Mycket snack och lite verkstad

Eller tvärtom, ibland.

Sanningar och myter om fullformat - del II

Efter att ha avhandlat sensorns ljuskänslighetsfördelar samt den relativa ljusstyrkan hos objektiven, går vi nu vidare och kikar lite på vad det krävs för objektiv. För många hävdar bestämt att "FF kräver dyr optik". Skitsnack, säger jag.

Det ovanstående påståendet grundar sig i att man med en mindre sensor inte utnyttjar en lika stor del av bildcirkeln, vilket ger en mindre skärpeförlust utåt bildhörnen. Vad ivrarna av denna teori gärna glömmer är att objektivets upplösning per ytenhet är konstant, vilket gör att den minskar per bildhöjd!

Visst finns det riktigt dyra och fina objektiv för FF, men man måste inte använda sådana. Det finns drösvis med riktigt billiga gluggar som presterar hur bra som helst. Dock handlar det oftast om manuella objektiv och/eller fasta brännvidder kring normalområdet och lätt vidvinkel. Men inte ens när det gäller teleobjektiv måste man punga ut med tusentals kronor för att få bra bildkvalitet.

Mitt billigaste objektiv var faktiskt gratis. På marknaden kostar det ungefär 1500:-, och det är helt förnämligt på fullformat. Vi talar om Nikon Series-E 75-150/3,5. Det är alltså inte ens ett Nikkor, utan lanserades som budgetobjektiv. Omfånget är lite ovanligt, men om man är beredd att ge upp den där sista biten upp till 200 mm så är det värt att tänka på att det faktiskt är ljusstarkare än till exempel Canon EF 70-200/4, och därtill väger det bara 520 gram. F/3,5 låter kanske inte så mycket för världen, men faktum är att det går att få riktigt kort skärpedjup vid full glugg och >100 mm, för till exempel porträtt.
Objektivet ger hög kontrast, livfulla färger och bra skärpa från mitt till hörn vid de kortare brännvidderna. Zoomar man in så vinjetterar det skapligt, men vid f/5,6 är det snorbra även där.

På kameran ser det minst sagt lustigt ut.

 

 

Att jag skriver om just det här objektivet är för att jag använde det senast idag. Så några bilder från dagen kanske är på sin plats. Alla bilderna är tagna vid f/5,6 och är JPG ur kameran med endast smärre korrigeringar i efterbehandlingen. Jag har nyligen uppdaterat firmware i D700:an, vilket nu gör att auto-vitbalansen är fullt användbar. Underbart!

 

Jag är egentligen inte så förtjust i zoomar, men den här får undantag:-) Omfånget är perfekt för att skära ut små utsnitt av verkligheten. Färger och kontrast är på topp, och det smidiga formatet gör det lätt att peta ner i kameraväskan som komplement till något annat. Jag lämnar oftast 85/1,4, 105/2,5 och 200/4 hemma och tar 75-150 istället. Den är minst lika bra nedbländat och tillräckligt ljusstark under dagtid. Därtill är bokehn riktigt bra, men det kapitlet får vi ta en annan gång;-)

Kommer du över den här gluggen för runt 1500:- så är det bara att slå till. Otroligt prisvärt, trevligt och bra objektiv. Men tänk på att det inte ger någon ljusmätning med Nikons enklare kameror. Det går också bra att använda på Canonkameror med en enkel adapter för några hundralappar, och det presterar riktigt bra även på en mindre sensor. Därtill är det skitbra för närbilder med en närbildslins; jag använder en Nikon 5T med stepring 62-52 mm.

Nästa gång ska vi titta närmare på Nikkor 50/1,8 AIS "longnose". Kanske det skarpaste normalobjektivet som Nikon gjort. Som sagt; det finns sjukt bra objektiv för FF som inte kostar skjortan:-)

Tillägg: Här är lite intressant läsning om 75-150/3,5: http://www.mir.com.my/rb/photography/hardwares/classics/emfgfg20/eserieslenses/htmls/36150mm.htm#75150mm
Det finns också ett 50-135/3,5 som ska vara ännu bättre. Jag tar gärna emot tips om du vet var man kan hitta ett sådant!

Postat 2010-01-30 19:15 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Sanningar och myter om fullformat

Så sakteliga börjar "fullformat", småbildsformat eller 24x36 mm, åter igen etablera sig som den norm det en gång var. Under den analoga filmtiden (som förvisso fortfarande lever parallellt med den digitala tekniken) var detta standarden. Prisvärd, portabel och ändå med mycket god bildkvalitet.
Tittar vi längre tillbaka så var filmformaten mycket större, men de blev egentligen inte särskilt mycket mindre än just 24x36 mm i de applikationer som gemene fotograf kom i kontakt med.

