Mycket snack och lite verkstad

Eller tvärtom, ibland.

Leican fick just en spegelreflexkompis

Jag skulle ju inte köpa mer kameraprylar, hette det. Men när fynden duggar tätt är det svårt att låta bli. Idag var en bra dag på den fronten.

Efter jobbet tänkte jag fotografera lite som vanligt, men inspirationen uteblev. Jag klev av tvärbanan vid årstaberg och gick västerut, men ingenting i min väg tycktes vilja motverka den inre tröttheten. Så kan det vara ibland, och jag försökte ju i alla fall.
Vid Liljeholmen slog jag som vanligt en lov genom den nya gallerian, och hamnade som så ofta vid Stadsmissionens kamerahylla. Det brukar bara vara gammalt skrot där, men idag hade det kommit påfyllning. Två riktigt fina makrobälgar för Canon FD-bajonett finns för 200:- stycket, till exempel. Bör kunna användas med vilken annan bajonett som helst om du köpet två adaptrar (utan linser). Dylika bälgar kostar tusentals kronor, men jag överlåter dem gärna åt någon annan eftersom makro inte är min grej.
Massor av billiga mätsökarkameror fyller också hyllorna, för den intresserade. 200-300:- styck kostar de, men kika så att slutaren funkar först bara. Det kanske var två eller tre som verkade köpvärda och fungerande, men rätt bra sökare därtill.
En trasig Olympus OM10 för 300:- kanske inte är något att ha, men på den sitter ett 28/3,5 som är ett erkänt bra objektiv, och det är i skitbra skick.

Men det var inte något av detta jag köpte. När jag nästan skannat av alla hyllor såg jag ett silverglänsande, välformat mekaniskt mästerverk. Därtill med ett skinande rent, mjukmattsvart objektiv som tycktes mycket bekant. Och det var det.
Ungefär samtidigt som upptäckten dök det upp två herrar som också började granska utbudet, så jag lade skönheten i säkert förvar och hastade igenom det jag inte redan granskat. Och visst fanns där ännu ett fynd! Dock denna gång av plast, men objektivet som satt monterat är inte fy skam.

Nu släpper vi hemligstämpeln.


Kameran till vänster är den Nikon FM2n som jag inhandlade, fast här bestyckad med mitt sedan tidigare ägda 24/2,8. Till höger Leica M6 med ZM 35/2,8 för storleksjämförelse.

Alla slutartider verkar funka fint (helt mekanisk slutare upp till 1/4000 sekund!) och skicket är formidabelt. Bilden på kamerorna är tagen med objektivet som följde med (vid full bländaröppning), men det tänker jag inte berätta om förrän imorrn;-) Skumgummilisten för spegeldämpningen måste dock bytas ut, liksom troligen ljustätningslisten för baklocket.

Nu är jag mycket sugen på att prova FM2:an förstås. Jag har tidigare funderat på att skaffa en analog Nikonkamera, men inte riktigt haft någon motivation eftersom jag har Leican. Men oj, vad jag gillar att det finns såhär små spegelreflexkameror! Tyvärr är ju objektiven lite större än för spegellösa kameror, men det finns några små godbitar, varav 24:an på bilden är en.

Det andra fyndet håller jag tyst om sålänge. Det var en ren investering för att tjäna pengar. Men objektivet som följde med Nikonen kommer du att få se snart.

----------------------------------

Jag höll på att glömma en sak. SÖKAREN! Dra åt helvete vad fin den är! I klass med en Olympus OM, men inte fullt lika stor.

Postat 2010-08-31 22:39 | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

Apropå teknisk perfektion – Tri-X och verkligheten

Det kan tyckas paradoxalt att en teknisk perfektionist som jag gillar svartvit film. Ena stunden kan jag orera om hur fantastiskt det är med dyra Zeissobjektiv, fullformat och fan och hans mormor. För att i nästa stund svamla om svårbegriplig tonalitet, "känsla" och suggestiv svärta som kan fås med film. Men det kanske inte är så konstigt ändå.

För mig är digitalt och analogt skilda världar. De kompletterar varandra. Med det digitala söker jag teknisk perfektion, medan jag med film söker känslomässig perfektion. Jag kan till och med avslöja mitt osäkra inre för er.


Jag känner mig stundom liten och dum. Som på bilden här. En fåntratt som försöker säga saker som ofta inte går fram. Filmen är flötet på känslans vattenspegel. Vad som finns därunder vet jag knappt själv. Det gäller bara att få napp.

Kanske ett inre kaos?


Eller bara mörker.


