Mycket snack och lite verkstad

Eller tvärtom, ibland.

De filosofiska skillnaderna mellan film och digitalt

Oj, tung rubrik. Hur ska jag ro detta iland? Jag får väl prova antar jag:-)

En sak som slagit mig när jag nu så smått börjat fotografera med film, är den känslomässiga skillnaden mot det digitala. Inte då bara under själva fotograferandet och fixandet med bilderna, utan även gällande resultaten och hur de förhåller sig till den verklighet jag fotograferat. Och jag tror jag är något på spåren, som jag tänkte plita ner innan jag glömmer bort det. Detta är alltså bara några hastigt påkomna tankar som dök upp idag när jag behandlade några bilder. Men det var en ganska stor "aha-upplevelse".

Alla har vi våra egna bildbehandlingsmetoder. Ju mer man håller på med foto, desto närmare sitt mål kommer man, förhoppningsvis. Detta mål - vad det nu än må vara - kan se ut lite hur som helst. Mitt mål har skiftat hejvilt, men på senare tid har det kommit in på en ganska tydlig linje (vad gäller det digitala). Nämligen att försöka låta betraktaren av bilden se just det jag såg, fast inramat. Jag har gått ifrån det där med tokhög kontrast och grälla färger, till förmån för lite mer "äkthet". Det utmanar mer, men ger också en helt annan dimension till fotograferandet för mig.
Om jag ska vara prylgalet ärlig så beror det väldigt mycket på de Zeissobjektiv jag införskaffat. De inbjuder nämligen till just det här; att bilden ser ut som verkligheten. Men efter att ha valt den vägen, så kan jag få nästan samma resultat med annan utrustning, så låt oss lämna det för tillfället.

Låt mig ta bilder till hjälp som exempel. Härom dagen strosade jag runt kring Globen med kameran i högsta hugg. Arkitekturen och formerna var det jag ville fotografera och således visa. En rent grafisk betraktelse.


Bilden är "klinisk". Precis som jag ville ha den. Det är ungefär vad du hade sett med dina ögon om du stått där. Men det finns inga känslor i den, utom dina egna.

Med film verkar det förhålla sig annorlunda. Kanske helt omvänt. Nog för att själva mediet, och de tekniska prylar som man handhar när man fotograferar, inverkar. Så det är lite svårt att säga vad som ger vad. Men med film tycks det vara känslan av att vara där, som tar överhanden över den tekniskt visuella upplevelsen av att vara där.


Någon kanske tycker att jämförelsen är absurd eftersom motiven är så olika. Men det tycker nog inte jag. Det digitala mediet är överlägset för att ge betraktaren en "rättvis" bild av vad som fotograferats.


När jag tittar på den här bilden ser jag precis det jag såg när jag fotograferade den. Inget annat.
Men när jag tittar på den här bilden, tagen med film, känner jag det jag kände inför motivet vid fototillfället.


Men inte fan ser det ut som det gjorde i verkligheten. Inte i närheten.

Vi har här alltså två rent tekniska, fotografiska förhållningssätt till bilden, som påverkar fotografen och betraktaren i olika riktningar. Trots snarlika motiv.
Jag har förgäves försökt få samma "känsla" ur de digitala bilderna som de tagna med film. Men det går inte. Antagligen beroende lika mycket på de tekniska skillnaderna som på den vid fotograferingen omedvetna, annorlunda infallsvinkeln. Men det tycks som om de olika medierna - film och den digitala sensorn - är bra på att förmedla olika saker av ett motiv. Den ena är inte den andra överlägsen. Men de är väldigt olika.

Jag har hängt en del på olika musikrelaterade forum förr i världen, och det här fenomenet är väldigt bekant. Alltså "teknik versus känsla". Går det ens att kombinera? Antagligen, men det torde vara det svåraste man kan tänka sig. Ofta tycks den ena aspekten stjälpa den andra. Såsom när känslan förvinner på grund av för god teknik, eller vice versa.

-----------------------------

Med dessa ord inleder jag min semester. Någon ledighet från fotograferandet blir det emellertid inte! Jag är mer inspirerad än någonsin. Däremot kanske jag inte kommer blogga så mycket om jag befinner mig ute på vischan utan dator. Vi får se.

Trevlig helg!

Postat 2010-07-31 00:35 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Film ger hög "keeper rate"

Jag hatar svengelska, men jag kan inte komma på något vettigt ord för "keeper rate" på svenska. Alltså andel bilder av de man tagit, som är något att ha. Här har ni alltså chansen att uppfinna något nytt;-)

Nu är jag till sist färdig med skanning och bildbehandling av min andra rulle film, och allt eftersom har jag med stor hjälp från diverse FS-medlemmar lyckats lista ut hur man kan få fram ett trevligt resultat; även när filmen är lite knasigt framkallad.

