En fotograf, ett objektiv

Nej, någon Dogma-fotograf blir jag aldrig. Men jag har för ett tag sedan skrivit om hur prylar ger mig ångest, eftersom jag har väldigt svårt att välja bland dem när de är för många. Lustigt nog har detta nu ganska plötsligt tagit en helt annan vändning.

Jag har alltid i hjärtat varit en minimalist. Jag gillar att ha riktigt bra saker, men samtidigt avskyr jag samlande och all den mångsidighet som så många andra verkar söka.
Jag har ägt ungefär 45 objektiv sedan jag började fotografera 2005, och med varje har jag lärt mig mer om optik, mer om fotografi, och för den delen mer om mig själv och mitt fotograferande. Det kanske inte låter så minimalistiskt, och det är det inte heller. Men jag har alltid strävat efter att sälja all skit jag inte använder, samtidigt som jag har försökt använda så få saker som möjligt åt gången.

Nu är jag faktiskt tillbaka ungefär där jag började, kan man säga. Jag började min bana med en Nikon D50, som efter ett tag fick sällskap av ett Sigma 24/1,8. Detta var det enda objektiv jag hade under ett helt år. Utan att då veta varför så tog jag bilder som jag fortfarande idag tycker är riktigt bra. Nu vet jag varför. Jag utvecklades för att jag inte kunde fotografera allt, utan var tvungen att anpassa mig till utrustningens begränsningar. Att sen just den bildvinkeln är den jag fortfarande idag föredrar, är kanske en slump.

Ett exempel från 2006 med D50:n och Sigman. Visst är den beskuren, men jag tog den ändå för att ögat var vant vid 24 mm på APS-C-formatet.

Nu är jag där igen, fast med en 35:a på 24x36-formatet (samma bildvinkel alltså). Ni som läser bloggen kontinuerligt vet att jag prisat och hyllat Zeiss 35/2 i de senaste inläggen, men det är inte bara objektivet som sådant jag gillar. Jag trivs verkligen igen med att bara ha ETT objektiv med mig ut. Det var ganska länge sedan jag ärligt kunde säga det, även om jag alltid velat tänka så.

För att nu återkomma till vad jag skrev inledningsvis, så har jag inte längre ångest över valmöjligheterna när jag ska fotografera. Jag äger 8 andra objektiv till D700:an; alla manuellt fokuserade gamla häckar från medeltiden (utom ett nytt i gammalt stuk). Nu får de ligga hemma och vila sig tills jag av någon anledning får lust att använda dem. De är alla objektiv som är så bra och så billiga att det vore dumt att sälja dem så länge jag inte behöver pengarna. Kanske en investering till och med.

Så nu kan jag äntligen börja fotografera på mina villkor. De flesta av er förstår nog inte riktigt, men prylarna har alltid varit ivägen för mitt fotograferande, trots att de samtidigt hjälpt mig att komma framåt. En klurig paradox kan tyckas.
Den mycket enkla lösningen är att bara ta det jag gillar bäst med mig. Och det är 35:an. Punkt.

Ögat är vaknare och sinnet lättare. Varför hålla på och larva sig med att försöka vara mångsidig när man egentligen vill EN sak?
Bilden ovan - från igår - är inget lysande exempel på bra bilder som kommit till tack vare minimalismen, men väl ett exempel på en bild jag nog inte tagit om det gnagt i mig om det verkligen var rätt objektiv jag hade på för tillfället. Har man bara ett så är det per definition det enda rätta.

----------------------------

Jag lovade ju att skriva om en kufisk plan förresten. Den skjuter vi på, men låt mig tala om att det handlar om konvertering av ett Contax-objektiv till Nikon;-) Och nej, det motsäger faktiskt inte grundmeningen med det här inlägget. Ni ska få se.

På återseende!

Sommartid = Fototid

Äntligen! Den vedervärdiga vintertiden är över. Man kan plötsligt åka direkt hem från jobbet för att ta det lugnt ett slag, i vetskapen att det ändå är ljust tillräckligt länge för en liten promenad efter middan.
Under vintern har jag annars alltid krampaktigt tagit med mig kameran till jobbet och försökt fotografera så fort jag slutat, med klent resultat. Det verkar som en bra idé på morgonen, men all energi och all inspiration försvinner utefter ett linjärt samband till arbetsdagens längd.