Hur som helst så inser jag att film har något som inte går att sätta fingret på. Den lockar fram andra sidor.


Och just den känslomässiga sidan tycks passa att avbildas med Kodak Tri-X. Jag tror jag ger upp det där med bra skärpa. Det kan jag fixa med digitalkameran. Det här är som sagt något annat.

Det finns i mitt meningslösa liv inget mer givande än att  med nyfikna ögon försöka inrama verkligheten.


Den kan vara lite sned; det gör inget.

-------------------------------

Det finns en stark befrielse i film. En befrielse för fotografen från möjligheten att rätta till misstag i efterhand. Exempelvis så beskär jag inte filmbilderna särskilt ofta, trots att deras kompositioner är svårare att avgöra vid fototillfället än med digitalkameran. Felet ingår på något sätt i bilden. Det får vara där. Det stör inte. För det handlar inte om perfektion. Det handlar om känsla.

Postat 2010-08-30 22:34 | Permalink | Kommentarer (10) | Kommentera

Fotoextremistens vardag

"Men är det inte söndag idag?", kanske du frågar dig. Jo, men det är just det som är grejen.

Jag började fotografera 2005, vilket inte är så länge sedan. Men det känns som att jag hållit på i hela mitt 30-åriga liv. Jag minns förstås inte precis, men jag tror jag började min extremistbana väldigt snart. Jag började byta objektiv redan efter ett halvår och sen har det bara gått utför. Fast nu var det inte den materiella biten jag tänkte berätta om, även om den kommer på köpet.

Under det senaste året har jag fotograferat nästan varje dag. Och inte bara slentrianmässigt, utan jag har noga packat ner mina grunkor och dragit iväg med en fast övertygelse om att komma hem med minst en vettig bild. Utvecklingen till detta har varit smygande, men nu är det min vardag, och eftersom det även gäller helger (fotoextremister har aldrig ledigt) så är en söndag en bra dag att skriva om saken.
Det kanske låter som en börda, och det är det. Men den är självvald. Jag gillar verkligen att tvinga mig själv att fotografera. Att jag sen publicerar bilder i bloggen nästan varje dag gör det inte lättare. Då kan man inte hålla på och ta massa skitbilder bara. Det gäller att leverera!

Bara härom dagen skrev jag att det fanns en liten svacka. Men den är redan borta. Så idag drog jag och en kompis till Sickla.

 


"Utrustningen är bara verktyg", brukar viktigpettrarna påstå. Och visst har de rätt i det. Men vilken snickare skulle köpa en skit-såg på Rusta för 50:- bara för att "den funkar"? När man håller på med något man tycker är viktigt så gör utrustningen väldigt mycket för den totala upplevelsen, kvaliteten och intresset. Bilden ovan är tagen med Zeiss 100/2 Makro-Planar vid f/2. Kostar som ett fint set med golfklubbor ungefär. Helt klart värt pengarna för en fotoextremist.

Annars har också normalobjektivet blivit en favorit. Fan, alla mina objektiv är favoriter nu när jag verkligen köpt det bästa som finns:-)


Fotoextremisten är inte rädd för att vända bilderna uppochned om det behövs. Zeiss 50/1,4 vid f/5,6 gör honom heller inte besviken.

Han (eller hon förstås) kämpar gärna med att fotografera ett motiv som avbildats förut, i förvissningen om att det fortfarande går att hitta ett nytt, intressant utsnitt.


Zeiss 50/1,4 @ f/11

Hinder tas av extremisten som utmaningar som ska betvingas till varje pris. Att fotografera genom ett stängsel som täcker stora delar av objektivet är ingen fara om man väljer en tillräckligt stor bländare.


Zeiss 100/2 @ f/5,6

Utöver intresset för själva fotograferingen, har en del extremister också ett mycket stor intresse för den tekniska biten. Det är nästan lika kul att gräva ner sig i objektivprestanda och försöka göra utrustningen rättvisa, som att fotografera. Och kan man kombinera det så blir det ju helsmutt!


Zeiss 50/1,4 @ f/3,5

I det här fallet har extremisten en helt annan uppfattning än många "experter". Zeiss 50/1,4 brukar sägas ha ful bokeh (oskärperendering), men det beror mest på att det är klåpare som står för testerna. Bländar man ner en skvätt och låter bli att fotografera vid närgränsen så ger det enligt mig den bästa bokeh som över huvud taget går att uppbringa. Och backar man lite till så är den faktiskt hur bra som helst även vid full öppning.