Det som slagit mig, och som givit inlägget sin rubrik, är hur många bilder på rullen som är värda att behålla, och som exponerats på ett sätt som kan anses tillräckligt bra. Med digitalkameran måste jag slänga (eller ta om vid fototillfället) kanske en av fem bilder på grund av överexponering, och hade min digitalkamera varit av enklare sort så hade en lika stor andel behövt slängas på grund av underexponering. Ingen av bilderna jag tagit med film har varit bortom räddning, trots lite kajko framkallning gällande den senaste rullen.
Om vi sen tittar på bildinnehållet så har jag heller inte lyckats ta en endaste "skitbild". Såna där som man bara tar och hoppas på det bästa, och som för det mesta blir just skit. Jag har alltså ansträngt mig såpass mycket mer vid fototillfället att det blivit bättre.

Efter att ha visat bilder från semesterveckan i Bollnäs så återgår vi nu till Stockholm! Vi börjar med fredagslunch i Hammarby sjöstad. Alaa och Lakshman brottas med maten.


På vägen tillbaka till jobbet går man längs Sickla kanal. Motivets vansinnigt höga kontrast får man helt enkelt finna sig i.


Någon dag senare knallade jag som vanligt runt efter jobbet och letade motiv, helt planlöst.


Senare samma dag mötte jag upp mina vänner vid kolsyrefabriken, där jag tog några bilder av utsidan innan vi gick in och jag bytte till den digitala kameran.


Det här var när det var som allra varmast, med över 30 grader i skuggan. Anders var smart nog att ha is i vattenflaskan.


En annan dag i slutet av filmrullen förundrades jag över att folk kampar i husbilar på Långholmen. Det ser så extremt trist ut.


Sådär! Nu har jag lärt mig mer om fotografi, på bara en vecka, än vad jag tidigare gjort på evigheter. Jag är mycket glad över att jag antog utmaningen jag gav mig själv, med att fotografera med film. Jag har svurit, spottat och fräst. Men det har gått förvånansvärt bra. Filmen som nu sitter i kameran ska jag behandla lite varligare, så att jag slipper sitta och bygga en kurva i 10 minuter per bild.

Postat 2010-07-29 20:58 | Permalink | Kommentarer (10) | Kommentera

Överframkallningens framsidor

Jag har nu under ett par dagar försökt rädda en film som jag medvetet överframkallat en aning, genom att skanna den med så stort omfång som skannern erbjuder och sen applicerat kurvor och efterbehandling efter de många råd och tips jag fått. Men hur jag än bär mig åt så lyckas jag inte få det att se ut som ett normalframkallat negativ. Till sist sket jag i direktiven, tipsen och allt det där, och tänkte att jag skulle försöka få fram den känsla som bilderna ändå förmedlar. Jag tycker att det gick rätt bra!

Farsan poserar vid en fin Hälsingeport i Alfta-trakten.


Trots att högdagrarna är väldigt tilltagna, så liknar resultatet knappast det man hade fått med en digitalkamera. Övergången till det ljusaste ljusa är fortfarande mjuk.

Här har vi morsan, hemma på gården.


Här passar det faktiskt rätt bra med de kvaliteter som filmen har att erbjuda efter min framfart med kemin. Nere till vänster ser vi tyvärr en skada i negativet.

Och med lite motljus får man nästan nån slags 1800-talskänsla, med det där lite "urtvättade" utseendet.


Till sist den bild jag tycker vinner mest på felframkallningen.


-------------------------------------

Filmen som just nu sitter i kameran ska framkallas enligt konstens alla regler, utan dumma påfund i sista stund;-) Men det här med film, måste jag ändå igen säga, är något magiskt.

Postat 2010-07-28 23:25 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Den svåra vägen från negativ till positiv

När filmen är framkallad ska den skannas. Själva framkallandet är en baggis om man vet vad man gör. Det vet jag inte, ännu. Därför överframkallade jag min senaste film en smula, mest för att se hur det blev. Den innan blev lite mjuk, så jag tänkte att man kunde ta i lite mer. Det kunde man. Men när man sen skulle skanna den blev det desto svårare.

Jag har nu brottats med tvenne mjukvaror till min skanner; en Epson V700. Dels den medföljande Epson Scan, som tycks funka utmärkt. Men den beskär automagiskt negativen, vilket jag inte kan acceptera. Bilderna blir mycket mindre än det som finns på negativen. Denna magi tycks inte kunna väljas bort, så jag är förpassad till det andra programmet; Silverfast SE.  Det i sin tur har en jävla massa trams för sig, och vill gärna bestämma över mig som användare.

Har man ett lätt överframkallat negativ, alltså med lite hårdare svärta än vanligt (vilket ger ljusare högdagrar), så är automatiken helt värdelös. Därför måste man skanna "rått". Alltså bara precis det som skannern ser. Och det innebär en positiv bild med mycket låg kontrast och en kurva som är helt åt helvete. Så man måste bygga sig en kurva själv. Alltså den som bestämmer hur ljust och mörkt det ska vara i bilden, samt gradienten däremellan. Detta är svårt, har jag märkt. I alla fall med överframkallad (felframkallad) film.

Såhär kan det se ut med en felaktig kurva. Det finns teckning i alla valörer, men högdagrarna är väldigt överdrivna. Lunch på en gräsmatta i Alfta. Morsan och farsan i bild.