Igår slog jag på stort och tog med mig åttifemman också, bara för att. Det gick väl sådär. Det är lustigt hur ringrostig man kan vara med avseende på att "se" med en viss brännvidd. Och det är lustigt hur mycket man kan ändra sina preferenser vad gäller objektivegenskaper. Plötsligt saknade jag Zeiss-smäcket och hade inget intresse alls av kort skärpedjup.

Samyang 85/1,4 vid full öppning ger visserligen gott resultat, men det saknas ändå något. Så jag bytte till den ständige kamrat Zeiss 35 istället.

Och vips var ögonmåttet kalibrerat igen:-)

Jag har ingen aning om vem Lasse är, men jag skulle tro att han fyllde 90 igår.

Bilderna är tagna nere i norra Traneberg, där det faktiskt finns rätt intressanta miljöer om man håller ögonen öppna.

-------------------------------

Idag slog jag en lov i Kristineberg istället. Nära och bra.

Just fasen, det är ju påsk nu! Snart i alla fall. Jag kommer inte att fira tror jag.

Kunde ju inte hålla mig borta från Tranebergsbron nu heller;-)

Nu måste jag försöka komma till sängs strax, för omställningen till sommartid har inte direkt gjort min morgontrötthet bättre. Lyckades baxa mig till jobbet till halv tio "i morse". Lite dumt när man kan börja sju och sluta halv fyra. Men flex och stor tidsfrihet är fint.
Nästa gång ska jag berätta om en kufisk plan jag har:-)

Dagen då allt stämde

Ibland stämmer allt. Det kan handla om kemin mellan musiker i ett band, passningarna mellan fotbollsspelare eller kanske känslorna inom en relation.
Idag stämde allt för mig på ett fotografiskt plan. Ljuset var rätt, sinnet lätt, utrustningen välvald och inspirationen på topp.

Jag har som jag tidigare nämnt några gånger väldigt svårt för att fotografera bland folk, men idag ville jag känna av stämningen i stan. Vår, löning och helg är en bra kombination. Det kommer inte att synas så mycket i bilderna här nedan, men det kändes. Och det är det viktiga. Det allmänna tillståndet - mer samhälleligt än privat - fick mig att gå runt och småmysa i flera timmar och därtill fotografera där jag annars inte hade gjort det.

Nu blir det mer bilder och mindre snack. Jag tog hela 37 bilder! Ja, skratta ni bara. Medan en del andra sprutmålar med bilder och verkar ha behov av ett tjog kulsprutemagasin av minneskort så knäpper jag bara av när det är rätt.

Här var det nymålat! Frågan är om lappen verkligen avser den nymålning som syns mest. Klicka på bilderna för att se dem som tänkt, utan fulkompression!

Porten till Handelshögskolan har en patina som inte skulle gå att fejka.

Stockholms cykelbanor är rätt bra, men hur är det med underhållet egentligen?

Och så en "landskapsvy". Jag gillar inte sånt egentligen, men i det mjuka ljuset inbjöd den annars fula vyn från Barnhusbron till ett skott.

Lastbilar och bussar har ofta en massa trevliga detaljer som man lätt missar. Ett purpur-eloxerat nav är ju inte fel! :-)

Vid St:Eriks ögonsjukhus (på baksidan) försökte jag leka Gerry Johansson. Det gick väl sådär, men jag hade en givande halvtimme när jag på alla möjliga och omöjliga sätt och vis försökte få räta linjer och liv i motiv som egentligen är så fula att man bara vill gå därifrån.

Jag älskar containrar! Oavsett om de är nya eller gamla så är de fulla av beslag, linjer, drag och kanske mysigt slitage. Den här verkade vara flång ny.

Betong! Ge mig betong och jag ska ge dig ett leende!

Hoppsan, nu blev det sådär långt igen:-S Nåväl, utfallet av dagens promenad var ungefär 50% skapliga bilder, vilket får betraktas som mycket bra ur min svårt självkritiska vinkel. Att sen många av er läsare säkert tycker att bilderna suger skiter jag i. :-)

Nu övergår jag till vinylskivelyssning och en skvätt rödvin. Behöver jag förresten tala om vad jag använt för utrustning? Nä, jag tänkte väl det. ZF 35 som vanligt, för nytillkomna läsare;-)

Skål! Nu är det banne mig vår:-)

Ljuset drar mig till mörkret

Det samhälleliga mörkret alltså. Nu när vårsolen tittar fram lite titt som tätt så tar väl alla fotografer sin kamera med sig och kutar runt och letar fina motiv. Men inte jag. Jag tar kameran med mig förstås, men jag letar inte "fina motiv". Snarare tvärtom. Jag känner ännu starkare än vanligt dragningen till det risiga, grå och bortglömda.