Zeiss 50/1,4 @ f/1,4

Regler är till för att brytas, resonerar extremisten, och vrider på kameran för att få åtminstone ena kanten rät i ett knöligt motiv (jag stod på en refug mitt i vägen).


Zeiss 50/1,4 @ f/8

Sådär, nu har ni fått en inblick i en extremists vardag! :-) Extremism är i många av dess former skadligt både för utövaren och dess omgivning, men det gäller inte foto. Ingen kommer till skada av extremistens dåraktiga hängivelse och i det närmaste religiösa uppfattning om utrustningens egenskaper. Möjligen kan det väl smitta av sig och göra stora hål i plånboken hos en del andra, men förhoppningsvis ger det lika mycket tillbaka i form av ökad glädje. Jag måste dock höja ett varningens finger för att bli extremist om man är i ett förhållande med en annan människa. Det kan säkerligen förstöra ett och annat; både ekonomiskt och emotionellt. Men någon fördel ska väl vi ensamma stackare ha också?

Postat 2010-08-29 20:47 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Med dubbla kameror i Solna

Jag börjar få lite väl bra koll på Stockholmsområdet för att det ska vara spännande att åka iväg och fota på platser i de nära omgivningarna. Men är man inte bilburen så får man knalla runt och försöka upptäcka nya saker ändå, eller titta lite noggrannare på platser där man redan varit. Idag var det dags för ett litet återbesök till den lilla industriområdesplätt som ligger precis söder om Hagalund i Solna.

Jag har hittills bara plåtat en ynka rulle med mellanformatkameran; Fujica GM670, så den fick följa med som komplement till digitalkameran. Mina kumpaner var ungefär lika förvånade över hur groteskt stor den är som jag var första gången jag såg den. Det går liksom inte att förstå förrän man har den framför sig. Men den rönte nog viss fascination tror jag;-)

Knallar man söderut över Hagalundsberget, eller "Blåkulla" som det kallas på grund av de blå höghusen, så kommer man eventuellt till en lång smal trappa som går förbi ett litet rött, totalt malplacerat trähus. Där går man lämpligen ner. Jag vet inte vad området heter, men det är en trevlig miljö för skrotkonnässörer.

I berget finns en sandsilo med tillhörande paternosterverk, och precis bredvid hittar man en mycket lockande dörr.

 


Där var man ju tvungen att gå in:-) Dock var det så mörkt att jag inte har en aning om vad som döljer sig innanför. Det ekade bra i alla fall. Får ta med ficklampa nästa gång.

Sen satte jag mig att ladda Fujican med film, och det gick precis lika lätt som sist. Det är några saker man måste tänka på, bland annat omställaren för rullfilm/bladfilm samt framdragning lagom långt för att skyddspappret ska ha spolats upp på upptagningsrullen. I övrigt en baggis jämfört med att ladda en Leica M.
Jag tog 3 bilder, så det finns 7 kvar på rullen till imorgon. Får se om jag lyckas förbruka dem då, men i så fall lär jag framkalla imorrn kväll och skanna på måndag.

Även om området inte är värst förfallet så finns där trevliga fasader med spår av tidens tand.

 


Jag svor lite över det hårda sensommarljuset, men så dök det upp ett motiv där det tillförde något, i form av skuggor och linjer.


Tiden höll på att rinna iväg för de två övriga skrotdeltagarna, så efter att den ena avvikit gick vi två återstående mot St:Eriksplan. Vid Solnavägen är det trist, fult och inte på något sätt fotovänligt. Men biltvätten var rätt intressant.


Precis bakom den kan man gå upp i backen mot Karolinska, och där finns några huslängor i skogen som man undrar om de är hitforslade från Sovjet.


Man blir ju deprimerad av att bara gå förbi! Lyckligtvis ser husen betydligt trevligare ut på andra sidan.

Vi gick till tuben vid St:Eriksplan och åkte hem. Hemma i mitt trapphus hittade jag dagens sista motiv; en läbbigt stor spindel i taket.


Precis som med Fujican framgår inte storleken på bild. Men den var nästan lika stor som min tumme är lång, alltså ungefär 4 centimeter. Hoppas ingen slår ihjäl den bara.
Förresten tycker jag att takutsmyckningen är riktigt fin. Den är nog sedan huset byggdes på 30-talet, men lite hafsigt renoverad nån gång.

Alla bilder är tagna med Zeiss 35/2 på Nikon D700. Jag tänkte bara nämna det i förbifarten, men det får bli slutkläm. Detta objektiv slutar aldrig att imponera. Söker du en bra 35:a och är beredd att hosta upp pengarna; tveka inte. Det finns inget bättre. Utom då möjligen Contax-Yashica Zeiss 35/1,4 (finns även för Rollei). Men den har rätt annorlunda egenskaper vad jag har sett. Mycket bättre vid stora bländaröppningar, men inte samma fantastiska färger och lokal kontrast.