Idag har vi en digital nytradition där APS-C länge härskat på marknaden av rent kostnadsmässiga skäl. Även dessa sensorer, som är ungefär hälften så stora sett till ytan jämfört med film, är kapabla att ge en bildkvalitet som mäter sig med småbildsformatet på film. Men nu är det ju inte film som gäller längre, så varför jämföra med detta? Nej, vi bör istället se framåt och ta formaten för vad de är i absoluta mått istället för relativa.

På allehanda fotoforum runtom i världen odlas en myt om att ett visst bländarvärde skulle ha någon med bildkvaliteten att göra, oavsett format. Detta är så fel det någonsin kan bli. För att förstå hur detta fungerar måste man kunna elementär fysik, optik och matematik. Kunskaper som de flesta tyvärr verkar sakna.

När nya kompaktkameror lanseras så kan man ofta läsa att "den har ju ett objektiv med f/2!", som om det vore ett bevis på ljusstyrka. Så är inte fallet. En kompaktkamera har i regel en sensor som är stor som en lillfingernagel, och därmed är brännvidden också väldigt kort för en viss bildvinkel. Och eftersom "f" står för brännvidden så innebär "f/2" fortfarande en väldigt liten ljusinsläppande öppning i objektivet.

Det intressanta gällande ISO-tal, bländaröppning och bildkvalitet vid lågt ljus, är och kommer alltid att förbli: hur många fotoner kan sensorn fånga in totalt sett? Inte per ytenhet. Detta gäller förstås också mellan APS-C och småbildsformatet.

Så, vid f/2 på APS-C fångar sensorn in ungefär hälften så många fotoner som en FF-sensor gör (om båda har likvärdig fotoelektrisk verkningsgrad, eller vad man ska kalla det för). Därmed motsvarar ISO 200 på APS-C-sensorn ISO 100 på FF-sensorn.

Men fördelarna med ett större sensorformat stannar inte där! Därtill används ofta FF-objektiv på APS-C-kameror, eftersom de ljusstarkaste objektiven brukar vara avsedda för det större formatet. Att använda dem på ett mindre format innebär att man klipper ut en ruta i mitten av bildcirkeln och förstorar denna. Alltså förstoras också alla optiska fel. Objektivets upplösning per bildhöjd blir sämre eftersom det ju är konstant per ytenhet.

Den enkla och självklara slutsatsen är att bäst bildkvalitet fås med största möjliga sensor tillsammans med välkorrigerade objektiv avsedda för just det formatet. Det finns endast några få vinster med att använda objektiv som ger större bildcirkel än sensorn, och det mest märkbara är att hörnskärpan ökar i förhållande till mittskärpan. Därmed inte sagt att den blir högre än om objektivet suttit på ett större sensorformat!

--------------------------------------

 Jag har alls inget emot APS-C-kameror. Men jag är tämligen trött på alla felaktiga argument som används för att försvara dessa. Det enda vettiga argumentet är egentligen kostnad, då en stor sensor är dyrare än en liten. Det kommer vi aldrig ifrån. Det vi kan ställa oss frågande inför är varför APS-C-kameror är så förbannat stora (det gäller förresten även FF-kameror). Varför ska man köpa en Olympus E-3 som har en fjärdedel så stor sensor som en Canon EOS 5D MkII, om inte för kostnadens skull? "Men Olympus har ju ljusstarkare zoomar", kanske du säger. Pyttsan, säger jag. Deras 14-35/2 kostar 25 lakan och motsvarar ett 28-70/4 på 5D. Något sådant har inte Canon, men väl ett 24-105/4 med bildstabilisering som kostar 12.500:-.

Sammantaget blir Canon 5D II med 24-105 IS billigare än Olympus E-3 och 14-35. Att någon väljer det senare alternativet måste bero på märkeslojalitet eller bara okunskap. Att man sen kan sätta ett skitbilligt 50/1,8 på 5D:n med spektakulära resultat gör inte saken bättre för Olympusfolket.

Missförstå mig rätt. Jag gillar Olympus som märke, men de är ute och cyklar så jävla mycket när de försöker sälja jättekameror med pyttesensorer. Likaså är deras anhängare ute och cyklar när de försöker påskina att de ljusstarka zoomarna skulle väga upp för sensorformatet.

-------------------------------------

 Nåväl, vi är ganska få som har lust eller råd att lägga multum på kameror. Men om vi ska göra det, så bör vi göra det på ett någorlunda rationellt sätt om bildkvalitet är vad vi är intresserade av. Jag avslutar kvällens skitsnack med en bild från i eftermiddags med Nikon D700 och Nikkor 50/1,2 AI vid ISO 6400 och f/2. Kombinationen kostar i dagsläget ungefär 25-30.000:-, vilket ju är betydligt mer än vad de flesta vågar drömma om att lägga på en kamera.
Bilden är uppräknad i ACR helt utan luminansbrusreducering. Det behövs nämligen inte.