Jag vet inte hur bra resultat man ens kan få ur en film som är framkallad som denna, men efter att ha lagt ner ungefär en halvtimme på att fixa kurvan för EN enda bild, så blev det ganska bra. Farsan rensar svamp.


Här ser vi något som är svårt att erhålla med en digitalkamera. Nämligen hög lokal kontrast, utan att den lokala kontrasten höjts. Likaså är ingenting i bilden utbränd eller igensotat. Högdagrarna har "knäat", precis som en rörförstärkare gör med musik, när den pressas lite.
Trots klåpframkallningen och experimenterandet med kurvor utan förkunskap, tror jag inte att jag hade kunnat komma i närheten av detta med min D700.

Kikar vi i 100% förstoring vid 3200 ppi så är skärpan rejält mycket lägre än med D700:an. Men nog ser det bra ut! Otroligt trevlig kvalitet.


Jag kan inte sätta fingret på vad det är. Men trots den utebliva detaljskärpan finns där istället toner till tusen, smäck och stuns.

Vidare i skanningen (jag har bara kommit ungefär 10 bilder av 36) fann jag samma sak i en bild på en spade mot en stenmur.


Knappast optimalt skannat eller optimal kurva. Lite "hård" sådär. Men saaaatan vilken lokal kontrast:-) Rått, skitigt och härligt. Och då är det här med ISO 100-film.

Skanningsinlärningen fortsätter imorgon. Jag har också en ny blogg- och fotograferingsstrategi att ta tag i, och skriva om.

Postat 2010-07-27 23:00 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Att välja fel objektiv med flit är en bra övning

Eftersom jag har vissa problem med filmskanningen för tillfället (kackig mjukvara och något överframkallad film) så ägnade jag gårdagseftermiddagen åt en liten övning. Nämligen att åka till en plats som inbjuder till vidvinkelbilder, och istället bara ta med ett tele.

Jag och Anders for med Tvärbanan till Globen, där en promenad kring Slakthusområdet inleddes. Jag har rapporterat därifrån förr, men det är stort och där finns mer att hämta! Men för att jävlas lite med mig själv (som jag gärna gör när jag fotograferar), tog jag bara Zeiss 100/2 med mig. Till digitalkameran. Kunde inte låta bli att ta med mig filmkameran också;-)

Så, vad i helsike gör man med 100 mm i en lagom mögig och trevlig miljö, där en 35:a hade passat bättre? Pja, man kan ju plåta detaljer. Och med "detaljer" menar jag inte nödvändigtvis närbilder. Detaljer kan vara ganska stora, om de är en del av ett större motiv, på lite håll. Fast vi börjar med en närbild. Med mina mått mätt i alla fall.


Jag är hemskt ledsen, men nu måste jag orera lite om Zeiss igen;-) Det kan möjligtvis, kanske, eventuellt vara så att det här är det bästa objektivet som någonsin tillverkats för småbildsformatet. Visst, de andra Zeissobjektiven klår på de flesta punkter sina medtävlare. Men inte på alla. 35/2 har redig vinjettering och "ful" bokeh. 50/1,4 är oskarp till tusen vid f/1,4. Men 100/2 har inga optiska uselheter för sig, alls. Inte vad jag kan se i alla fall.

Och den där tredimensionaliteten jag talat om så ofta förr, finns alltid närvarande. Även i ett platt motiv kan man förnimma ett djup.

 


Men så hade vi det där med "detaljer" i ett större perspektiv. Att skära ut en ram av något på håll, så att det bildar en abstraktion, är en trevlig övning.


När jag tagit bilden på grässtråna kom jag på att den nästan såg ut som en flagga, med sina tydliga fält av färg. Så jag försökte hitta något som var ännu tydligare på samma tema.


Och så ett avsteg från detaljfotograferingen. Solen behagade titta fram genom molnslöjorna, och gav ett fenomenalt ljus. Jag har tagit nästan precis samma bild i nästan precis samma ljus förut, fast med 50 mm. Det blev bättre med 100!


Industriområden dräller av välanvända, slitna saker bara ber om att fotograferas. En rätt så ful och helt vanlig truck kan ha en jäkligt tjusig patina, tycker jag.

 


Efter detta promenerade vi bortåt Årsta och jag hängde M6:an runt halsen. Vid den gamla vägsnutten som ersatts av Södra länken tog jag några bilder, men hur de blev vet vi ännu inget om;-)
Nu ska jag brottas lite med skannern igen. Den mjukvara som följer med är alltför automatiserad för att funka optimalt, så jag får försöka kringgå det på något sätt. Jag överframkallade filmen med flit lite, men det visade sig att det blev lite för mycket för skannern. Där finns allt från skuggor till högdagrar med massor av information, men kontrasten är för hård för att automatiken i mjukvaran ska fatta det. Så jag får brotta ut nån slags "råfil" och sen vända den till positiv och efterbehandla med kurvor i Photoshop. Det lär ta ett tag.

Imorrn tar jag nog bara M6:an med mig. Har lite bilder från idag som jag kan brottas med imorgon nämligen:-) För brottas med bilder varje dag bör man, annars dör man.

Postat 2010-07-26 21:27 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera
1 2 3 ... 5 Nästa