Nu ska jag ta en pilsner:-) På återseende!

Postat 2010-08-28 20:59 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Fotopolitiskt självmord - Nikon D700 vs Kodak Tmax 100

Jag lovade för ett tag sedan en liten jämförelse mellan film och digitalt. Den blev inte alls som jag trodde. Men just därför ska jag visa den.

Är det något magiskt med film? Ja, tveklöst, om vi räknar in alla moment från fotografering till att bilden är färdig.

För det första har man i filmfallet en oändligt mycket större möjlighet att hitta en kamera som man verkligen gillar. Allt från minimalistiska, avskalade och lätta kameror som Olympus OM-serien eller Pentax MX, till avancerade och snabba klunsar som Canon EOS 1 och Nikon F5 finns till rimliga eller rent av låga priser på marknaden.
För det andra ger filmens fysiska beskaffenhet en välbehagskänsla vid hanteringen och fotograferingen. Det är inget abstrakt i form av ettor och nollor på ett minneskort, utan din bild är med ljus kemiskt etsad på en ruta som kan hanteras med dina händer. Du kan ta på filmen och känna den när du drar fram den i kameran, men du kan inte ta på en digital bildfil.
För det tredje kan du inte granska bilden direkt, så du får lov att tänka innan du fotograferar, om det ska bli bra. Klart man kan chansa, men som jag skrivit tidigare så blir delmängden bra bilder mycket större per totalt antal tagna bilder. Dessutom finns det paradoxalt nog en avslappnande funktion i vetskapen om att man faktiskt inte kan se vad man gjort förrän senare.
För det fjärde är det mycket fascinerande och spännande att framkalla sin film själv! För att inte tala om hur trevligt det är att hantera filmen, kolla på negativen mot ljuset och se fram emot att få se dem rättvända.

Den femte punkten är den vi ska granska idag. Nämligen det trevliga bildresultatet, jämfört med digitalt. Blir det verkligen så mycket trevligare? Det beror förstås på vilken film du använder och vilken digitalkamera du jämför med. Idag jämför vi Kodak Tmax 100 framkallad i Kodak D-76 (1+1) med Nikon D700.

Nog snackat! Vi börjar med filmbilden.


Jag har visat den förut. Gråtonerna i fundamenten till höger är mycket trevliga, och den svarta dörren har gott om toner. Trappan är väldigt ljus, men även där finns gott om toner.

När jag satte mig för att veva upp filmen på spolen, då den just tagit slut, kom jag på att jag nog borde prova att ta bilden digitalt också. För jag råkade ha digitalkameran med mig också. Väl hemma "framkallade" jag den digitala filen som vanligt, och det blev precis som jag ville ha det. Men när jag långt senare framkallat filmen så kom jag på att jag borde prova att jämföra rakt av, i den mån det gick. Så jag gjorde en ny "framkallning" av den digitala bilden för att få så bra resultat som möjligt i svartvitt. Såhär blev det.


Hade du kunnat tala om vilken som var tagen med film och vilken som var digital? Det hade inte jag, förutsatt att vi talar om dessa nedskalade bilder. Det finns fler gråtoner i D700-bilden, men de ligger lägre i registret. Spontant tycker jag att den sista bilden ser proffsigare ut på något sätt. Men om det är en fördel vet jag inte.
Båda bilderna är för övrigt tagna med Zeissobjektiv som ger mycket likartade resultat nedbländat. Men kika gärna på distorsionen! Biogonen (filmbilden) har nästan ingen distorsion alls, medan Distagonen (D700) är rejält krökt i kanten (syns bäst ute till höger).

Hemligheten är hur man lägger sin kurva. För en kurva måste man lägga på. Att bara dra i reglarna i råkonverteringsprogrammet kommer bara ge dig det vanliga, platta resultatet som oftast hänvisas till när det påstås att digitalt är värdelöst för svartvitt. Hur man gör kommer jag att visa i ett kommande blogginlägg, så stay tuned! ;-)

Såhär ser D700-bilden ut i färg förresten:


Kom nu ihåg; sanning ska inte förnekas även om det är frestande. Det gäller även partipolitiskt, såhär i valtider. Trevlig helg!

Postat 2010-08-27 20:51 | Permalink | Kommentarer (12) | Kommentera
1 2 3 ... 5 Nästa