Hörde jag "vi vill se 100% crop!"? Kommer här. Återigen; ingen luminansbrusreducering alls.

Som grädde på moset så är bilden restituerad, så upplösningen har besudlats genom återinterpolering vid upprätningen.

Trevlig helg!

Postat 2010-01-29 22:01 | Permalink | Kommentarer (14) | Kommentera

Haiti och konsumtionsfebern

Jag har tänkt skriva lite om mina materialistiska planer under den senaste veckan, men hejdade mig mitt i tanken när den senaste katastrofen i Haiti inträffade för någon dag sedan.

Som trogna läsare vet, så konsumerar jag kameraprylar i en takt som andra byter underkläder. Dock är drivkraften i mitt fall teknisk nyfikenhet, om jag ska försvara mitt beteende. Jag är ingen samlare. Nyss har jag bestämt mig för att sälja mina "enkla" Voigtländerobjektiv som jag har till M8:an och istället köpa ett Zeiss ZM 28/2,8. Gott så, och inga problem. Det är ju bara pengar.

Men sen läser man om en förfärlig katastrof där hundratusentals människor står utan rent vatten och folk ligger med öppna benbrott som ingen har tid att ta hand om. Inget unikt i världshistorien, och vi brukar ju kunna strunta i sånt som händer på andra sidan jorden. Men jag började faktiskt må rätt dåligt eftersom den inträffade precis samtidigt som jag bestämde mig för att lägga tio lakan på en bit glas och metall som inte tjänar något syfte alls förutom att tillfredsställa mig själv.

Vad fan är det jag håller på med egentligen? Jag är och kommer antagligen alltid att förbli kapitalist och liberal. Och kapitalism och liberalism innebär att individen tar ansvar för sina handlingar. Vari består mitt bidragande till mänskligheten och Jorden när jag köper dyra saker för mitt egna höga nöjes skull? Jag skapar arbetstillfällen, förstås. Detta ökar tillväxten välfärden.

Men nu handlar det inte om det. Min konsumtion är mest ett hån i detta sammanhang. Så för att åtminstone försöka vara lite behjälplig så skänkte jag en fjärdedel av de pengar jag har till hands, till en hjälporganisation. Det blev bara femhundra spänn, men jag hoppas att det är till någon hjälp.
Jag har också satt ut en annons på en vara som kan inbringa ytterligare 500:-, där hela summa kommer att gå till Haiti.

Samvetet är knappast rent nu, men kanske lite mindre grumligt.

Postat 2010-01-15 20:55 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Jag kan inte fotografera

Konstig rubrik kanske, då jag visar upp bilder till höger och vänster och titt som tätt. Men det här handlar inte om den tekniska biten; den känner jag väl. Det här handlar om psykologi.

Så fort jag har en ledig dag eller tillräckligt mycket ledig tid på en arbetsdag, så fotograferar jag. Eller rättare sagt, jag försöker fotografera. Jag vill, måste, ska fotografera. Jag har ingen aning om varför det är just fotografera jag ska.
Nästan alltid känner jag mig missnöjd under själva fotograferandet. Mitt sökande efter Bilden med stort B grumlas av alla andra tankar i mitt huvud, och jag har väldigt svårt att koncentrera mig. Jag har tidigare skrivit att jag fotograferar för att fly, så uppenbarligen lyckas jag inte så bra med det.

Jag tror att det beror mycket på att jag avskyr den miljö jag är förpassad till; nämligen Stockholm. Det finns ingenting här som jag inte redan har sett, i alla fall inte som är tillräckligt lättillgängligt för spontan fotografering. Och fotografering måste vara spontan för att jag ska vilja hålla på med det.
Planerad fotografering såsom porträtt, studio och annat, intresserar mig inte ett skvatt. Fotograferingen ska handla om att fånga något som jag råkar se för stunden. Helst något jag inte sett förut. Då projicerar jag hela mitt intresse genom kameran, på motivet. Och det har då en möjlighet att bli bra.

Men, jag fortsätter ändå att plåga mig själv, utmana mig och försöka göra det bästa av situationen. Det är ju så livet fungerar. Vad skulle jag annars göra?

Dagens bild får illustrera det hela. Just när jag givit upp hoppet såg jag något bra, äntligen. Kanske helt ointressant för dig, men perfekt för mig. Notera att detta är ett självporträtt.

 

Nu ska vi koppla detta till den materialtekniska biten. Bilden är tagen med Leica M8 och Voigtländer 28/2. Varför är det nu intressant då? Jo, för att jag alltid bär kameran runt halsen när jag är ute och "fotograferar". Inom citattecken för att jag går mer än fotograferar, enligt tidigare resonemang. 
Hur som helst; om jag inte har kameran framme så blir det inga bilder. Och om kameran ska vara framme så måste den vara så liten och lätt att jag inte störs av den när jag går en mil eller mer, för det gör jag ofta. M8:an fyller detta syfte med bravur.