Idag steg jag av Tvärbanan efter jobbet vid Valla torg och började knata mot Liljeholmen. Jag var inte så inriktad på att fotografera egentligen, men kameran var framme och det fick bli vad det blev.
Solen tittade fram genom spruckna moln och ett visst smog-aktigt dis när jag gick genom Årsta partihallar-området. Även den fulaste lastgata kan skina som guld i rätt ljus.

Här trivs jag verkligen, konstigt nog. Lite lagom dunkelt, risigt och bra. Motiv överallt så långt ögat kan nå! Inga flanörer som stör mig och inga vykortsscenerier. Bara plåt, betong och atmosfär.

----------------------------------------------

Men det är inte bara motiv av estetisk karaktär som tilltalar mig, även om det är vad jag brukar fokusera på. Runtom i staden finns plättar av "ingenmansland" som alltid fascinerat mig. Små eller stora områden mellan motorvägssträckningar, industriområden eller annat, där folk sällan sätter sin fot eftersom där inte finns något av intresse. För dem. Istället blir dessa platser raskt befolkade av människor som inte passar någon annanstans. Man ser alltid spår av dem, men sällan dem själva.

Mitt under virrvarret av broar där Essingeleden möter Årstalänken har någon haft sin tillfälliga bostad. Lite längre bort har någon ägnat sig åt att spränga ett nystulet kassaskåp.

Jag skrattade till högt för mig själv när jag tänkte på det jag beskrivit ovan; att jag frivilligt glider omkring där det är som allra fulast och dessutom tycker att det är kul! Men jag älskar att hitta dessa hemlighetsfulla platser där ingen annan är. Definitivt inte fotografer i alla fall. Jag kan bara stå och klura i en halvtimme och finna ro i oredan. Märkligt.

Sen blev det inte så mycket roligare. Jag knallade ner för den helvetestrista backen ner till Liljeholmen och gick längs Trekantens södra strand för att ta Tvärbanan sista biten hem från Gröndal. Jag kan hälsa från tre fula elskåp som glodde på mig.

Imorgon ska jag sova. Jag har inte sovit gott på flera veckor. Det är dags nu.

Vidare övningar i bildspråk, med visst förhinder av snö

Jag hade planerat in en fotopromenad idag tillsammans med kompisar, men vädret fick mig att ruttna och stanna hemma istället. Men sen skulle jag på middag hos mor och far, och det är bara ungefär 3 kilometer bort, så jag tog fötterna och gick. Och kameran förstås!

Jag hittade massa fina (fula) saker att fotografera! Tyvärr upptäckte jag ganska snart att de fina snöflingor som lyckades framhäva strukturer i marken och allt, samtidigt inte var det minsta samarbetsvilliga med avseende på att hålla sig borta från luften i själva bilden. Så alla bilder fick en massa fula och störande streck av fallande snöflingor. Kanske skulle jag ha ökat ISO-talet och förkortat slutartiden för att de skulle bli prickar istället för streck, men se det tänkte jag inte på. Det får bli en läxa till nästa gång. Nåväl, här kommer några bilder i alla fall.

En sak jag tänkt på rätt mycket är hur motiv och komposition styr hur vi uppfattar bildformatet. Om ni tittar på de två översta bilderna så tycker ni nog precis som jag att den andra uppifrån är mer utdragen på bredden än den första. Men det är faktiskt precis tvärtom! Kompositionen och delarna i motivet lurar ögat att tro att den översta bilden är mindre utdragen. Jag gillar egentligen inte 3:2-formatet, men det går uppenbarligen att trolla sig runt detta genom att komponera annorlunda. Man får väl helt enkelt lära sig att göra formatet rättvisa istället för att önska sig något annat. Ofta beskär jag i sidled (på liggande bilder) till ungefär 7:5, som i mitt tycke är bättre balanserat än 3:2.

Bilderna är tagna med 35 mm, men jag hade också med 85. En brännvidd som jag börjar gilla ordentligt; särskilt för motiv av samma sort som ovan. Däremot har jag hittills inte provat något objektiv i den häraden som jag gillar tillräckligt mycket för att det ska bli något seriöst fotograferande med det. Jag är lite sugen på att prova Voigtländer 90/3,5 APO Lanthar, men då måste jag sälja lite annat mög först. Och jag har ju sagt mig att jag inte ska hålla på och byta objektiv mer. Det kanske är dumt att ens försöka stå emot? ;-)