som vid förminskning bara orsakade elände.

Jag styrde stegen vidare mot Hagaparken, och vek av in i skogen till höger innan den stora Järngrinden med Gustav den XIV:s emblem. För att slippa alla promenerande människor.
Med mig hade jag också farsans (eller egentligen min avlidne farfars) Leica Summicron-C 40/2. Det fokuserar fel på M8, som jag tidigare rapporterat om, men det spelar föga roll om man kan blända ner lite. Och det kunde man. Så jag får härmed lov att presentera dagens estetiska skitbild, men den är i alla fall tagen med objektivet ifråga, vid f/4. Skarpt något så in i baljan (för att citera min likaledes avlidne morfar).

Det roliga med det här objektivet är att det stämmer nästan exakt med ramarna för 35 mm i sökaren! De är nämligen på M8:an optimerade för att stämma vid närgränsen, vilket i mitt tycke är helt idiotiskt. På håll får man med betydligt mer än ramarna visar, om man använder den brännvidd som ramen ska stämma med.

Ett befintligt stilleben med Summicronen. Det framgår tyvärr inte i webformat hur absurt skarpt det är, men jag vill lova att det är en rejäl skillnad mot vad som helst på en D700.

Jag höll en västlig linje för att slippa promenadstråken och hamnade i en liten glänta där solen plirade mellan träden. Fina bokstammar och en matta av löv! Summicron igen.

Vid Norrtull vajade vassen i vinden och folk såg ovanligt glada ut. Tänk vad lite sol kan göra! Voigtländern var återmonterad.

Jag vandrade vidare in mot stan, i lätt östlig riktning. Det här är skolan mellan Valhallavägen och Vanadislunden, som jag inte vet vad den heter.

Sen slutade jag fotografera ett tag eftersom jag avskyr att göra det bland folk. Kanske märkligt att ha en Leica då, kan man tycka. Men sån är jag.
I det här skedet bestämde jag mig för att gå hela vägen hem. Långt, men varför inte. Här passerade jag strömmen och de alltid lika entusiastiska fiskarna. Går det verkligen att äta fisken som fiskas här? Observera gärna snubben som står MITT i strömmen!

Nu hade jag tröttnat på att fotografera och började koncentrera mig på att försöka låta bli att tänka på mina ömmande fötter. Men en bild vid Norr Mälarstrand som bevis kan ni få. Det var fler än jag som njöt av att äntligen få se solen.

Härifrån är det ungefär 2,5 kilometer hem till mig, så jag satte av i räserfart, för nu började jag dessutom bli vrålhungrig. Den totala promenaden med alla avstickarabrovinker var nog ungefär 12 kilometer. Precis lagom, med andra ord.

Nu är jag äten, duschad och redigerad (bilderna alltså). Men framför allt nöjd. Både med vädret och den förträffliga kameran. Hoppas det blir likartat imorgon. Jag tror förresten jag är frisk. Var det solen?