Imorgon kommer jag att fortsätta att plåga mig med att försöka fotografera. Det SKA gå. Jag ger mig inte. Det finns en bra bild överallt. Men jag måste öva mig i att hitta den.

Postat 2010-01-03 22:09 | Permalink | Kommentarer (13) | Kommentera

Brus är vackert

Såhär en bit in i min jul- och nyårsledighet med inget inplanerat, så har jag knatat runt lite med kameran som vanligt. Men eftersom jag har mer tid än jag har i arbetsveckorna så har jag klurat lite på min bildbehandlingsteknik.

Ofta tycker jag att digitala bilder, främst då svartvita, ser döda eller plastiga ut. Det beror inte på brist på tonalitet, fel kontrast eller något annat. Utan vid närmare påseende så tycks det helt enkelt bero på att de är för "släta". Det finns inget korn om man fotar vid låga ISO-tal, så alla ytor utan struktur blir platta och trista. Lägger man till att bilderna ofta har väldigt bra detaljskärpa, så går det som det går. Jag försöker nu råda bot på det, men det är inte lätt.

Det finns massa konstiga insticksprogram till Photoshop som ska emulera filmkorn, men jag är säker på att det går med andra metoder. Det allra enklaste är att bara lägga på monokromt brus, men då blir likadant både i hög- och lågdagrar, och det vill man ju inte. En bättre metod är att göra ett nytt lager som man fyller med 50% grått (eller annan nyans), väljer ett kontrasthöjande blandningsläge såsom "täcka över" ("overlay" på engelska), och sen lägger till brus.
Detta är ju inget konstigt, men det svåra är att tygla brusets karaktär. Gaussisk fördelning är att föredra eftersom det ger många olika intensitetsnivåer och därtill en ojämn fördelning på pixelnivå. Men det blir alldeles för vasst, så man får mjuka upp det med lite gaussisk oskärpa, lämpligen med 0,5 pixlars radie. Ironiskt nog måste man sen skärpa upp det lite för att det inte ska bli för mjukt. Jag har kommit fram till att man inte ens måste skärpa grundbilden när den sen ska förminskas till webformat, för då ser det för skarpt ut. Bruset i sig gör nämligen att bilden ser skarpare ut!

Så några exempel. Jag är fortfarande bara i början av utvecklingen av detta, och resultaten är inte direkt optimala. Här en bild med D700 och CV 40/2.

 

Bruset är grovt, och skulle väl motsvara film på ISO 1600 minst. Men jag tycker att det passar i det lilla formatet. Däremot kan man se att brusfunktionen i Photoshop faktiskt inte är särskilt bra. Fördelningen är nämligen till viss del "randig"! Alltså nån slags bandning, som man ju helst hade sluppit.
Det ser också lite onaturligt ut att bilden är såpass skarp trots de stora "kornen". Men det funkar tycker jag.

Här är ett till exempel. Utan bruset hade husets alla ytor varit helt släta.

 

Jag är inte helt nöjd, men det är bättre än utan brus. Observera nu alltså att jag lagt på bruset innan bilden förminskats. Annars är det väldigt svårt att få det bra.

Idag tog jag en lång promenad i kylan med M8:an, som jag annars lämnat hemma för att jag inte riktigt litar på att den tål kyla. Farhågorna visade sig på sätt och vis vara sanna, för batteriet klappade ihop totalt efter ett tag och jag var tvungen att förpassa det till byxfickan för uppvärmning ett slag. Kameran däremot, funkade utmärkt i -8 grader i flera timmar.

Det blev hela 4 bilder, varav en som jag kan tänka mig att visa. Och den lade jag ned rätt mycket tid på för att knåpa med bruset. Den här gången blev det bättre!

 

Nu ser det mer ut som film, tycker jag! Jag har - medan bruslagret legat ovanpå - meckat ordentligt med kurvor på originallagret under för att det ska "lira" ihop. Exempelvis en helt linjär kurva med en mycket stark pik i toppen, som får högdagrarna i snön att liksom fräta igenom bruslagret. Jag vet inte om detta funkar på alla bilder, men jag ska försöka göra likadant nästa gång och se hur det går.
Här ser jag heller inte bruset som en effekt. Det tillför bara något subtilt, och de flesta hade antagligen inte ens tänkt på det om jag inte nämnt det. Däremot hade vem som helst sett en rejäl skillnad mot originalet, som jag tyvärr inte sparade (dock har jag råfilen förstås).

Om nån av er har några tips på det här området får ni gärna dela med er!

Postat 2010-01-01 23:32 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera